Lösningen inskriptionen Shugborough Hall

HEM * DM-inskriptionens lösning * Den förborgade skriften

DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.2 - Synkroniciteter, vad är det?

De allra flesta av oss har väl varit med om att vi tänkt ihärdigt på en person som strax efteråt ringer till oss eller också springer vi ihop med honom/henne runt gathörnet. Det är så vanligt att vi efter den första överraskningen förpassar det hela till facket för konstiga slumpar och sen tänker vi oftast inte mer på det. Detta är nog några av de vanligaste varianterna och kanhända inkörsporten till en mer omfattande form. Men vad är då synkroniciteter egentligen?

Det var psykologen C.G. Jung som lanserade begreppet synkronicitet som han beskrev som ”ett sammanträffande av ett inre subjektivt tillstånd som sammanfaller med ett yttre skeende som står i direkt beröring med det inre tillståndet. Ett sammanträffande som inte kan förklaras utifrån ett kausalt betraktelsesätt”, alltså den gängse accepterade förklaringsprincipen om orsak och verkan. En sån händelse som av de flesta betraktas som en slump eftersom vi inte kan förklara varför det bara kan bli så konstigt.

Som ett klassiskt exempel på detta är berättelsen om hur Jung hade en kvinnlig patient som inte kom vidare i terapin. Hon var mycket logisk och rationell till sin natur och Jung hade svårigheter med att hjälpa henne. Han började se henne som ett hopplöst fall när det hände något. Patienten hade nyss berättat om en dröm hon haft under föregående natt där någon gav henne ett dyrbart smycke i form av en gyllene skarabé, en sorts skalbagge. I samma stund som hon berättade om detta hördes ett ljud från fönstret i rummet, nånting dunsade mot rutan. När Jung gick och öppnade fönstret flög det in en skalbagge som skimrade i grönt och guld, en så kallad guldbagge. Han fångade in den och gav den till kvinnan med kommentaren ”här har du din skarabé”. Kvinnan blev därmed så omskakad att hela hennes världsbild började krackelera. Det blev vändpunkten i terapin som sedan ledde till ett lyckat resultat.

Det finns inte så många böcker i ämnet, men en bra och intressant bok är Slump och synkronicitet av Robert H. Hopcke. I förordet till den svenska utgåvan skriver Suzanne Gieser, fil dr i idé- och lärdomshistoria, att synkronicitetsprincipen till syvende och sist handlar om att ställa nya frågor till verkligheten och våga se utöver våra kulturellt invanda tankemönster. Alla vetenskapliga revolutioner har inneburit ett brott mot de gamla, självklara synsätten. Detta tycker Gieser är den stora utmaningen med Jungs synkronicitetsprincip.

Hopcke slår fast att de synkronistiska sammanträffandena innebär en ovanlig uppsättning simultana händelser med någon form av inbördes samband, alltså extraordinära händelser. De låter förstå att våra liv är historier, att de har en struktur, en handling som vi inte alltid helt kan uppfatta men som i vissa nyckelsituationer står desto klarare. De för samman yttre händelser med inre tillstånd på ett sätt som man kan tro bara sker i diktens värld, och precis som dikten har de en betydande effekt genom att de får oss att se annorlunda på oss själva och ger ett bredare perspektiv på tillvaron eller en djupare förståelse för andra.

Hopcke menar att det är fyra saker som är kännetecknande för synkar:

De hänger inte samman genom orsak och verkan.
De följs alltid av en djup emotionell upplevelse.
Är alltid symboliska till sin natur.
Äger oftast rum i samband med betydande övergångar i livet, bildar ofta en vändpunkt i levnadshistorien.

Hopcke menar också att vi har svårt att överge vår tro på att alla samband är och måste vara kausala därför att ett sånt tänkande invaggar oss i en behaglig illusion av total kontroll över både världen och ödet. Att tänka i termer av synkronicitet kräver att man tampas med idén att slumpmässiga händelser kan vara meningsfulla snarare än bara meningslösa. Rent allmänt kan den tanken vara något av en chock för jaget eftersom den utmanar den vision av fullkomlig makt och kontroll som vi gärna har för vår syn. Tanken att slumphändelser kan drabba oss utan att vi kan kontrollera dem och dessutom ha ett djupt inflytande på oss, det vågar jag påstå är något som framkallar ångest hos de allra flesta av oss, skriver Hopcke, som också menar att synkroniciteterna förutom detta också är en stötesten för vår vanliga tidsuppfattning, den linjära syn på tiden som hela vår världsåskådning rättar sej efter.
Här följer ett litet utdrag ur boken för att ytterligare belysa hur en synkronicitet kan se ut.

"Sharon berättade att hon kom från en familj med en lång rad av starka och medialt begåvade kvinnor. En gång gjorde hon och hennes mormor något som för alltid etsade sig fast i hennes minne. Det var just när hon i puberteten började intressera sig för pojkar. Mormodern var i full färd med att baka en äppelpaj och Sharon hjälpte till att skala äpplena. Då sade hennes mormor åt henne att skala ett äpple så att skalet bildade en enda lång remsa, vilket Sharon också gjorde, och sedan skulle hon ta skalet, tänka koncentrerat på sin framtida man och kasta skalet över vänster axel på golvet. - "Den bokstav skalet bildar på golvet är initialen på din sanna kärleks förnamn." - Det kunde bara vara ett P, det var båda ense om, men Sharon ville bättra på tricket och kastade skalet en gång till för att få fram begynnelsebokstaven i efternamnet också. Det blev ett P igen och de skrattade och skämtade att hon skulle gifta sig med Peter Pan. Hur som helst, i och med att hon kom från en familj där sanndrömmar och telepati hörde till vardagen, kunde Sharon aldrig glömma denna lilla händelse. Hon talade aldrig om den för någon, men från den dag hon började träffa pojkar höll hon ständigt utkik efter unge herr P.P.
Ingen av de killar hon träffade hade förstås de initialerna, och efter college mötte hon i stället David, blev våldsamt kär för första gången i sitt liv och struntade i ungdomens spådom. De förlovade sig och gifte sig inom ett år och tiden gick. Julen efter hennes svärmors död for de hem till svärfar, Davids pappa, för att hjälpa honom att gå igenom all bråte på vinden inför hans planerade försäljning av sitt hem. De fick vara med och bestämma vad som skulle kastas och vad som vore roligt att spara. David hittade en del leksaker som hans mamma av sentimentala skäl stoppat undan i en låda, och med ett skratt höll han upp en svart gammal blockflöjt som han fått i skolan. Pappan skakade leende på huvudet och undrade om David mindes hur han i ett helt års tid hade plågat familjen med sin flöjt och sånär drivit dem till vansinne. Utan att ana innebörden av vad han sade, förklarade David för sin fru: "Jovisst, de började kalla mig för Peter Pan, till och med på skolan fick jag heta så”.

Hopcke menar att detta synkronistiska sammanträffande fick Sharon att känna det som att hennes livshistoria hängde ihop, att hennes barndom och synska arv hängde samman med hennes nuvarande liv och framtid med den man hon äktat. Genom smeknamnets symboliska innebörd för henne slöts en cirkel som dessförinnan haft en lös trådände, ungefär som sker i en berättelse.

En annan mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera är Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist. Han berättar i sin bok om åtskilliga synkronistiska händelser samt om vad som kan tänkas ligga bakom, anledningen till att de inträffar. Vid ett möte med den kände fysikern Fritiof Capra får han ta del av dennes teori att synkarna kan bero på en sorts samstämmighet, eller resonans, mellan mönster i medvetandet och mönster i materien. En slags koppling mellan medvetande och materia, mellan en människas tankar och känslor, och det som händer i världen utanför henne, att synkar skulle kunna vara en koppling mellan de två världarna.
Cederquist har också med ett mycket intressant kapitel som handlar om morfogenetiska fält. En engelsk biokemist och cellbiolog vid namn Rupert Sheldrake har lanserat en teori som går ut på att varje individs medvetande är ett energifält som hänger ihop med hjärnan men sträcker sig långt utanför den. Tillsammans bildar alla olika individers energifält ett gemensamt större fält, som han kallar för morphogenetic field. Jag fortsätter att citera:

”Att våra intentioner skulle kunna ha en påverkan på fältet är ju särskilt intressant när det gäller synkronicitet. Sheldrake menar att våra behov, önskningar, kärlekar, hatobjekt, plikter, ambitioner och andra emotionellt laddade saker, blir till intentioner som vibrerar i fältet. Kan det vara så, att vi medvetet eller omedvetet skickar ut signaler i universum, i fältet, och att det sedan ordnar och organiserar händelser som påverkar våra liv, löser problemen eller pekar på lösningar? Synkroniciteter, helt enkelt.”

Och i detta korta försök att förklara innebörden i begreppet synkroniciteter för den som aldrig tidigare kommit i kontakt med fenomenet, avslutar jag med att återge de underliga överensstämmelserna mellan de amerikanska presidenterna Abraham Lincoln och John F. Kennedy som är en annan typ av synkronicitet som spänner över längre tid. Reservation för eventuella felaktigheter, hittar tyvärr inte informationskällan.

Abraham Lincoln John F. Kennedy
Invald i kongressen 1846 Invald i kongressen 1946
President 1860 President 1960
Hade en sekreterare som hette John Hade en sekreterare som hette hette Lincoln
Efterträddes av Andrew Johnson född 1808000 Efterträddes av Lyndon Johnson född 1908

Både Lincoln och Kennedy blev mördade, båda två skjutna i huvudet och på en fredag.
Bådas mördare var kända vid sina tre namn som vardera består av femton bokstäver.
John Wilkes Booth som mördade Lincoln var född 1839.
Lee Harvey Oswald som mördade Kennedy var född 1939.
Lincoln blev skjuten på Ford’s Theatre där han satt i loge nr 7.
Kennedy färdades i bil nr 7, av märket Lincoln tillverkad av Ford, när han blev skjuten.
När Lincoln blivit skjuten på teatern sprang hans mördare och gömde sig i en lagerbyggnad.
Kennedy blev skjuten från en lagerbyggnad och hans mördare sprang och gömde sig på en teater.
Både Booth och Oswald blev i sin tur mördade före sina rättegångar.
Båda presidenterna jobbade för sociala reformer och likställdhet mellan raserna.
Båda presidenterna hade fyra barn och båda hade förlorat två av dem innan de nådde tonåren.
Båda förlorade en son medan de arbetade i Vita Huset.
Båda presidenternas doktorer hade samma namn: Charles Taft.
Och som om det inte skulle räcka med det så var Lincoln i Monroe, Maryland veckan innan han blev mördad, och Kennedy i sin tur var veckan innan han blev skjuten tillsammans med Marilyn Monroe.

Förklara detta den som kan! Detta är som sagt en annan typ av synkronicitet än händelser som inträffar under livets gång. Verkar snarare vara en slags upprepning av mönster.

Precis när jag hade lagt in detta avsnitt på min dåvarande hemsida dök en nyutgiven bok ut (!) skriven av Gregg Braden, titeln är Fractal Time, och i den beskriver han sin teori att tiden är ett fraktalt mönster som upprepar sig i cykler. Mycket intressant med hänvisning till ovanstående!

Här slutar mina försök att förklara vad synkroniciteter egentligen är och min egen berättelse tar vid. Tyvärr kommer ni med största säkerhet att finna den plattare än min egen upplevelse av händelserna då det begav sej, ett faktum som det tyvärr inte går att göra nåt åt, eftersom synkroniciteter måste upplevas personligen för att den djupa och hissnande känslan ska infinna sej. Live smäller högre som vanligt, men med Det Okända som ledsagare går jag nu vidare i det som uppenbarligen vill bli berättat.