Lösningen inskriptionen Shugborough Hall

DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.3 - Mera bakgrund

Rätt sent i livet gjorde jag en smått revolutionerande upptäckt när jag råkade läsa Temple Grandins bok Vi som förstår djurens språk. Hon är professor vid Colorado State University och är högfungerande autist. I boken beskriver hon sitt sätt att fungera och jag insåg omedelbart att vissa saker stämde in även på mej och då menar jag definitivt inte professorsbiten, - nej mitt liv kravlar runt nere på gräsrotsnivån som ni senare kommer att upptäcka, - utan förmågan att lägga märke till det andra människor inte verkar se. Vidare efterforskningar stödde hennes beskrivning. Tony Attwood skriver i sin bok Den kompletta guiden till aspergers syndrom att personer med detta handikapp kan ha förmåga att upptäcka detaljer och lägga märke till sammanhang som inte uppfattas av andra. Hjärnan fungerar något annorlunda än den genomsnittliga. Här kan nämnas att aspergers syndrom är en del av det vidare begreppet autistiskt spektrum för dem som eventuellt inte känner till detta.
Nån övernaturligt fenomenal iakttagare som lägger märke till allting som andra inte ser är jag naturligtvis inte, men en viss fallenhet finns förmodligen för att se både detaljer och mönster, viktiga eller oviktiga ska jag låta vara osagt. Beror antagligen på omständigheterna. Ofta är jag dessutom otroligt trög. Vad sägs om att på min egen rumsvägg ha haft en tavla hängande i cirka tjugofem år utan att se de inmålade dolda motiven! Denna tavla kom att spela en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen, och det på ett mer än underligt sätt. Mer om det senare.

Den nyss nämnda förmågan som jag även före dessa författares förklaringar tyckt mej ana utan att för den skull vara fullständigt medveten om, var den positiva sidan. Nu till den negativa, ackompanjerad av ett trevligt pollettrassel. Efter att ha fått tillfälle att läsa de nyss nämnda böckerna förstod jag äntligen varför min barndom och uppväxt kantats av en sån praktfull inkompetens när det gällde socialt umgänge. Det typiska kännetecknet för aspergerläggningen ju! Utåt såg det förmodligen ut som en oerhört stor blyghet, eftersom jag nästan aldrig sa nånting, men det var mer än så. Jag hade svårt att förstå ”hur man bar sej åt” helt enkelt och som det ufo jag var passade tillvarons lugna ytterkanter ypperligt.
Den där ensamheten har aldrig riktigt lämnat mej även om jag med åren blivit skickligare i att hantera tillvaron. Vid några tillfällen har jag till och med fått höra att jag är så social. Beror förstås på de övriga deltagarna i situationen, det där med alltings relativitet ni vet. Dessa kvitton på att min livslånga självpåtagna sociala träning faktiskt gett vissa resultat var ytterst välkomna. Förmodligen misstänker ingen hur besvärligt det tidigare var, bitvis ett sannskyldigt helvete, och detta trots att jag inte hade de mest utpräglade problemställningarna som är kännetecknande för aspergerläggningen, utan var drabbad i lindrigare grad än som hade kunnat vara fallet.

Jag hade lätt för att lära men hade stora svårigheter att under skoltiden visa vad jag kunde annat än på skrivningarna. Räcka upp handen för att svara på frågor var inte att tänka sej eftersom uppmärksamhet på min person gjorde att allt knöt sej, det blev kortslutning och de andras blickar kändes som brännglas på ömtålig hud. Tillsammans med faktakorvstoppningen och det trista ältandet av alla självklarheter förvandlade detta skolan till ett fängelse och ett djävulens påfund, min egen orubbligt djupa övertygelse under i stort sett hela skolgången. Senare har den lede fått ge vika och blivit ersatt av människors oförståelse för oss som fungerar en aning annorlunda än det så kallade normalbeteendet.
Efteråt har jag förstått att jag hade tur som slapp bli regelrätt mobbad. Plugghästen med det enormt reserverade beteendet slapp undan ganska bra ända tills grundskolans högstadium då elaka gliringar från grabbarna i klassen ibland drabbade den mycket lessna och förtvivlade person som dolde sej under det avvisande uppträdandet. De verkade tro att jag ansåg mej förmer än andra när jag i själva verket var livrädd för alla dessa självsäkra pratsamma personer som alltid tycktes veta vad man skulle säga och göra på "rätt" sätt.
Sen var det ju det där med mustaschen. Min egen alltså. Den hade antagligen varit en utomordentlig hit om jag hade varit kille, men att som tonårstjej utveckla denna mörka behåring av överläppen och ordentligt markerade ögonbryn som hade tendens att vilja växa samman över näsroten var rena katastrofen. På grund av främst grabbarnas hånfulla kommentarer kom ett utmärkt litet redskap in i mitt liv för att stanna. Pincetten. I början gjorde det ont men man blir van vid smärtan och så småningom blir man relativt okänslig. Detta gäller emellertid endast den fysiska smärtan, den psykiska sitter kvar förunderligt nog. Läggningen gjorde att jag inte försvarade mej, varken verbalt eller på nåt mer handgripligt sätt. Ja mer än att vika undan för att sedan gå hem och tyst och metodiskt plocka bort hårstrå efter hårstrå av den behåring de själva stolt noterade i sina egna ansikten.
Jag tänkte ofta att när jag blev vuxen då skulle jag berätta hur eländigt det var att växa upp med detta undfallande och tafatta funktionssätt men löftet till mej själv glömdes bort alternativt förträngdes. Eländestillstånd är aldrig särskilt roliga att berätta om.

Basketen och brännbollen! Va? Räcker det inte med... Ska jag berätta om... hur det var att alltid bli sist vald. Klump i halsen. Samma sak varenda gång. Jag dög inte. Självklart ville ingen ha med nån som var så enormt dålig på gruppdeltagande. Att nån lagledare självmant skulle välja mej föll antagligen på sin egen orimlighet, det var ju samma sak som att vilja att laget skulle förlora, så urusel var min kapacitet för bollspelen. Inte att bolla mot en vägg, där klarade jag av till och med tre bollar samtidigt. Det var lagspelet som inte fungerade. Undrar om nån förstod hur jag led, självförtroendet blev liksom inte bättre precis. Det var rena tortyren. Varje basketlektion blev en bekräftelse på utanförskap. Osäkerheten ökade och jag kom att både gruva mej för och hata gymnastiklektionerna. Hur tänkte lärarna? Var de så blinda att de inte såg? Eller struntade de helt kallsinningt i mej och mina likar? Jag kan ju knappast vara ensam om att ha upplevt detta. Fler än jag har haft och har liknande läggningar. Tanken var antagligen att befrämja laganda. Vackert tänkt. Fungerade inte. På gymnasiet fortsatte detta trots att skolan och skolorten var en annan, men jag var ju fortfarande samma person och gymnastikläraren hade förmodligen samma utbildning som de jag redan hade haft det tvivelaktiga nöjet att träffa på. Då fattade jag ett radikalt beslut som egentligen stred mot mina principer. Jag skolkade från de flesta gymnastiklektionerna och satt av tiden i skolbiblioteket istället. Ett litet revoltförsök som belönades med en etta i gymnastikbetyg, men hellre det än de plågsamma basketmatcherna där jag sprang omkring som ett vilset får.

Nu är det väl inte drypsäkert att jag skulle fått diagnosen aspergers syndrom, en diagnos som under min uppväxt på 1950-60-talen inte existerade, men jag låg utan tvekan i gränszonen enligt de kriterier som finns redovisade i Attwoods bok. Det var till att hanka sej fram bäst det gick, åtföljd av folks medlidsamma antaganden att ”det nog skulle växa bort”, vilket det i mitt fall också till viss del gjort även om jag fortfarande inte är nån stjärna på det där lättsamma småpratet som folk ägnar sej åt, och gruppsammankomster, även fester, är oftast jobbiga tillställningar som drar mycket energi. Undviks helst.
Det fanns en tid med ihärdiga försök att vara lika social som "alla andra", för jag ville så väldigt gärna vara just som alla andra. Klent resultat. Det händer nåt konstigt mest varje gång jag deltar i grupper av lite större storlek. Ja de behöver inte vara så stora heller. Mina försök att delta som alla andra i aktiviteterna och diskussionerna slutar nästan alltid med att jag hamnar på sidan där jag sitter tyst och lyssnar och iakttar istället. Jag gav upp till slut, det var liksom ingen mening att plåga mej själv. Gruppsammanhang går inte ihop med läggningen. Men ett tillbakadraget liv är inte detsamma som ett trist. Jag har aldrig haft sysselsättningsproblem, tvärtom. Svårt att få tiden att räcka till alla roliga intressen. Det har varit mycket stickning, virkning, broderi, väldigt mycket sömnad, en del vävning, en del fotografering, odling av grönsaker och blommor, enormt mycket litteratur... ja jag är bokmal, men har även varit en flitig långpromenenerare och har tidigare även ägnat mej en hel del åt cykling, joggning, svamp- och bärplockning, tapetsering medmera, medmera.

Att fungera dåligt i sociala sammanhang är emellertid inte speciellt lyckat. Detta har också varit en källa till sorg livet igenom. När det pratas om asperger är det också nästan alltid i termer av funktionsnedsättning. Och visst, vi fungerar dåligt i en värld som lägger stor vikt vid social kompetens, men jag hyser en stilla undran; - är det en funktionsnedsättning att ha förmåga att lägga märke till detaljer, mönster och sammanhang som majoriteten inte verkar uppfatta? Är det en funktionsnedsättning när man är så rak i sitt sätt att fungera att man inte fixar att ljuga och manipulera? Nej, naturligtvis inte, och det är väl så att alla människor oavsett medfödd läggning har nåt som är positivt. Fast världen älskar att både ljuga och manipulera och verkar inte se ärlighet med så värst blida ögon, det är åtminstone min erfarenhet.

Detta om detta, och nu lämnar jag ämnet som finns med dels som en presentation av vem som döljer sej bakom den anonyma pseudonymen reneria och dels med anledning av det bortglömda löftet. Det finns inga uppsjöar av litteratur där aspergerpersoner själva beskriver hur de upplever livet, men relativt gott om utanförstående så kallade experters betraktelser. Beror förmodligen just på problemets art, kommunikationens inneboende svårighet. Det ska till mycket mod innan man ställer sej upp och avslöjar sej som annorlunda, och särskilt om man har en antiexhibitionistisk läggning. Sen kan man ju ifrågasätta om en person med diagnosen funktionsnedsättning skulle kunna ha nåt som helst intressant att berätta... Äsch. Det lämnar jag över till mina eventuella läsare att bilda sej en uppfattning om. Nu lämnar jag detta trista men samtidigt intressanta ämne och går vidare i min motbjudande syssla att kliva ut ur garderoben och veckla ut delar av mitt aspergerliv till allmänt beskådande, ett liv som egentligen inte är nåt annat än ett sökande efter mening och ett ständigt sökande efter nya pusselbitar, samt fascinationen över hur de nya bitarna passar ihop med de redan upptäckta. Ja, jag gillar att lägga pussel, så är det, och jag är fruktansvärt nyfiken på hur allting hänger ihop. Detta med livet alltså.

När jag var liten var det några saker jag tyckte var oerhört konstiga. Att alla människor tittade ut på livet genom sina personliga ögon inifrån den fysiska kroppen var en sån sak. Det var nånting i detta som inte stämde för mej. Oerhört underligt. En annan sak var att somliga människor var "tomma", som om ingen egentligen befann sej där inne, bara en kropp som gick omkring som en slags robot. De där sakerna upptog mina tankar en hel del men jag fick ingen rätsida på hur det kunde förhålla sej med dessa egendomligheter och med tiden bleknade detta bort och försvann.
Under hela uppväxten hade jag också en mycket envis och efterhängsen mardröm som bestod av att jag befann mej i ett mörkrött mörker som inte innehöll nåt annat än en ihållande rytm som från början var lugn men som snabbt ändrade sej, fortare och fortare och fortare, fruktansvärt helt enkelt, och sen gled jag ut i nåt kvicksandsaktigt, förfärligt obehagligt, ingen kontroll på nånting, och där tog drömmen slut. I vuxen ålder när mardrömmen upphört att plåga mej insåg jag att det förmodligen var min egen födelse som jag hade rekapitulerat gång på gång.
Vid ett tillfälle när jag som liten var sängliggande i nån förkylning eller nån av de där vanliga barnsjukdomarna svävade jag uppe under taket medan kroppen låg kvar i sängen. Tyvärr föll jag ner efter ett tag till min stora besvikelse. En annan utanförkroppenupplevelse hände när jag och en klasskamrat försökte få kontroll över en nyckel. Vi småslogs om den och helt plötsligt stod jag bredvid och tittade på men inte för nån längre stund, antagligen bara några sekunder. Konstig känsla. I vuxen ålder har aldrig nåt liknande hänt. Annars var nog min uppväxt tämligen alldaglig, inga poltergeistfenomen, inga "ande-kamrater" eller liknande. Om det inte är så att jag senare glömt vad som hände när jag var riktigt liten. Enligt vad mamma skrattande berättade hade jag stött på "en tant bakom busken som hade så liten röst", men det var ganska säkert bara en helt vanligt dam och inte nån andevarelse. Inga minnen finns kvar och därmed inget särskilt att berätta mer än att skolstarten faktiskt innebar ett otroligt lyft trots mina sociala svårigheter. Att få lära sej läsa innebar nåt helt fantastiskt, en helt ny värld, nej otaliga nya världar öppnade sej med ens. Jag blev omedelbart bokslukare.

Förutsättningarna för en viss del av det senare "korsordsarbetet" utanför denna bokens pärmar byggdes faktiskt upp under barn- och uppväxtåren under det att jag slukade litteratur i alla former. Från de första underbara sagorna som egentligen aldrig helt har slutat trollbinda mej, vidare till mysterieböcker typ Enid Blytons Fem-böcker, och finurligt uppbyggda deckare skrivna av bland annat Agatha Christie, Dorothy Sayers och George Simenon. Både mamma och jag läste med förtjusning såna böcker som Sibyllans Hemligheter och Erich von Dänikens Olösta gåtor ur mänsklighetens historia och Gudarnas spår. Om systrarna delade den smaken vet jag faktiskt inte, jag var sladdbarn och de hade redan flyttat hemifrån när jag blivit så pass gammal att jag hunnit läsa bibliotekets samtliga barn- och ungdomsböcker och därför läste det mamma läste. Vi var flitiga biblioteksbesökare som glatt kånkade på tunga kassar med låneböcker vars innehåll naturligtvis inte inskränkte sej endast till de här nämnda områdena. Julafton varenda gång liksom. Jag kan lätt erinra mej glädjen och tillfredställelsen när böckerna packades upp efter hemkomsten, och hur tomt det kändes när de var lästa, men det tomrummet var lätt att fylla. Biblioteket var rena guldgruvan. Tänk, alldeles gratis dessutom! Det var nämligen så att vår familjeekonomi inte lämnade utrymme för några utsvävningar. Bokinköp var inte att tänka sej. Vi var mycket fattiga och de stackars slantarna fick töjas på så gott det gick för att räcka till det nödvändiga.

Den observante läsaren lägger kanske märke till att pappa inte nämns i sammanhanget. Det beror inte egentligen på att han hade andra intressen utan på det sorgliga faktum att han dog när jag var elva år. Efter en lång tids sjukdom. Han låg i själva verket på sjukhuset när jag föddes. Hjärtproblem. Kärlkramp som bara blev värre och värre. Hjärtinfarkterna var många innan den sista avslutade hans liv långt före pensionsåldern. Eftersom han plågades av svåra smärtor och i princip var hänvisad att tillbringa de sista åren av sitt liv på sofflocket var det väl det bästa som kunde hända att han slapp leva längre. De nutida behandlingsmetoderna fanns inte då så nåt hopp om bättring existerade inte.
Här skulle jag väldigt gärna vilja berätta om vissa egendomligheter beträffande åldrar, födelsedagar medmera som rör familjen, underliga synkronistiska fenomen som alltså inte är regelrätta händelser utan fast förankrade i livsomständigheterna, men det går tyvärr inte på grund av anonymitetsbehovet. Kanske det blir tillfälle senare, den som lever får se.
Under tonåren drömde jag om att få ett alldeles eget mysterium att lösa, och pussel, tankenötter och problemlösning har alltid utövat en stark dragningskraft på mej. Det är helt enkelt så himla roligt att klura ut vad som menas och hitta rätt svar, vilket i ärlighetens namn ska erkännas inte alltid lyckas. Böckerna har följt mej genom hela livet, mina bästa vänner har jag ofta tänkt, fast jag har faktiskt även haft en hel del fysiska vänner under livets gång. När jag blev vuxen och började förvärvsarbeta blev jag med tiden mer "normal" eller vad man ska kalla det. De värsta besvärligheterna från uppväxtåren nöttes bort efter hand. Jag har heller aldrig haft svårt att umgås och prata på tumanhand, det är när många pratar som jag försvinner in i inredningen på nåt underligt sätt.

Under mitt liv som bokslukare kom en svacka när jag tappade allt intresse för skönlitteratur. Även om nya läckra formuleringar tillfälligt kunde fånga mitt intresse, kändes det mesta som gammal skåpmat stuvad på ett nytt sätt av en annan oftast yngre författare, kryddad med lite mer trendiga tillbehör. Påpassligt sköljde new age-vågen då in i tillvaron. Tiden var mitten av 1990-talet. Längs fram i vågsvallet hittades Den nionde insikten, författare James Redfield. Tändande gnistan var därmed ett faktum. Mitt liv blev efter läsningen aldrig sej riktigt likt mera. Den boken, samt den fördjupande uppföljaren, Din personliga guide, skriven av samme författare tillsammans med medförfattaren Carol Adrienne, fick mej att förstå att man skulle jobba på att utveckla sin intuition, få kontakt med sin inre känsla samt bli mer uppmärksam på sina tankemönster. Genom att ställa frågor till universum skulle man genom att vara observant kunna få svar via händelser i omgivningen. Svaren sades kunna komma från vad eller vemsomhelst, typ konstiga överrensstämmelser i händelserna i ens liv, eller lösryckta meningar som snappades upp från människor i omgivningen, saker som envist upprepade sej, och så vidare. Andra böcker tog upp liknande teman, allt kändes mycket inspirerande och jag var fångad. Och det skulle komma att bli många frågor och därför också många svar som förstås stöttes och blöttes och ofta ledde till ytterligare frågor. Intensivaste funderingarna gällde både personliga spörsmål och existentiella.

En annan sak av stor betydelse var att Din personliga guide tog upp detta med människors kontrolldramer, kampen om energin. Hur vi försöker få mer energi från andra människor via olika beteenden och att praktiskt taget alla ägnar sej åt detta men på olika sätt. Ofta omedvetet. Jag hade inte kommit i kontakt med denna information tidigare, den visade sej bli mycket viktig i min egen kamp för att fungera bättre bland medmänniskorna. Att jag var "den reserverade" var ställt utom allt tvivel, men jag hade aldrig tänkt så tydligt på hur jag egentligen blev uppfattad av andra, och deras reaktion. Mycket nyttigt.

Relationerna med mina två storasystrar förändrades radikalt efter att jag börjat ändra mitt eget beteende. Det var emellertid ingen lätt process. När jag med hjärtat i halsgropen första gången opponerade mej mot den äldsta, elva år äldre systern, inträdde istid i relationen. Hon var van att alltid tillkännage hur saker och ting fungerade och borde hanteras, för det visste hon. Inte så konstigt, det följer antagligen automatiskt med storasystrars placering i syskonskaran. Jag hade å andra sidan aldrig framhärdat i att tala om vad jag tyckte de gånger min åsikt avvek, det var ju så jobbigt med konflikter. Mm. Precis. Det var inte roligt alls under de därpå följande åren. Istiden ändrades visserligen till permafrost men det tog sin tid. Sedan tinade även den som tur var. Vi blev tvungna att hitta ett nytt sätt att möta varandra vilket tog sin tid.
Med den sju år äldre systern blev det inte lika dramatiskt eftersom hon bodde så långt bort rent geografiskt. Vi träffades oftast bara en eller två gånger per år och annars var det telefonsamtal nån gång då och då. Men även där fnurrade det till. Inte alls underligt. Båda systrarna har väldigt bra koll på faktauppgifter och sakförhållanden, de är båda analyserande till sin natur och mycket rejäla och förnuftiga med båda fötterna stadigt placerade på jorden. Antagligen trodde både de och jag att lillasyster fungerade som dem. Men icke. Det tog mycket lång tid innan jag insåg att jag hade ett helt annat sinnelag och personlighet än deras. Vilket verkligen visade sej i mina misslyckade författarförsök. Systrarna måste ha trott att de närt en orm vid sin barm typ, efter att ha tvingats läsa det sista, senare indragna alstret. Alternativt att det slagit runt totalt för mej. Ja herreje. Den kompakta tystnaden var förstås det enda tänkbara, för vad kan man säga om sånt strunt utan att vara elak? Tänkte de antagligen. Gissar lillasyster. Nog om det.

Effekten av beteendeförändringen framsprungen ur den personliga guiden var annars enbart positiv men tog tid att åstadkomma liksom projektet med intuitionsutvecklingen som nog får betraktas som mycket långsiktig. Tyvärr ägnades inte tankemönstren samma uppmärksamhet från min sida vad det nu kunde bero på. Envisa negativa tankar är rent destruktiva och påverkar både hälsan och livet i övrigt. De lärdomarna skulle visa sej bli mina att ta del av under livets senare del.

Förutom dessa två andligt inriktade böcker visade sej new age-vågen för min del innehålla massor av böcker i genren personlig utveckling, drömtydning, en del kanaliserat material skrivet av olika författare samt esoterisk litteratur. Den tidigare så attraktiva skönlitteraturen fick finna sej i att ta ett steg tillbaks när allt detta nya intressanta uppenbarade sej. En hel del föredrag och kurser följde också med i new age-flödet, och jag frossade nästan extatiskt i detta för att tillgodose en tidigare helt okänd hunger. Det blev två kurser i Reiki-healing och även några i att spå i tarot-kort, vidare hantering av slagruta, pekare och pendel, trum-resor, ett par Qi Gong-kurser, kortare provapå-kurser i regression, aura-seende, intuitionsutveckling, färgers betydelse m.m. Livet hade öppnat dörren till nya tidigare okända områden och lycklig sprang jag ut på den frodiga ängen inte helt olikt korna som efter att ha tvingats stå i trånga bås under vintern helt plötsligt blir utsläppta i friheten. Men... ojdå... när jag nu, vid sista genomläsningen av omredigeringen före publiceringen ser vad jag har skrivit förstår jag äntligen. "Hej hopp i det gröna" var ju det knäppa meddelandet! Från vemdå? Det får ni veta om ni fortsätter läsa.

Nästa kapitel

Innehållsförteckningen

LÄNGST UPP


Copyright © 2012 reneria - All Rights Reserved