Lösningen inskriptionen Shugborough Hall

DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.4 - Stora livsförändringar tar vid

Samtidigt som new age-vågen bevattnade min tillvaro började livet ändra utseende och innehåll även på andra sätt. Det första som tog adjö var min livmoder som var så full av stora muskelknutor att bikinisnittet var en prestation av kirurgen som utförde operationen. Att befrias från de enorma menstruationsblödningarna var en sån lättnad att det inte går att beskriva med ord. Det gick så långt att det aldrig riktigt slutade blöda förrän nästa omgång tog fart. Jag fördröjde envist operationen under flera år trots nödvändigheten att få det gjort. Bara tanken på att operera bort en sådan vital del av kroppen fick mej att må fysiskt illa. När det äntligen var över konstaterade jag att ångesten varit helt onödig, jag mådde prima. Så när som på en sak. En sån där underlig synkron grej, som kräver en tillbakagång i tiden för att få sin förklaring.

Vid tjugotre års ålder, och för första gången förälskad upp över öronen i det jag trodde var ett prinsämne, gick det som det ofta gör, jag blev med barn. Prinsämnet sa att "då får du väl ta bort det då", tonfallet iskallaste. Illusionen om kärlek brast, jag grät floder och aborten stod till sist som enda möjliga valet. Att jag med mitt dåliga självförtroende skulle klara av ett barn på egen hand fanns inte på kartan, dessutom var det mycket dåligt tajmat. Jag var arbetslös och bodde i en mikroskopisk enrummare med andrahandskontrakt som skulle löpa ut ett halvår framåt i tiden.
Efter aborten dröjde det inte länge förrän en underlig otrohetsaffär avslöjades vilket så småningom kom att leda till det oundvikliga relationsslutet. Prinsämnet gick under veckorna en utbildning på annan ort, vi sågs alltså endast under helgerna. Under veckorna hade han en annan och ändå inte. Tjejen var min absoluta dubbelgångare! När jag några år senare kom att bo en tid på den orten där deras "kärleksaffär" utspelade sej fick jag vara med om att folk tog fel och trodde att jag var hon. En del blev förbannade över att jag inte ville kännas vid dem, så lika var vi.
Arton år längre fram i tiden opererades alltså mina möjligheter till barn bort, jag hade inte fått några under tiden som passerat. Efter hemkomsten från sjukhusvistelsen blev jag på ett helt oväntat sätt påmind om den sorgliga upplevelsen med prinsen som visade sej vara en helt vanlig groda. Intet ont anande bläddrade jag i dagstidningen och fick fram sidan med bilder på föräldrar och deras nyfödda barn. Dagen för min operation var dagen för ett speciellt flickebarn att se dagens ljus, ja just det, farsan var föredetta prinsämnet. Det kändes oväntat grymt, som om livet legat på lurpass för att hugga mej i ryggen när jag minst anade det. Naturligtvis grät jag, och det både länge och väl.
Åter till försvinnande omständigheter.

Två år efter hysterektomin tog det drygt trettonåriga samboförhållandet slut. Det blev ju inga barn och vår opassionerade bror-syster-relation räckte inte för fortsatt sammanboende. Olika intressen samt olika läggning gick inte längre förena på nåt tillräckligt bra sätt, men vi skiljdes som vänner precis som var fallet med mitt första samboförhållande som bara varade nåt år innan vi båda tyckte att det var så extremt tråkigt att tack och adjö var det enda vettiga.

Därnäst dog mamma. Jobbigt. Mycket jobbigt. Hon hade levt sitt liv till fullo längdmässigt, så det var bara naturligt och något som hon under rätt många år själv väntat skulle inträffa när som helst. Men dödsfall är alltid sorgliga och denna gång fanns nåt som väl får betecknas som ovanligt, kanske till och med ytterst graverande. Långt tidigare hade vi en gång pratat lite mer kring detta med döden och vad som egentligen händer med oss då. Vi tyckte nog båda att det var snopet om vi bara hamnade i en grop i marken. Bortkastat liksom. Vi kom överens om att den av oss som dog före den andra, mest troligt hon men man kan ju aldrig veta, skulle försöka ta kontakt med den fortfarande levande.
Veckan före dödsfallet hade mammas hälsotillstånd försämrats så pass mycket att hemtjänsten skulle börja hjälpa henne kommande måndag. Under helgen före hälsade jag på henne och konstaterade att hon magrat rejält, samt hörde och såg nästan inget. Efter att ha hjälpt henne med det jag kunde göra åkte jag hem och... grät förstås. Voluminösa floder. Jag tyckte så synd om henne som varit sån ihärdig motståndare till att främmande människor skulle börja "springa hos henne", och vad är det för liv att varken se eller höra. Eftersom hon redan upplevt ett flertal tillfällen då hon mått dåligt, och som hon berättade det: "jag satte mej i fåtöljen och tänkte att nu är det väl dags, men inte", tonfallet besviket, så bad jag en mycket inlevelsefull bön till Gud/Gudinnan att han/hon skulle ta hem mamma till sej så snabbt och så smärtfritt som möjligt. Jag som aldrig ber annars, är inte religiös. Så småningom somnade jag, av ren utmattning antagligen.
Vid halvfyratiden på morronen vaknade jag av en fruktansvärd knackning som fick mej att omedelbart kliva ur sängen och titta överallt, både inne och ut genom fönstren, men allt var lugnt och stilla. Efter att ha druckit lite vatten gick jag och la mej igen och drömde den kortaste dröm jag nånsin haft. Den var mycket tydlig. Någon räckte fram ett fotografi över kyrkan därhemma, ett fotografi som såg ut som ett vykort. Underst på kortet fanns en stämpel som påminde om stämplarna jag som postkassör använde på jobbet för att stämpla paketadresskort och avier så kunderna skulle veta på vilket postkontor försändelserna fanns för avhämtning. Skillnaden var att i stämpelavtrycket i drömmen stod bara kort och koncist "Avhämtas", och inget mer. Där var drömmen slut. Den gick ju inte tolka alls tänkte jag när jag hade vaknat. For till jobbet och efter en stund ringde min äldsta syster. Då förstod jag direkt. Javisst, mamma hade dött under natten! Tidpunkten blev av läkare bestämd till tidigt på måndagsmorgonen, ungefär samma tid jag hörde knackningen. Några timmar senare gick hemtjänstpersonalen på sitt första och sista arbetspass hos mamma. Det var de som hittade henne, fridfullt sovande den sista vilan där i sängen.

Förstår ni mina blandade känslor tro? En otrolig lättnad över att hon inte behövde fortsätta leva ett liv som inte var något liv och samtidigt en fasa över att min bön hade haft en sådan kraft. Att jag hade bett om hennes död och fått det jag bett om, det var så fruktansvärt att nu grät jag både över det och över att mamma faktiskt var död. Jag hade fått det jag bett om och därför grät jag som besatt. Sorgen var hejdlös. Kunde jag nånsin bli förlåten för det jag hade gjort? Till slut lugnade jag ner mej när jag kom på att det lika gärna kunde ha varit mammas egen bön. En sak är då säker, jag gör aldrig om det. Dessutom har jag kommit till insikt om att man inte ska lägga sej i. Jag menar var och en har ansvar för besluten avseende egna livet/döden. En förfärlig lektion, förfärligt nyttig. Mamma var nu slutgiltigt försvunnen ur mitt liv och morsgrisen reneria kände sej mycket, mycket ensam.

Därefter försvann rösten, och inte för en eller två veckor som tidigare i livet, nej det blev en tvåmånaders heltidssjukskrivning åtföljd av en fyramånaders dito på halvtid och stora röstproblem som skulle förfölja mej under den därpåföljande femårsperioden. Ja egentligen blev det kroniska problem. Jag klarar fortfarande inte av att prata mycket och länge och det blir liksom ett hack i talet emellanåt.

Återgång till när det begav sej: Röstförsämringen började gradvis under våren året efter mammas dödsfall och i slutet av sommaren försvann rösten totalt. Till en början oroade jag mej faktiskt inte så mycket eftersom den brukade komma tillbaks efter ett par veckor. Dessutom var det ett rent otroligt vackert väder, så det var bara skönt att få en extra semester. Inte ens när det hade gått tre veckor var jag särskilt oroad, men när läkaren inte ville förlänga min sjukskrivning då kände jag att nåt elände låg och väntade. Läkaren ändrade taktik och gjorde ett rejält tvärkast i ordinationen. Först hade jag fått stränga direktiv att inte prata alls eftersom det kunde skada stämbanden, inte ens viska, men när det var lika illa efter den första sjukskrivningstiden, då skulle jag helt plötsligt börja jobba igen trots att jag pratade med stor möda och knappt hörbart. Jag försökte förklara att jag måste ha en röst som fungerade eftersom man inte kan jobba i en postkassa utan att kunna prata ordentligt. Det struntade han i. Han körde med andra ord över mej totalt vilket fick förödande konsekvenser.

Det fanns inget annat alternativ än att fara till jobbet och försöka göra mina arbetsuppgifter, men redan efter några timmar gjorde det fruktansvärt ont i halsen, det kändes som om struphuvudet satt utanpå kroppen och till sist fick jag inte fram ett ord. Tillbaks till läkaren som tydligen blev skraj; detta var inte bra. Din förbannade idiot, tänkte jag medan mitt allt annat än stilla sinne arbetade för högtryck med att sammanställa en stormvarning av värsta kaliber. Där sitter du med din fina utbildning och tror att du vet bäst, och patientens uppfattning och kunskap skiter du i, för du vet ju bäst hur det känns i min hals och vad som behövs för att utföra mitt arbete.
Ja tänk om rösten hade fungerat, nu blev det bara tankar, en massa fula sådana. Tankar om folk som trodde att de visste bäst bara för att de hade en akademisk utbildning, då kunde de göra vilka kovändningar som helst. Självklart måste de väl veta bättre än en helt vanlig sketen postkassör, som troligtvis inte hade särskilt mycket innanför pannbenet. Du skulle bara veta du, tänkte jag vidare. Jag kände tydligt att det inte bara var jantelagen som fanns innanför det där pannbenet, utan även nåt mera som ville växa fram och bli till små horn. Bockfoten kändes inte heller helt avlägsen. Trodde läkaren att jag ljög? Det borde ha varit tämligen uppenbart att röstproblemen var äkta. Det var med den allra största ansträngning jag överhuvudtaget hade lyckats pressa fram några ord vid det föregående läkarbesöket. Inte ens den värste skådespelare skulle kunna förställa sej så.

Trots frustrationen lyckades jag behålla mitt normala utseende och när jag fått mer perspektiv på saker och ting insåg jag att livet nu gav mej det jag egentligen vetat hela tiden att jag behövde men struntat att ta tag i. Under hela livet hade jag haft stora problem med att göra mej hörd, och särskilt i större sällskap. Det hängde säkert samman med min blyghet, jag hade svårt att lägga in kraft i rösten så oftast drunknade den i sorlet runtomkring. Efter en danskväll hade jag oftast ont i halsen av allt skrikande för att göra mej hörd. Jag förstod att jag använde fel teknik och dessutom spände muskler i onödan. Att konsultera en talpedagog hade kunnat hjälpa, det insåg jag på ett tidigt stadium, men trodde samtidigt att mina problem inte var stora nog för att sätta igång ett sånt företag.
Nu var emellertid problemen verkligt stora och akuta och efter drygt två månaders heltidsjukskrivning då jag praktiskt taget inte fick fram ett förståeligt ljud, fick jag remiss till en logoped. Samtidigt blev jag halvt sjukskriven, men det var knappt jag klarade av den korta arbetsdagen heller trots att arbetskamraterna lät mej göra så mycket av "bakomjobbet" som möjligt för att slippa kundkontakten med allt oundvikligt pratande.

När det var som värst skenade rösten åt alla håll och kanter, ibland uppe i falsetten och ibland lät jag som en kille i målbrottet, om det lät nånting alls. Det var en otroligt jobbig tid, och ensamheten blev av nöden ändå större, det gick överhuvudtaget inte att umgås med folk. Skriva lappar funkar dåligt i sociala sammanhang. När telefonen ringde visste jag aldrig i förväg om jag skulle kunna säga nånting överhuvudtaget. Ibland hade jag lite röst och ibland ingen, vilket gjorde att jag ofta struntade i att svara.

Det blev böckerna igen. De hade förutom intressant innehåll också den trevliga egenskapen att de inte krävde några som helst diskussioner, de gjorde heller inga ifrågasättanden utan ställde mer än välvilligt upp på att bli lästa, i min egen takt dessutom. Och de delade villigt med sej av hela sitt inre utan tanke på motprestationer. Inte spelade det nån roll om jag hoppade hit och dit, läste här och där, eller helt plötsligt föredrog en framför en annan. Storsinta och sympatiska var de, mina tysta vänner. Alltid till hands.

Nu letade jag efter hjälp med att förstå vad mina röstproblem berodde på eftersom läkaren inte hade nån förklaring. Alltså till det ursprungliga haveriet. Att han genom sitt agerande hade åstadkommit en katastrof låg och pyrde under ytan och naturligtvis skulle jag ha anmält honom till patientombudsmannen, om jag bara hade orkat, vilket jag inte gjorde. Jag lät det bero. Tyvärr, stort tyvärr, kan jag tycka så här efteråt. Att vara alltför "snäll" tjänar världen ingenting på, det innebär endast att man gynnar besserwisser- och översittarattityder.
Jaja. Jag läste för att förstå, och den första författaren jag hittade var Louise L. Hay. Hon har skrivit en bok som heter Du kan hela ditt liv. I den beskriver hon hur man genom att ändra sina tankemönster kan bota sina sjukdomar och andra problem man lider av. I hennes bok stod en hel del matnyttigt, halsproblem skulle till exempel kunna bero på envishet och oböjlighet, att man inte vill se ett problem från en annan vinkel. Hon skriver också att strupen representerar det kreativa flödet i kroppen. Det är här som vi uttrycker vår kreativitet och när denna förkvävs och hindras får vi ofta halsbesvär. Stämde bra på mej som trots allt sysslande med sömnad, stickning, virkning och liknande, oftast efter förlaga, kände att det var nåt mer jag ville och skulle, men att nånting blockerade vägen. Mina egna idéer kom oftast aldrig längre än till idéstadiet, sen var det stopp. Dålig företagsamhet. På nåt sätt hindrade jag mej själv från att göra verklighet av mina idéer. Det var ungefär som att en osynlig del av mej hela tiden viskade att det inte var nån mening, vem tror du att du är egentligen, inte kan väl du det, och det är ingen mening att du prövar ens.

Sen fanns det en aspekt till och det var all min sorg och allt detta gråtande som jag ägnat mej åt under långa perioder åren före röstbortfallet, och för all del även tidigare i livet. Jag drog mej till minnes en dröm där en mycket vacker kvinna i fotsid klänning sjöng de mest underbara sånger. Medan jag stod där i andäktig beundran hörde jag en röst som sa "du ska komma ihåg att sorg sätter sej på stämbanden". Det rådet hade jag totalt glömt bort, och frågan är hur man egentligen får ur sej sorgen om man inte kan gråta ut den? Men visst kände jag att det knöt sej i halsen när jag grät, stackars kropp vad jag misshandlade den.

Jag läste vidare, en nyutkommen bok av Eckhart Tolle med titeln Lev livet fullt ut, en väg till andligt uppvaknande. Här erbjöds ingen förklaring till mina röstproblem men boken var väl så viktig av andra anledningar. Vi ska inte leva i det förflutna eller framtiden utan här och nu, skriver han. Vi identifierar oss med egot och intellektet vilket gör att tankarna blir tvångsmässiga, en fruktansvärd plåga som vi alla mer eller mindre lider av och därför anser vara ett helt normalt tillstånd. Han skriver vidare att intellektets dominans är ingenting mer än ett stadium i medvetandets utveckling och att vi behöver gå vidare till nästa stadium nu och att det är mycket brådskande, annars kommer vi att förgöras av intellektet som har vuxit sej till ett monster. Upplysning innebär att höja sej över tanken. Intellektet ska användas som ett redskap när vi behöver det. Att växla mellan tänkande och icketänkande, endast då är det möjligt att hitta bra lösningar. Intellektet är i grund och botten en överlevnadsmaskin, bra på att samla, lagra och analysera information men det är inte alls kreativt. Ju mer vi identifierar oss med intellektet desto mer lider vi. Den ackumulerade smärtan från tidigare lidanden skapar ett negativt energifält som upptar våra kroppar och psyken. Han kallar detta fält för smärtkroppen och han beskriver ingående hur allt detta fungerar och hur vi kan göra oss fria från den och därmed befria oss från vårt lidande.

Liksom för att understryka vikten av detta fick jag förmånen av en sån där dröm som man inte glömmer i första taget.
Jag drömde att jag var ute och cyklade och kom till en vägkorsning. Vägarna gick åt varsitt håll, den ena åt höger och den andra åt vänster. Den högra vägen var mystisk och dimomhöljd och jag kände tydligt dragningen dit, men samtidigt rädslan för vad som kunde finnas där i halvmörkret. Vägen kändes så pass spännande att jag vände cykeln åt höger och funderade på om jag skulle våga. Då kom en man cyklande från samma håll som jag hade kommit. Han ropade "jag tar då vänster väg", och så cyklade han in i den klart upplysta allén som gick åt vänster där exakt lika stora träd stod snörrätt planterade på båda sidor om vägen. Hans bestämda uppträdande fick mej att börja tveka, och jag tänkte till sist att det var nog bäst att följa honom. Jag hann emellertid inte mer än att vända cykeln åt vänster så kom en kvinna cyklande från samma håll som mannen. "Ja jag cyklar då rakt fram" sa kvinnan och cyklade vidare framåt på en väg som jag inte alls hade sett innan. Med ens kändes det så självklart, det var ju dit jag också skulle. Konstigt att jag inte hade upptäckt den förut, men nu när jag såg den visste jag att det även var min väg.
Det var som när man för första gången är ute och letar efter trattkantareller och för sitt liv inte kan upptäcka en endaste en, bara för att helt plötsligt upptäcka att man står och mal sönder en hel driva trattisar med sina stora gummistövlar. Plötsligt ser man!
Efter att ha cyklat en bit försvann vägen precis som om den hade slagit knut på sej. Stora stenar blockerade vägen, ja när jag tittade uppåt liknade det faktiskt ett litet berg. Besvärligt eftersom jag hade cykeln att kånka på. Belöningen lät emellertid inte vänta på sej särskilt länge. Jag kom snart igenom till andra sidan där en slät och fin väg sträckte ut sej framför min åsyn. Det var bara att cykla vidare på den fantastiskt fina vägen som på högra sidan var kantad av frodiga och fina odlingar och på den vänstra en slags kaklad mur, riktigt vacker. Solen sken och livet lekte. Jag hade hittat rätt väg!

Att analysera den drömmen var inte svårt. Hjärnan var tydligen platsen för min cykeltur. Höger väg ledde in i högra hemisfären, den ickeverbala, intuitiva, helhetsinriktade, feminina delen, så viktig för drömmaren, hantverkaren och konstnären, och naturligtvis för all slags kreativitet.
Vänster väg ledde följaktligen in i vänstra hemisfären, den verbala, rationella, analyserande, maskulina delen som fått dominera hela vårt samhälle och därmed våra skolor.
Inte konstigt att jag inte såg vägen som gick rakt fram där i mitten, hittills har den vägen inte varit tillgänglig för oss. Det stod utom allt tvivel att det gällde att få balans mellan hjärnhalvorna som bearbetar information på olika sätt, att få dem att samarbeta på ett mer jämbördigt sätt än hittills, förmodligen en grundläggande förutsättning för en positiv utveckling av den mänskliga potentialen.
Stenarna?... Ja det verkar finnas lite hinder ivägen i min hjärna. Jaha... stora stenar va're ja... ett litet berg... Ja just det. Hm... då fortsätter jag väl med min berättelse då.

Bekymren med rösten fortsatte att förpesta tillvaron. Eftersom det var otänkbart att umgås med nån av de vänner jag faktiskt hade på grund av situationen blev det mycket läsning och en hel del skogspromenader. Naturen var som vanligt en pålitlig bundsförvant när det kändes tungt. Träden, blommorna och fåglarna trollade oftast bort min melankoli och vände mitt missmod till motsatsen. Då kunde det hända att fast fötterna gick där på marken flög själen och jag kunde känna mej lika lycklig som när jag var riktigt liten och gungade högt uppe bland trädkronorna. Ibland undrade jag om min "förmåga" att uppleva de djupa melankoliska känslorna var en förutsättning för att kunna sväva högt däruppe i det blå när jag var som mest euforisk. Det var ju ett paradisiskt sinnestillstånd och priset för att få uppleva det kunde vara just depressionerna. Var det priset, då var jag villig att betala om så avbetalningarna skulle pågå resten av livet. Ingen psykofarmaka för mej! Och som svar på någons eventuella undran så är jag inte manodepressiv. Har aldrig haft de kännetecknande maniska perioderna. Aldrig nånsin. De beskrivna euforiupplevelserna var kortvariga och inte förknippade med nåt agerande överhuvudtaget.

Under en av promenaderna började jag leta fyrklövrar på allvar. Helgen då mina röstproblem tog fart var jag på besök hos en kompis som bodde på annan ort. Runt hennes gårdsplan växte en hel del klöver och jag kastade ur mej nånting om att jag aldrig hade lyckats hitta nån fyrklöver så de måste vara väldigt ovanliga. Kompisen tittade på mej, skrattade, och sa att det var då ingen konst alls, hon hittade fyrklövrar hur lätt som helst. Mer prat om det blev det inte och vi letade inte nåt nämnvärt heller, men nu när jag gick där i min ensamhet kom det för mej att börja leta. Sa kompisen att det inte var nån konst så måste det väl gå att hitta åtminstone en. Och visst hittade jag en fyrklöver. Det var faktiskt inte det minsta svårt. Helt plötsligt hittade jag flera fyrklövrar varje gång jag var ute och gick, och ofta även femklövrar. Märkvärdigt. Från att aldrig ha hittat en enda till att upptäcka att de fanns i överflöd! För att hjälpa mej förstå fenomenet hade livet redan försett mej med en bok som jag hade läst en del av innan jag åkte till kompisen. Boken stod egentligen oläst i mellansysterns bokhylla så jag lånade med mej den när jag var hos henne på semester, alldeles innan mina röstproblem uppstod. Bli frisk av dig själv av Andrew Weil.
Efter att ha börjat hitta fyrklövrarna kom jag på att visstja', jag har ju inte läst ut den där boken, så jag fortsatte läsningen, kapitlet hette "Själ och ande". När jag kom till underkapitlet "Tro" då trodde jag faktiskt nästan inte mina ögon. Det jag nyss berättat upprepades på de följande sidorna om än i en annan tappning än min. Författaren berättade om hur han som aldrig hittat en fyrklöver träffade en kvinna som precis som min kompis övertygade honom om att de verkligen finns, och han började också hitta dem. Han skrev att "upptäckten kom plötsligt och oväntat när jag såg verkligheten på ett nytt sätt genom en annan människas ögon. Spontanläkning påminner om fyrklöver: lyckobringande, mystisk och ibland svårfunnen. Om du inte tror på möjligheten av spontanläkning är chansen att få uppleva den liten."

Det började ringa en liten klocka; jag visste att i en annan bok hade det stått om "tro" som passade in på detta. Hittade det ganska snabbt i Andens anatomi av Caroline Myss, där står det att kärnan i det femte chakrat (chakra=energicenter i kroppen) är tro. Femte chakrat är halschakrat. Rösten! Myss skriver att den andliga uppgift vi ställs inför i livet är att upptäcka vad som styr våra val och om vi tror på våra rädslor eller på Gud, och att vi alla kommer till en punkt då vi frågar oss: Vem är det som styr mitt liv? Varför går det inte som jag vill? Helt plötsligt går det upp för oss att vi saknar något, det börjar kännas tomt. Hon skriver vidare: "En oväntad händelse, relation eller sjukdom visar oss att vår egen kraft är begränsad. Det är meningen att vi ska börja undra om någon annan "kraft" styr vårt liv och fråga oss: Varför händer det här mej? Vad är meningen att jag ska göra? Vilken är min uppgift?" Hon menar också att när vårt liv blivit som mest kaotiskt kanske vi blir mottagliga för högre ledning som vi annars inte skulle ha tagit emot, och att då kan livet börja röra sej i en riktning som vi aldrig skulle ha förväntat oss. Knorren kom i och med att jag läste dessa ord: "För de flesta av oss slutar det med att vi säger: Jag trodde aldrig att jag skulle hålla på med det här eller leva här, men nu gör jag det och allt är väl."
Snacka om "hålla på med det här". Just detta som Myss beskrev hade redan hänt mej. Mina egna trumpna ord då för länge sedan när en välmenande faster föreslog att jobb på Posten skulle väl kunna vara nåt för mej, apropå mina funderingar vad i all sin dar jag skulle jobba med efter gymnasiet: "på Posten kan man väl inte jobba heller, sitta där och stämpla frimärken". Jag var nu inne på mitt 25:e och sista år som postkassör och jag kunde konstatera att allt hade avlöpt tämligen väl, och att jag dessutom hade Posten att tacka för min egen personliga utveckling. Priset var den höga inre stressnivån.
Och snacka om "leva här". Mina egna ord då för länge sedan: "där kan man väl inte bo, ett så himla trist ställe". Jag kom att bo på den trista orten mycket länge, ja det handlade om decennier, och trivts alldeles utmärkt. Dessutom fick jag min önskan om utsikt samt insynsskyddat läge tillgodosedd. Innan bodde jag i en etta på bottenvåningen där utsikten bestod av en innergård och markplanet gjorde att persiennerna alltid måste vara nedfällda eftersom folk annars tittade rakt in. Jag har många gånger tackat universum för den fantastiskt fina bostaden och läget som blev resultatet av min heta önskan.

Enligt Myss handlar det om att överlämna sej åt Gud vilja och "att släppa vårt krav på att veta varför saker och ting händer som de gör och att förlita oss på att allt som sker ingår i en högre andlig plan".
Om jag hade varit religiös och haft min röst i behåll hade jag väl utbringat ett rungande Halleluja! Herregud vad allting passade förunderligt väl ihop, om man får skriva så utan att häda. Det var bara det att nu stod jag där igen och det började dra ihop sej till kaos. Postjobbet skulle snart vara slut på grund av den aviserade stora omorganisationen, rösten verkade redan vara det, slut alltså, och vart skulle detta ta vägen. Egentligen var det väl på sin plats att säga "Ske icke min vilja, utan din" men de orden ville inte komma över mina läppar. Jaja, jag hade ingen röst, men orden ville inte uttala sej ens inne i mitt huvud. Inte ville jag lämna över min vilja till nån annan heller! Tvivlet började gnaga. Vadå Gud, när gudsbegreppet för mej var mer som en stor och i och för sej överväldigande, men samtidigt opersonlig kraft. Hur skulle en sådan kraft kunna vilja nåt särskilt med min lilla individ, liten som en mikroskopisk lus i den stora helheten?

Nu när jag sitter här och skriver ner min berättelse tycker jag nog att jag var bra envis och träskallig, menmen, vill man lida finns det gott om tillfällen, och inte kan det väl ha varit mitt eget fel heller? Eller?... Hur var det nu? Skapar vi vårt liv på grundval av våra egna trosuppfattningar, attityder och tankar? Kunde det verkligen stämma det som böckerna och föredragen i new age-vågens kölvatten påstod? När det gäller handlingar är det så uppenbart men att vi till och med skapar våra egna sjukdomar och drar till oss de olyckor vi råkar ut för hade jag fortfarande svårt att tro på. Och då var det inte så konstigt att jag hade mina röstproblem, men får man inte ihop det så får man inte ihop det, och det fick jag inte, trots att jag kämpade på ganska tappert. Eller kanske just därför. Och att jag skulle ha en viss livsuppgift att fylla, enligt det Myss skrev i sin bok, låg inte inom ramarna för tankeverksamheten. Då. Det skulle emellertid komma att ändra sej lite längre fram i tiden, dock inte utan motstånd från min sida, tro inte nåt annat.

Sedan blev jag uppsagd från jobbet, fast konstruktionen gjorde att vi på papperet sa upp oss själva. Hade jag och de andra som var aktuella då i första svängen av Postens stora omorganisation inte sagt upp oss hade vi blivit uppsagda i alla fall, samt dessutom missat deltagandet i det förmånliga hjälpprogrammet Futurum som skulle slussa ut oss antingen till ett nytt arbete eller studier. Trygghetsrådet var inkopplat. Allt var mycket välordnat och förmånligt med lön under det följande ettochetthalvåret om vi valde att bli arbetssökande hos Arbetsförmedlingen direkt, eller lön under tio månader och bidrag från Trygghetsrådet vid studier.
Efter otroliga 25 år som postkassör gick jag ut i den fullkomliga ovissheten om vart jag skulle ta vägen. När jag började på Posten trodde jag att max några år, längre skulle jag absolut inte bli kvar där. Så fel jag hade. Många gånger under åren funderade jag visserligen på annat arbete men kom aldrig på vad det skulle kunna vara. Det enda som kändes lockande och intressant var hantverk av nåt slag, men man ska kunna försörja sej, sa mitt förnumstiga inre, hantverk är alldeles för osäkert så stanna på Posten du. Och kvar blev jag. Tillräckligt länge för att ha kunnat tagit medaljen för lång och trogen tjänst istället för guldhalskedjan. Det enda jag med säkerhet visste när uppsägningen väl var ett faktum var att nån ytterligare kassatjänst inte var tänkbar. Inte endast med avseende på röstproblemen. Min fallenhet för yrket var minimal, jag med min aspergerliknande läggning skulle egentligen ha jobbat med nåt helt annat. Men vad? Och hur kom det sej att jag hamnade på Posten då?
Jo, min lust till mer korvstoppande studier efter gymnasiet låg under nollstrecket. Direkt efter gymnasiestudierna blev det därför ett kontoristvikariat följt av fast anställning på en avlöningsavdelning. Urtråkigt. Med den påföljden att jag sa upp mej efter två år för att testa annat. Under den därpå följande strulperioden fick jag göra en test hos arbetsförmedlingen. Det var egentligen en förtest till det stora testet som aldrig blev av. Psykologen som höll i det hela sa att "du kan bli vad du vill". Ett i mina öron märkligt uttalande som jag inte trodde ett skvatt på. Det var väl så att jag var mycket jämn i testet utom vad gällde den spatiala förmågan som låg på topp. Inga kommentarer eller tips vad jag skulle kunna göra av den emellertid, vilket jag kan tycka är underligt nu så här efteråt. Ytterligare testande bedömdes som onödigt. Men min personliga osäkerhet syntes i resultaten, och psykologen sa att det gällde att utsätta sej för det som var jobbigt för då skulle rädslan försvinna.
Sagt och gjort. Postkassan. Men det var ingen lättavklarad process precis. Den minimala fallenheten resulterade i en snabb och effektiv kassör vilket kanske låter egendomligt, men antagligen skyndade jag mej av bara den för att få slut på det jag höll på med, en omöjlig uppgift eftersom kundtillströmningen ju var konstant. Noggrannhet och plikttrogenhet hör ihop med aspergerläggningen så på det viset passade jag väl till yrket, men det som inte var så uppenbart var den inre stressen som ökade under tiden som jag slog knut på mej själv i min effektivitet. Vid tiden för uppsägningen var det inte endast röstproblem, axlarnas läge var egendomligt högt även under TV-tittande och jag diskade med skinkorna om ni förstår vad jag menar. Spänningsnivån i kroppen var rekordhög. Vem vet vad som skulle hänt om jag jobbat kvar under fler år.

Jag blev alltså arbetslös och efter ett enormt dividerande med mej själv gjorde jag ytterligare en felsatsning, en åttamånaders kroppsterapeut-utbildning. Fallenheten för detta yrke var lika dålig så varför valde denna korkade idiot så fel igen?
Jo, det var så att intresset för alternativa behandlingsmetoder var stort. Det tog fart i ungdomen när jag under ett antal år drabbades av ideliga urinvägsinfektioner och ett ihärdigt medicinerande som endast resulterade i allergi mot sulfa-preparat. Mer medicinerande med andra preparat. Ett av dem påverkade mina ögon på ett mycket otrevligt sätt, det var som att färgerna i omgivningen bleknade och ljuskänsligheten ökade markant. Så där kunde jag ju inte ha det. Röntgen visade tack och lov att det inte var nåt fel på njurarna. Men vad skulle jag ta mej till? En homeopat visade sej bli räddningen. Han förskrev så många olika sorters piller och droppar att jag blev tvungen att föra ett strikt protokoll och pricka av allteftersom jag tog dem. Efter drygt en månads medicinerande med det som många föraktfullt kallar för sockerpiller utan verkan var jag äntligen frisk och har så förblivit utom då jag genomgick hysterektomin och fick urinvägsinfektion av katetern.

Funderingarna på homeopat-studier gick emellertid inte genomföra i praktiken, de tio månaderna med lön från Posten finansierade endast kortare utbildningar, inte femåriga. Jag hade hunnit bli för gammal för studielån och hade ingen förmögenhet att ta av. Valet stod alltså mellan en kortare utbildning, en ren chansning, eller ställa sej i arbetsförmedlingskön. Tanken på att jobba som affärsbiträde, ett näraliggande arbete som Arbetsförmedlingen antagligen skulle finna passande för en tidigare postkassör, fyllde mej med den allra största aversion. Jag hade fått nog av kunder, penninghantering och stress. Längtan efter självbestämmande hade dessutom ökat under tiden som postkassör, drömmen om ett eget litet företag.
Ja den satsningen gick omintet med dunder och brak. Felsatsningen resulterade alltså inte i nåt nytt arbete endast arbetslöshet och överhängande hotbild om nytt kassaarbete.

Under tiden som mina åttamånadersstudier pågick på annan ort flyttade min äldsta storasyster, som hittills bott på bara några mils avstånd, till sina barn långt bort, och jag hade med ens ingen närstående i närheten. Därmed sattes slutpunkten för åttaårsperioden av stora livsförändringar som dessutom sammanföll med mitt inträde i klimakteriet. Spådamen som fick inleda denna berättelse hade sagt att jag skulle hitta hem dit där jag hörde hemma, men att detta var en ruinhög framgick inte. Det tidigare livet hade totalt raserats och ingenting verkade vilja ersätta det bortrensade.
Fast det är inte riktigt sant. En stor och ödslig tomhet bredde ut sej och intog effektivt varje skrymsle och vrå. Det var som att ha hamnat i en ogenomtränglig dimma av hopplöshet. Sikt noll.

Nästa kapitel

Innehållsförteckningen

LÄNGST UPP


Copyright © 2012 reneria - All Rights Reserved