DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.5 - Men rakt igenom går vår väg

Väl hemkommen efter utbildningsslutet upptäckte jag att små massagefirmor hade skjutit upp som svampar ur jorden under min bortovaro. Företagsidé i tiden tydligen. Men att endast syssla med massage var otänkbart för mej eftersom tumlederna börjat ge sej till känna under massagelektionerna. Kassörstumme är ett inte helt okänt fenomen. Drabbade kollegor fanns och förmodligen hade även min högerhandstumme tagit stryk av allt sedelbläddrande och ideliga nedslag på kassamaskinens tangentbord. Passformen för terapeutyrket var dessutom dålig, nåt jag inte hade insett innan. Nej den där drömmen om egna företaget och det efterlängtade självbestämmandet stannade på drömstadiet. Ytterligare en ofullbordad idé.

All kraft var förbrukad och jag kände mej som en marionett som livet ibland drog lite håglöst i för att kolla om det eventuellt skulle röra sej lite. Det kom bara svaga livstecken. Depressionen slog till, och den här gången golvade den mej ordentligt. Allting kändes totalt meningslöst och det fanns ingenstans att ta vägen. Där satt jag med mej själv, den där supernollan som var helt värdelös. Ingenting kändes roligt längre, inte ens promenaderna fungerade som humörhöjare. Som för att illustrera läget hade någon kastat en stor handduk som låg och skräpade i diket som gick parallellt med en av vägarna där jag ofta företog mina vandringar. Livet tyckte tydligen att det var lika bra att kasta in handduken. Den där handduken som hade verkat så lovande ett år tidigare. Förklaring på sin plats.

Föregående höst, innan jag skickade in ansökan till kroppsterapeut-utbildningen, gick jag en helgkurs i helkroppsmassage. En sån där provapå-kurs, lämplig för att se om massage var nåt jag skulle kunna tänkas klara av. De två stora handdukarna som vi uppmanades att ta med till den kursen tog jag också med till den senare utbildningen. Allt gick väldigt fort från det att jag postade ansökan tills jag blev antagen till kroppsterapeut-utbildningen. En vecka. Inom den veckan hade jag även hunnit med en lång tågresa till kursorten för intervju och hem igen. Efter att jag blivit antagen började grubblet. Gick det inte lite väl fort? Blev det verkligen rätt? Tänk om jag gjort ett felval! Frågeställningen blev som ett mantra: Är det verkligen rätt detta? Gång på gång upprepade sej frågan som av sej själv i mina tankar.

Jaha, och kom det nåt svar då? Jaa, åtminstone tolkade jag det så. Hemskt konstigt faktiskt. Helt plötsligt fick jag ögonen på den största handduken och motivet som jag aldrig tidigare hade granskat med nån större noggrannhet. Det var ett jättelikt badlakan som jag annars bara använde till att plantorka stickade tröjor på. Solen och segelbåten hade jag sett, och jodå, även vykortet. Men inte adressaten och adressen. Det gick faktiskt läsa vad där stod. Herregud, ortsadressen var densamma som kroppsterapeut-skolans! Jag hissnade. Förnamnet var detsamma som en av de två utbildningsansvarigas, och gatuadressen var tydligen hans företagsadress tidigare i livet, fick jag veta när jag kom dit och visade upp badlakanet. De tyckte tydligen det var rättså kusligt. För mej blev det svaret. Det vill säga det räckte mycket bra med att ortsadressen stod där. Javisst ska du åka dit! Så rätt så. Synkronistiska händelser är allt ganska luriga, eller rättare sagt tolkningarna. Och rätt eller fel, jag lärde mej otroligt mycket under tiden och fick vara med om både intressanta och roliga kringhändelser på grund av att jag befann mej just där, så på det viset var det faktiskt rätt trots att det inte ledde till nån försörjning.

Men nu låg den symboliska handduken allså slängd i diket. Och själv kände jag mej så fruktansvärt trött att jag knappt orkade nåt annat än sova. Gick jag ut på promenad behövde jag inte gå särskilt långt innan benen blev tunga som bly och en trötthet, snudden på outhärdlig, försökte tvinga ner mej under nån gran för att vila. Och för mitt inre öra hörde jag spåkvinnans röst: "ja skulle du veta hur allt detta hänger ihop skulle du kanske vilja gå ut i skogen och dra en gammal mossa över dej". Måste erkänna att lockelsen var stor trots bristen på förståelse, men den djuriska grundinstinkten släpade hem mej igen, och slängde mej i en liten hög på soffan eller sängen där jag kunde sova både länge och väl. Ofta låg jag långa perioder i sängen i nåt underligt dvalliknande tillstånd.

Mina vakna stunder tillbringade jag med att fundera över alltings meningslöshet och att försöka förstå varför det blivit som det blivit, och vad jag hade gjort för fel. Förmodligen var jag inte värd bättre och det spelade ingen roll om jag låg där och ruttnade bort. Ingenting spelade nån roll längre. Ett nytt jobb eller en ny partner lockade inte längre och allt som jag förut funnit nöje i var nu totalt ointressant. I och med alla förluster hade del efter del av mitt liv monterats ner och plockats bort, och av mej själv fanns bara ett tomt skal kvar.

Böckerna blev räddningen, och nu gällde det livhanken. De där raderna ur Dantes Divina Commedia steg upp ur minnet: "I mitten på min levnads vandring jag fann i dyster skog mej vilsegången, ity jag kommit bort från rätta vägen". Ja, precis så var det. Det fanns förstås fler än jag som hamnat där och hittat ut igen, och även om allt kändes nattsvart så hoppades jag desperat på att kunna hitta den där stigen som ledde ut ur de svarta och lömska snåren. Depressionerna tidigare i livet hade också varit urjobbiga men det hade alltid grejat upp sej. Den här gången var det emellertid värre. Ingenting hägrade borta vid horisonten. Allt kändes slut. Max mörker.

Inga människor fanns i min närhet som upplevt den becksvarta skogen och kunde ge nåt tips, så vad skulle jag ta mej till? Fortfarande var jag fast besluten att inte droga ner mej med lyckopiller eller annat, det bodde en visshet i mej att det fanns en mening med allt som hände även om jag var oförmögen att förstå vad det var.
Stigen visade sej gå genom böckerna som upplyste mej om att det var en andlig kris jag gick igenom. Åtskilliga böcker har skrivits om den andliga resan som har fått en benämning från ett av de första verken som skrivits om den; Själens dunkla natt författad av den helige Johannes av Korset redan på femtonhundratalet.

Hösten året innan när jag precis hade slutat på Posten, fick jag en förvarning om vad som stundade, i en av mina nattliga drömmar. Då förstod jag inte detta, men skrev i alla fall in den i min drömbok som vid det laget börjat bli rätt omfattande. Så här var den:
Jag var på vandring och hade ganska mycket bagage att bära på. Efter ett tag kom jag till ett svart hål i marken och när jag tittade ner i hålet såg jag att en stege som ledde ner i mörkret var fastsatt på insidan. Det färska träet skvallrade om att den var alldeles nytillverkad, eller kanske nyslipad. Parallellen i verkligheten var att jag efter postanställningens slut slipade trappen som ledde till nedervåningen i min dåvarande bostad, och därmed sovrummet. Detta hände alltså några månader före vetskapen om min senare ansökan till kroppsterapeutbildningen som visade sej försiggå på en ort med mycket blommor och frodig växtlighet.
Drömmen fortsatte så här: Jag visste att jag skulle klättra ner i det svarta hålet och att jag skulle bli tvungen att lämna den STORA resväskan för att få båda händerna fria. Parallellen i verkligheten var att jag flera månader senare investerade i en resväska modell STOR inför resan till utbildningen.
Drömmen igen: Det blev ändå besvärligt att komma ner i hålet eftersom min stora ryggsäck tog i kanterna så jag var tvungen att ge upp försöket. Medan jag funderade på att lämna även den upptäckte jag att en skylt plötsligt hade placerats mitt framför hålet. Där stod att det var stängt tills vidare. Det var alltså uppskjutet till ett senare tillfälle och jag fick finna mej i att gå vidare medan jag väntade på att hålet skulle öppnas igen. Hittade ett ställe där det växte massor av blommor (!) och det var trivsamt värre. En blommande hund svansade runt mej till skillnad från den kolsvarta som tidigare gjort samma sak i andra drömmar. Där slutade drömmen.

Nu, ett år efter drömmen, hade tiden infunnit sej för nedstigandet i det svarta hålet. Ingen återvändo, jag befann mej redan där. Jag sökte vidare i böckerna. I Myss Andens anatomi stod åtskilligt om den dunkla natten i kapitlet som handlade om det sjunde chakrat (energicenter beläget på hjässan) vilket är ingången för livskraften som strömmar ner i människorna från Gud eller Varat eller Tao, eller vad man nu har för benämning, och utgör förbindelsen med vår andliga sida. Enligt Myss innehåller den dunkla natten en fråga från Gud: "Kan du tro på Mig också när mörkret är som djupast?" Det handlar alltså om tillit och att "ske din vilja, inte min". Där satt jag igen och slog pannan mot väggen i mitt svarta hål. Bön skulle visst kunna hjälpa. Jag fortsätter citera Myss: "Meningen med vårt liv på jorden är att vi ska nå bortom våra illusioner och upptäcka andens inneboende kraft. Vi har ansvar för det vi skapar och vi måste därför lära oss att handla och tänka med kärlek och vishet och att leva för att tjäna andra och livet i dess helhet."

En annan bok som också behandlar ämnet bland mycket annat är Finn ditt livsändamål av Carol Adrienne, medförfattaren till Din personliga guide. Hon benämner tillståndet "tomheten" och menar att liknelsen med natten antyder att det kommer en gryning. Det är en period av död och pånyttfödelse. Hon menar att man kan ta sej ur tomheten och omvandla sitt mörker genom att meditera, verkligen kommunicera med någon eller att utföra en riktig handling eller tjänst. Och så det där med tilliten igen! Att lita på att vägen ska visa sej, men det är svårt att ha tillit när man är desperat. Visst fattade jag vad där stod i dessa välmenande böcker men att tillämpa råden låg bortom min kapacitet. Det jag inte hade en aning om var att Det Okända redan jobbade för fullt med förberedelser. En rejäl puff på vägen planerades och skedde strax före den kommande julen.

Under den mörka hösten började två speciella böcker tilldra sej min uppmärksamhet. Böckerna stod i mina egna välfyllda bokhyllor och jag hade själv köpt dem nån gång i ungdomen när förälskelsen i dem väckte mitt ägandebegär. De ingick egentligen i en trilogi skriven av en norsk författare, Trygve Gulbranssen. Tyvärr fick jag bara tag i del ett Och bortom sjunga skogarna och del två Det blåser från Dödingfjäll, och sen hände inget mer. Den lilla serien hade stått där i sitt ofullständiga skick sedan dess utan att det hade rört mej i ryggen. Men nu kände jag en rent obetvinglig lust att läsa om dem. Kunde de vara lika bra nu som då för länge sen? Fast då måste jag försöka få tag på den saknade delen, annars var det ingen idé. På nån loppis för gamla grejor kunde den finnas. Det var vad jag tänkte, men inte gjorde nån ansats att undersöka. Jag levde mest i ett komaliknande och förlamande mörker, där tänka var nog ansträngande och att skrida till handling var så gott som uteslutet. Jag var ofta sängliggande i den underliga dvalan. Flera gånger under hösten upprepade sej emellertid samma sak; jag gick förbi böckerna som påkallade min uppmärksamhet, det var en pockande och inbjudande känsla. Och varje gång kändes det djupt inne i mej att "åh vad jag vill läsa om dem igen, jag måste skaffa den tredje delen". Hösten gick och jag försökte inte leta efter boken nånstans eftersom den totalt ramlade ur mitt medvetande varje gång jag vände ryggen mot bokhyllan. Men då hände detta:

Några dagar före julafton var jag ute på stan för att köpa det sista inför julen. Det var kallt och det blåste en pinande vind där jag hastade fram i en av gränderna för att hinna klara av det sista ärendet innan parkeringstiden gick ut. På trottoaren stod några pinnstolar som först fick mej att tro att nån stackare höll på att flytta mitt uppe i julbestyren, men sen såg jag att det var en för mej okänd loppis som huserade där nere i källarlokalen. Nu är det ju lätt att tro att jag tänkte gå in där för att kolla om de hade min saknade bok, men så var det inte. Boken var som bortblåst ur mitt huvud av den pinande vinden, och medan jag knatade ner i källaren grälade jag på mej själv för att jag gick in där. Inte hade jag tid med det och varför i hela världen skulle jag dit för, jag hade aldrig varit särskilt förtjust i gammalt skräp och gick nästan aldrig på loppisar.

En annan del av mej visste bättre, ja eller egentligen förstod jag inte det som sedan hände. Jag gick som på räls, rakt ner i källarlokalen där jag omedelbart tog av åt vänster. Det var mycket folk och trångt både mellan och på hyllorna och det bör påpekas att det var allt möjligt som stod på dessa hyllor, allt utom böcker. Några meter in i gången stod några lådor travade på varann på golvet, och jag blev tvungen att titta lite extra var jag satte fötterna för att inte snubbla. Där, i den översta lådan, där låg den tredje boken i Gulbranssens trilogi tillsammans med en massa andra böcker. Den låg där med sin titel som inte går av för hackor. Som en snitsel för att markera riktningen ut ur mörkret, Men rakt igenom går vår väg. Efteråt funderade jag en hel del över hur jag egentligen kunde uppmärksamma den, titeln satt på ryggen, rätt liten text, och en massa andra böcker låg ju också där. Utseendet påminde inte heller om mina tidigare inköpta delar av bokserien, utgivna 1977 och 1978 på ett helt annat förlag än denna "mirakelbok" utgiven 1956, så oddsen för upptäckten borde varit i stort sett obefintliga. Hur kunde en sådan omöjlighet egentligen hända?

Där stod jag alltså stirrande på boken i ett hissnande overklighetstillstånd. Helt omtumlad och totalt bragt ur fattningen. Folk som stod närmast trodde antagligen att jag inte var riktigt klok. Hur många gånger jag utropade "det här är inte sant", vet jag inte, men till sist fick jag lov att sansa mej, leta reda på kassan, betala en femma, och därmed var boken min. I detta omtumlade tillstånd uträttade jag mitt sista ärende och åkte hem. Jag satt både länge och väl vid köksbordet och bläddrade i underverket. Hur gick det där till? Det var helt klar ett mirakel! Någon eller något måste ha lett mina steg och länge efteråt kände jag mej som bedövad vid den stora tanken att jag inte var ensam, att jag hade ledning trots att jag inte trodde det, samt att det fanns en väg och att jag förmodligen befann mej på den utan att förstå det. Tillit!

Julhelgen användes till att läsa om trilogin, och jag måste erkänna att den fortfarande efter så många år var en njutbar läsupplevelse. Helt klart innehöll den en del vinkar förutom titelns förklaring att vår väg går rakt fram genom livets alla upp och nergångar, och att det bara är att fortsätta rakt fram. Adelheid, en av huvudpersonerna, hennes stela avvisande sätt hade antagligen varit även mitt och fanns säkert kvar för att vid "passande tillfällen" överta mitt agerande eller brist på. Nåt att ta till mej. Underverket med boken fick den effekten att mörkret verkade ljusare än på länge. Det var som att ha fått en livboj utslängd på det mest oväntade och fantastiska sätt.
Miraklet förstärktes av en dröm där två ryttare till häst kom emot mej på vägen där jag gick, de red i ett rasande tempo och jag blev rädd och försökte ta mej ner i diket för att undgå att bli omkullriden, men det blev precis tvärtom. Jag hann inte ner i diket förrän ryttarna hade nått fram till mej och de red så nära min vänstra sida att jag tvingades upp på vägen igen!

Den fantastiska händelsen med boken gjorde att missmodet försvann och jag repade mej. Livet blev mer normalt igen om man nu kan tala om normalt när man är arbetslös. Ja man vänjer sej, så är det. När sommaren kom tackade jag faktiskt de där lyckliga stjärnorna som spåkvinnan påstod vakade över mej men som jag tänkt var totalt fel. De fanns ju där. Tänk de där heta önskningarna tidigare under postjobbsperioden, önskningarna om att få vara ledig en hel sommar. Tre veckors sammanhängande sommarsemester var det man hade rätt till och sen om man hade tur blev det en eller två till, men inte i direktanslutning utan nån annan tid på sommaren. En gång hade jag sparat semesterdagar med tanke på att ta långledigt men blev ganska snopen när jag förstod att då måste semestern förläggas maj-juni eller augusti-september. Att få vara ledig över hela sommaren var omöjligt. Då. Men nu var jag arbetslös och ledig. Den första lediga sommaren var helt underbar. Jag njöt i fulla drag. Så fantastiskt skönt! Den andra sommaren var också underbar, fast mindre. Arbetslöshetsmolnet hade växt till sej i storlek i och med att tiden gick och jag inte fick nåt av de sökta jobben, främst inom administration.

Det där hotande molnet var mycket oroande och gick inte att bortse från. Vissa nerdragningar av levnadsstandarden blev nödvändiga och allteftersom åren gick och jag inte fick den där eftertraktade anställningen med vidhängande lön fick alltfler av utgifterna finna sej i att raderas, och till sist stod jag där med en mycket slimmad tillvaro. Bredbandet och bilen ville jag till varje pris behålla och då gällde det att rensa bort allt som inte var livsavgörande. Arbetslöshetsersättningen som senare ersattes med försäkringskassans aktivitetsstöd tillät inga extravaganser. Den anträdda vägen skulle så småningom visa sej leda till ett liv med inkomst i nivå med fattigdomsgränsen. Men en sak kunde jag vara hjärtinnerligen glad över, jag var skuldfri. Inga bank- eller studielån, och jag hade dessutom tidigare sparat en slant varje månad. Utan det reservkapitalet hade nog bilen måst säljas, för hur den än är, förr eller senare väntar utgifter i form av nya däck eller annat. Åtgärdslistan växte med åren och den allt tunnare portmonnän.

• prenumerationen på dagstidningen fick lov att sägas upp, och naturligtvis inga veckotidningsköp
• uppsägning av fasta telefonabonnemanget
• inga semesterresor, ja inga resor alls utom de som var tvungna företas till mina praktikplatser och senare fas3platser
• utträde ur fackföreningen, a-kassan däremot var ett måste annars inget bidrag
• utträde ur statskyrkan
• nollat nöjeskonto, fast det var litet redan före inträdet i arbetslösheten
• inga restaurangbesök, fast de var lätträknade även innan
• klädkontot så gott som obefintligt, inköp endast av absolut nödvändiga kläder det vill säga när något var utslitet
• billigaste basmatvarorna, ingen färdigmat, storkok och infrysning startade
• frissan bortvaldes, jag började klippa mej själv och fortsatte med det
• mina bokinköp fick lov att upphöra, tack och lov att biblioteken finns!
• de egentligen behövliga åtgärderna för att hålla farstukvisten och uteplatsens trävirke i skick blev tvungna lämnas därhän, uppruttnandet fick utveckla sej enligt naturlagarna, usch!
• de över trettio år gamla, väldigt slitna köksluckorna måste behållas, den efterlängtade renoveringen/utbytet rymdes inte inom den oerhört snålställda budgeten
• mitt potatisodlande fortsatte, det gav i alla fall nästan halva årsförbrukningen
• med mera, tillexempel att låta flera år passera mellan besöken hos tandhygienist/tandläkare, såvitt inte nåt akut inträffade

Detta tredje författarförsök är allt annat än raljerande som ni märker. Tungsinnet breder ut sej om man inte är på sin vakt. Således dags att balansera upp det hela med lite intressanta kuriositeter. Hittas i nästa ganska korta kapitel.