Lösningen inskriptionen Shugborough Hall

DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.1 - Det sägs att "skam den som ger sej"

Kom ihåg att det är tredje gången gillt i saker och ting. Ja det var så hon sa. Spådamen. Hon sa det med eftertryck så några utropstecken kan vara på sin plats !!! Sådärja. Det var alltså viktigt. Att jag hade alldeles för lätt att ge upp när jag provade nånting fick jag också höra, vilket väl var alldeles sant. Rätt många gånger under livets lopp hade jag påbörjat men inte fullföljt. Ett antal studiecirklar, en högskoleutbildning, Hermods-kursen i teckning, ett antal stickningar och broderier, trädgårdsprojekt, samboförhållanden medmera, medmera.

Detta är måhända en usel början på en bok med seriösa avsikter, men när ämnet för skriverierna hör hemma på livets mer hemlighetsfulla sida vars normer är okända vore det mer än underligt om det inte visar sej i det skrivna. Nån skrivarkurs har inte ens påbörjats, jag är härligt fri att skriva efter eget huvud och inte efter inlärda regler och goda råd vilket å andra sidan antagligen hade känts som en säkrare grund att stå på. Spådamens övriga förutsägelser visade sej emellertid stämma mycket bra, så varför inte ge hennes förmaning denna framskjutna plats, trots fnysningar från min inbyggda kritiker som menar att spådomar väl ändå hör till livets suspekta områden och inte bör ges alltför mycket uppmärksamhet. Men nu råkar det vara så att det är där, i dessa områden, som jag mer och mer har det fantastiska nöjet att befinna mej. Ibland förfärligt oroande, men oftast hissnande intressant.

Omredigera tidigare alster. Orden har envisats med att dyka upp, gång på gång, under de cirka tre år som nyss passerat. Visst, det kan vara mina egna tankar, men det kan också vara nåt mer än så. Under de åren har jag sysslat med en ovanlig form av korsord, en mycket otraditionell variant som verkar innehålla en djupare dimension ur vilken orden alternativt uppmaningen kom. Inte första gången jag haft "ord i huvudet" eller kanske hellre en slags ordlösa tankar som emellanåt helt klart inte varit mina egna på grund av den informativa karaktären men emellanåt otydligare i ursprunget. Ibland har där funnits ett plötsligt ordlöst vetande om saker och ting jag absolut inte borde ha kunnat veta. Intuitivt vetande, javisst, inte dumt alls, men att tycka sej få uppmaningar ur bokstavsmassor låter inte sunt. Är jag galen? Nej riktigt så illa är det inte, men antagligen framstår jag som lite rubbad eller som en person med mytomanläggning för de personer som läst mina tidigare författarförsök. Det är inte lätt att berätta om ovanliga verklighetsfrämmande upplevelser på ett trovärdigt sätt, därför är det inte med nån större entusiasm jag griper mej an denna omredigering tyvärr. Vissa saker har jag nog ändå lärt mej av de tidigare misslyckandena. Träning ger färdighet säger ordspråket och all vår början bliver svår säger ett annat, men skrivarkursen hade nog varit bra att ha i bagaget säger eftertankens kranka blekhet med ett försmädligt tonfall, hade kanske kunnat eliminera den värsta förödelsen åtminstone. Innehållet i detta mitt tredje alster är emellertid i mångt och mycket detsamma som tidigare och kommer att utökas med mer i samma genre så hoppet om att bli trodd denna gång är inte särskilt stort. De tidigare alltför lekfulla utsvävningarna har dock likviderats till förmån för ett mer återhållsamt berättande om det som faktiskt hände med vidhängande ofrånkomliga funderingar om orsakssammanhang. Teorier skapas där ovetskap råder. Vissa visar sej senare vara falska och vissa sanna. Hur det är ställt med mina återstår att se men jag kan lova mina presumtiva läsare en mycket ovanlig berättelse som inte är påhittad trots de kuriösa ingredienserna.

Omredigering ja. Suckas lite vemodigt vid tanke på det första alstret. Med amatörens glöd och engagemang förfärdigades ett manus som hamnade pladask i byrålådan för slutförvaring efter att ha skickats iväg några rundor till olika bokförlag. Omdömet löd: inte trovärdigt. Och vad var det jag berättade? Bara mina egna upplevelser av diverse synkronistiska händelser, ni vet såna där underliga sammanhörande tillfälligheter som oftast viftas bort som konstiga slumpar utan betydelse. Ja och så var det väl andra saker som den exakta sanndrömmen och lite annat smått och gott. Naturligtvis berodde avfärdandet till stor del på mitt sätt att berätta, det förstod jag rätt omgående. Något raljerande sagostil... Ja snälla nån, hur kunde jag vara så godtrogen att jag trodde att det skulle tas på allvar? Byrålådan var förmodligen den perfekta platsen för mina skriverier, jag hade i alla fall försökt. Med det lät jag mej nöja. Ingen omredigering. Det var det. Punkt.

Livet gick vidare och de konstiga slumparna och annat underligt fortsatte. I ökande omfattning. Sen hände det där med koden. Det är naturligtvis ytterst förmätet att påstå att jag har löst en av världens högst rankade olösta koder eftersom jag i skrivande stund inte har nåt bevis i form av ett officiellt erkännande, men jag dristar mej till att sticka ut hakan och påstå att det därpå följande händelseförloppet och vad det resulterade i pekar på att så är fallet. Men vad gör man när ingen reagerar varken på mail eller hemsida? Man skriver en bok. Det var den enda idén som dök upp i min trånga skalle.

Denna andra bok var alltså tänkt att enbart handla om lösningen till Shugborough Hall's förbryllande bokstavsinskription, men det tunna lilla häftet visade redan från början tendenser till att vilja bli nåt mer än så, beroende på insikten att en del av de tidigare underliga händelserna, ja kanske allihop, hade snitslat vägen fram till koden. Det var bara att plocka fram manuset ur byrålådan och infoga vissa delar i det lilla häftet som därmed började svälla på ett oroväckande sätt, tvärtemot mina intentioner. Men det stannade inte med det. En helt omöjlig sak hände som hade samband med kodlösningen. Och visst, det var bara att ta med den också. Och det hände lite till, och lite till och...

Till sist satt jag där med ett nytt manus som var bra mycket tjockare än det ursprungligen tänkta. Den färdigtryckta boken hade nästan 300 tättskrivna sidor med rättså liten text. Denna gång vände jag mej inte till nåt bokförlag utan anlitade ett print-on-demand-företag, för en ny liknande bokförlagsvända som tidigare kändes inte lockande. Detta innebar att min bok skulle tryckas upp först när nån beställde den. Hur nu någon skulle kunna veta att den existerade. Reklamen sköter författaren. Men om man som jag vill vara anonym har man ett rätt stort problem. Å andra sidan vad skulle jag ta mej till? De tidigare otroligheterna hade ju utökats med ytterligare sådana, för inte löser väl äldre långtidsarbetslösa tanter hemlighetsfulla inskriptioner som hur många intresserade kodlösare som helst gått bet på. Nänämensan. Så min tro på att ett förlag skulle vilja ge ut denna min andra bok var obefintlig. Säkert helt rätt med tanke på resultatet som förmodligen var snäppet värre än det första författarförsöket trots den dumpade sagostilen. Fort gick det både med skrivandet och hela färdigställandet. Alldeles för fort. Jag hade för bråttom. Varför, kunde jag undra i efterhand.

Eftersom jag inte hade nån förklaring till det som hände och inte förstod vad kodlösningen egentligen innebar och skulle användas till, blev det inte lite fel. Ärligt talat visste jag inte att metoden som kodlösningen avslöjade skulle användas på nåt mycket specifikt. Det var för tidigt att kunna förstå detta. Hade jag väntat hade jag inte behövt göra bort mej så kapitalt som nu blev fallet. Boken var tydligen så ytterst svår att ta till sej att kommentarerna uteblev helt. Ingen av de stackars premiärläsarna fällde en endaste, förutom den energigivande schamanske healern. Tigandet var monumentalt. Inget som helst intresse för kodlösningen eller de i mitt tycke mycket intressanta händelserna. Varför?

Skärgranskandet i efterhand gav svaren. Den godtrogna optimistiska författaren måste ha varit helt förblindad av de egna upplevelserna. Jag delgav glatt mina tolkningar av dessa, som naturligtvis verkade alldeles uppåt väggarna galna i dessa sansade personers ögon. Att de inte ringde psykakuten för min räkning var egentligen det underligaste. Bitvis var boken dessutom så svamlig att det förmodligen bara var i mitt eget huvud som förståelsen fanns. Antagligen trodde de att jag helt enkelt fantiserat ihop vissa av händelserna och att jag "byggde om" en del visserligen ovanliga händelser men inte superkonstiga, till nåt extraordinärt som enligt deras mening inte höll måttet. Allt detta förstod jag mycket väl i efterhand.

Det kunde också vara så att vissa av dem inte visste riktigt vad de skulle tro, för ibland är det ju så att det som verkar totalt orimligt senare visar sej stämma. Jaså... håller ni inte med... Alltså Galileo Galilei ni vet. Absolut inte så att jag jämför mej med den berömde mannen, men eventuellt befinner jag mej i en liknande situation, fast än så länge av betydligt mindre omfattning. Stackars Galileo dömdes ju av inkvisitionsdomstolen till husarrest på livstid efter att ha skrivit en bok som stred mot den katolska kyrkan vars läror gick ut på att jorden var världsalltets centrum. Han tvingades avsvärja sej den såkallade felaktiga läran. 1992 beklagade katolska kyrkan inkvisitionens dom och år 2000 upphävde man densamma. Hurra utropade väl Galileo efter sin nästan 400-åriga väntan medan han samtidigt vände sej i graven. Nej stopp och belägg, hurrandet kom från det där molnet där Galileo sitter och tittar ner på nutiden... eller gör han kanske ingenting av detta... Vem kan egentligen veta. Inga egentliga bevis tycks finnas, så att komma och påstå att han antagligen har inkarnerat flera gånger till efter det där 1600-talslivet är förmodligen ytterligare en orimlighet. En väldigt stor del av jordens befolkning tror emellertid fullt och fast på reinkarnation. Men det är ju det där med de svårpresterade bevisen. Samhället skulle förmodligen ändras avsevärt om vi människor med säkerhet visste att vi i nästa liv får ta hand om resultaten av nuvarande handlingar. Ni vet det där med karma. Att våra handlingar återverkar på oss. Vi skulle kanske inte heller vara fullt så förtjusta i att bidra till miljöförstöringen som vi faktiskt gör i detta konsumtionssamhälle med tillväxten som nye gudomen, vi får ju leva med konsekvenserna, det vill säga om reinkarnationsläran stämmer förstås. Tänk vilken helomvändning det skulle bli av vår syn på livet om bevis kunde presteras, det är vad jag många gånger tänkt och önskat under livets gång. Några sådana kan jag dock i nuläget inte presentera så varför ta upp detta över huvud taget? På det har jag inget annat svar än att ämnet aktiverats under resans gång antingen beroende på mina egna undringar eller också den inre ordlösa informationen som kan vara ytterst svår att omsätta i ett medvetet berättande när ambitionen är att inte vilseleda utan leverera adekvat information.

Nu står jag emellertid inför omredigeringen av det tidigare skrivna, egentligen båda alstren, de går ju in i varandra. Senaste alstret, DM-kodens lösning, tryckår 2012, och det första, Saker & Ting. Det är med andra ord tredje gången gillt i saker och ting. Ett litterärt subtraherande och adderande måste utföras, en hel del ska tas bort ur det senare alstret och del ska tillföras ur det första. En del nytt material ska till. Går det att få nån rätsida på ett sånt sammelsurium? Och hur ser planeringen ut för genomförandet? Svar: det finns ingen. Planering hör tyvärr till mina mer outvecklade talanger så hur omredigeringen ska klaras av vet jag inte i dagsläget. Uppgiften verkar smått oöverstiglig. Tyvärr är det också så att jag inte kan censurera bort mej själv ur materialet hur gärna jag än vill. Som person är jag helt ointressant, en helt vanlig medelsvensson som aldrig tagit nån större plats i tillvaron och aldrig haft nån lust att göra det heller. Men det går inte att berätta om livshändelser utan att ta med den eller de personer som så att säga drabbades av dem, så ni får stå ut med mej.

Omredigeringen har alltså påbörjats. Lördagen den 30:e maj 2015, tre år efter sista alstrets fullbordan, och cirka 7 år efter det förstas. Mycket har hänt på vägen hit till denna tidpunkten trots att perioden kan tyckas rätt kort. Ett händelseförlopp som innehåller just själva kärnfrågan. Trovärdigheten. Samtidigt inser jag att det nog är mina egna tolkningar som ställer till det även om man kanske kan tycka att vissa händelser hör till de ovanligare och vissa... helt säkert ihopfantiserade. Jaha, där spårade det ur. Att berätta om händelser som går utanför de vanliga verklighetsramarna på ett trovärdigt sätt... går det överhuvudtaget? Utmaningen är stor. De skrotade tidigare alstren kan i bästa fall ha fyllt en stor funktion som träning. Den ursprungligt blåögda sagostilen måste naturligtvis överges, trots att livet i mina ögon har många likheter med sagornas värld om man ser till den symboliska innebörden. För att åskådliggöra tidigare eländestillståndet ska ni få ta del av inledningen till Saker & Ting, inte hela, men tillräckligt mycket för att ni ska få en uppfattning om både min naivitet men också om vissa av ingredienserna i mitt liv. Ja då kör vi!

Det var en gång för mycket länge sedan, för så börjar alla riktiga sagor. Då nångång i forntiden, närmare bestämt tidigt 1950-tal föddes den lilla draken som inte hade en aning om att hon var just en drake, och det visste heller ingen annan, inte ens hennes föräldrar. Och vem kunde ana sej till sanningen när hon uppenbarligen verkade vara ytterligare ett välskapat flickebarn som såg dagens ljus den där vårvinterdagen. Inte visade hon minsta antydan till drak-tendenser heller, snarare tvärtom, blyg och tillbakadragen som hon var. Nån gång mitt i livet skulle hon upptäcka hur det egentligen var ställt. Då hittade hon den kinesiska horoskopboken på en bokrea. Hon var alltså född i Drakens tecken, och visserligen kunde hon konstatera att det fanns vissa likheter, det stora behovet av perfektion, det lika stora frihetsbehovet, samt barndomen som enligt boken var svår på så vis att den lilla draken blev missförstådd av föräldrar, lärare och skolkamrater, men annars tyckte hon att det stämde dåligt. Nånting måste ha gått snett när hon föddes för vore hon en riktig "drake" då hade hon varit i besittning av ett aldrig sviktande självförtroende, varit skrytsam och mycket försigkommen. Ja de två sista egenskaperna var hon hjärtinnerligen glad att hon hade sluppit men självförtroendet hade hon allt bra gärna velat ha. Då skulle livet helt klart ha utvecklat sig på ett mycket annorlunda sätt än som var fallet.

Sanningen var att hon mer kände sej som en åsna än som den där magnifika uppenbarelsen som Draken personifierade. Och förmodligen var det därför hon fick se det hon såg i kaffesumpen. Hon var tämligen van att se alla möjliga och omöjliga saker och ting inte bara i sumpen, så hon blev inte det minsta förvånad utan tänkte snarast lite luttrad att det var vad Livet ochså ansåg om henne. Bilden var tydlig och klar. Åsnan stod där och stirrade deprimerat rakt ner i marken. Uppenbarligen en släkting till Ior, den där åsnan i Nalle Puh som alltid förväntade sej att allting skulle gå på tok. På huvudet bar den en sån där hög och spetsig trollkarlshatt och överst uppe i toppen satt en fågel och tittade ner på den eländiga varelsen. Hon tänkte att fågeln förmodligen var hennes själ som intresserat studerade hennes predikament och samtidigt undrade över hur länge till detta skulle fortgå, för visst borde hon veta bättre.

Hennes liv hade länge uppvisat vissa likheter med en bergochdalbana. Djupa depressioner varvat med mer normala perioder, mixat med en del hisnande peak-upplevelser som fått henne att undra över gränserna för skymningslandet mellan verklighet och fantasi. Vad var sant och vad var falskt? Gick förnuftet att lita på alla gånger? Hur avgör man om det är intuition eller ren och skär inbillning? Och när rädslan flåsar en i nacken, hur är det då möjligt att leva sitt liv i tillit om att allting nog kommer att ordna sej till det bästa?

En av anledningarna till att det blev som det blev kunde ha varit att hon råkade höra uttrycket "den förborgade skriften" när hon var riktigt liten. Det uttrycket etsade sej fast i hennes huvud. Förmodligen lockade det hennes sinne för det mystiska och outgrundliga här i livet. Den där texten ville hon väldigt gärna lära sej läsa, men eftersom skolan inte gjorde minsta antydan att tillgodose intresset föll allt i glömska. Men livet hade inte glömt, det förstod hon långt senare. Det var då hon började skriva ner sina upplevelser, inte så mycket med tanke på att nånsin publicera materialet, utan snarare för att skriva av sej det som egentligen ingen människa kunde tro på, åtminstone ingen i gruppen totalt förnuftsstyrda personer. Lika bra att behålla det för mej själv tänkte hon, så slipper jag förorsaka högt blodtryck och andra vedervärdigheter. Ja det var verkligen en slingrande historia sammanflätad av nattliga drömmar, synkronistiska fenomen och önskningar som gick i uppfyllelse på de mest oväntade sätt. Hennes eget liv. Medan hon skrev upptäckte hon också hur svårt det var att förmedla den outsägliga förundran hon känt när det ena efter det andra "slumpade sej". Hon förstod att de synkronistiska händelserna hade sin egen helt igenom personliga signatur, unika för den individ som råkade ut för dem och att den vidhäftande mirakulösa känslan aldrig kunde återges mer än till en bråkdel. Tyvärr var det nog så att de måste upplevas personligen. Ibland undrade hon om hennes historia nånsin skulle bli läst av nån annan än henne själv.

Undran kvarstår eftersom det var mej själv detta handlade om. Och när jag nu åter läser igenom detta ser jag att man lätt kan drabbas av missuppfattningen att jag alltid har haft uppsjöar av underliga händelser i mitt liv, men så är det inte. En och annan, visst, men de tog egentligen fart på ett rätt sent stadium av livet i samband med att olika jobbiga saker och ting som hör ihop med den mänskliga tillvaron inträffade. Jag kan också konstatera att min dåvarande tolkning av uttrycket "den förborgade skriften" tydligen innebar att tyda tecken i livets händelser och drömmar typ. Den tolkningen har utvidgats till att innefatta nåt helt annat, efter att ha stiftat bekantskap med den förborgade skrift som avslöjas när man använder den metod som i sin tur avslöjades i och med lösningen av kodinskriptionen. Yippie!!! Livet är magiskt!!! - - - Men vad i allsin dar var det där? Ja för att ni ska förstå ska ni även få ta del av inledningen till DM-kodens lösning. Kommer här:

Det Okända knackade upprepade gånger på dörren till mitt liv för att bli insläppt - en parallell till Kattimånsen som en dag bara satt där utanför mitt brosteg - och varken Det Okända eller katten gav sej förrän jag hade införlivat båda med mitt liv och min vardag. Båda visade upp samma envisa och tålmodiga egenskaper. Båda hade bestämt sej. Oförtröttliga var de, och mjukt insmickrande, samtidigt som de i smyg såg till att klorna var i bästa trim.

Fast ska sanningen fram rådde jag för det själv, - en katt hade jag i hemlighet önskat mej ända sen barnsben efter det att en av mina storasystrar brände upp Månsen, mitt snuttedjur, i vedspisen, under förevändning att jag som fyraåring var alldeles för gammal att syssla med såna småbarnstag som att snusa på den pälsklädda skinnbit jag var så förälskad i. Och när jag långt senare i livet stötte på en företeelse vid namn synkroniciteter blev jag omedelbart vansinnigt nyfiken och ville VÄLDIGT GÄRNA uppleva några sådana där underliga slumpar som inte borde kunna inträffa men gör det ändå.

Att önskningarnas kraft skulle vara stor enbart i sagornas värld är nåt som inte stämmer med min erfarenhet även om jag långtifrån har fått allt jag velat. Alternativt lever jag på något förunderligt vis med ena foten i en annan värld, och den världen är vad denna berättelse handlar om.

Barn ser på världen med oförfalskade ögon och öppet sinne, men tidigt i livet börjar indoktrineringen och präglingen för den kommande anpassningen till vuxenlivet. Alla får sin beskärda del av besvikelse och frustration. Vi prövas och härdas. Månsar bränns upp av tuffa storasystrar medan man tappert tittar på, för inte ville jag förstå att jag inte kunde fortsätta snusa på nåt som för länge sen tappat form och funktion och i de vuxnas ögon såg rätt läbbigt ut. Klart att syrran hade rätt, för till och med jag skulle nog titta en aning snett på en fullvuxen person som vid jobbiga tillfällen tar fram en skinnbit, förmodligen totalt hårlös på grund av allt tidigare snusande, för att trösta sej med. Vissa saker måste vi lära oss, men hur lätt är det inte att tappa leklusten och nyfikenheten på vägen. Och det var väl det jag förundrade mej över medan jag samtidigt både gruvade mej och längtade efter att bli stor; de vuxnas tråkighet.

Naturligtvis åkte jag dit så det sjöng om det, jag blev en av tillvarons slätstrukna tråkmånsar med barnungen instängd inuti, men där inne satt hon fortfarande, lika förundrad över tillvarons krumeluriga krumbukter och med en enorm vetgirighet, hon slutade aldrig förundras över tillvarons oändliga mångfald.

På det viset passerade åren utan att något särskilt uppseendeväckande hände, men när jag minst anade det började livet ta en annan vändning, och jag förstod inte att jag själv skickat ut inviten när Det Okända undan för undan började ge sej tillkänna på diverse olika sätt. Eller var alltihop bestämt redan från början, av en källa utanför tidsrummet? Frågan verkar konstig på detta stadium av berättelsen men den blev relevant när jag så småningom satt och plockade fram nuets händelser ur gångna tiders - ja vad ska jag kalla det... urkunder får duga så länge. Rena snurren kan tyckas men när det värsta tankekaoset lagt sej var det bara att vackert finna sej i situationen och försöka vänja sej vid tanken att tiden är något mycket lurigt. Men hur hamnade jag i det underliga läget? Vi får gå bakåt i den där luriga tiden för att se hur det kom sej.

Nu vet ni lite mer om bakgrunden. Lite skamset får jag lov att erkänna att jag aldrig blivit riktigt vuxen trots min trista yttre slätstrukenhet... hoppsan och förlåt, jag menar ordentlighet. Kanske gjorde min inlevelsefulla "med-önskan" susen när jag läste om Pippi Långstrump och hennes krumelurpiller som skulle åstadkomma det fantastiska underverket att man skulle slippa bli stor. Barnasinnet behölls med andra ord, trots vår fyrkantiga värld. Jag behöll även den vidhängande godtrogenheten, som i och för sej inte gällt över hela linjen, nej jag har med lätthet avspisat välsmorda munvädersförsäljare och försåtliga reklamerbjudanden, men att genomskåda medmänniskornas ibland mindre goda avsikter har varit svårare. Och när den nämnda metoden härrörande ur kodlösningen skulle börja användas då var jag nog en fruktansvärt godtrogen idiot, det får lov att erkännas. Fast om detta mitt tredje författarförsök når sin läsekrets kanske mitt agerande kan tjäna som avskräckande... nej-nej, jag menar belysande exempel naturligtvis. Ljusspridningen hade inte kunnat påbörjas om inte godtrogenheten funnits där, eller ska jag kanske hellre kalla den för en aningslös öppenhet för möjligheter tro? I alla fall ledde den tvetydiga egenskapen till något jag aldrig hade kunnat föreställa mej, men inte lätt att redogöra för i korta ordalag. Allting måste få ta den tid det behöver för att bli på rätt sätt, det har jag lärt mej av den smått hissnande händelseutvecklingen.

Några av mina presumtiva läsare kanske undrar vad synkroniciteter egentligen är för nåt. Jag drar den slutsatsen på grund av att jag aldrig fick några berättelser i gengäld, alltså andras liknande upplevelser, när jag berättade mina egna. Därför följer här ett kort kapitel om fenomenet.


Nästa kapitel

Innehållsförteckningen

LÄNGST UPP


Copyright © 2012 reneria - All Rights Reserved