DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.6 - Bakåtskutt i tiden

Så en lördag ändrades plötsligt förutsättningarna för lottförsäljningen. Alla lotter man drog med nummer under femtio var gratis och alla över femtio kostade en krona. Det hade jag råd med. Hade jag tur kunde det dessutom bli fler än en lott. Och ivern ökade allteftersom jag drog lott efter lott, alla under den magiska femtiogränsen, ända tills den sjunde lotten där turen tog slut. Jag betalade kronan och gick och satte mig i bänken. Så kom lottdragningen. Flera vinster lottades ut, bland annat en dubbelvinst bestående av en stor fruktkorg och en svart, ganska stor leksakspudel. Nummer 77 vinner dubbelvinsten! Ja vad tror ni? Just det. Sjunde lotten med nummer 77 var min. Det var min dubbelvinst! Helt ofattbart. Men... jag kommer ihåg att på hemväg med mina vinster tittade jag på korgen och tänkte att vindruvorna kanske... eller de torkade fikonen kanske... där fanns liksom inget godis. Inte en endaste godispåse, "bara" nyttiga frukter. En viss missräkning förelåg trots den fantastiska vinsten. Och vad skulle jag med den där leksakspudeln till?! Men sammantaget var upplevelsen så totalt överraskande att det övervägde. Den plötsliga helt oväntade lyckan var min. Jag kände mej utvald av livet, ingen känsla jag var van vid precis.

Nästa ovanliga händelse låg långt fram i tiden, 12 - 13 år ungefär. Denna gång handlade det om böcker. Efter en inledande vecka som extrahjälp på en bokrea hade jag fått en halvårsanställning hos denna bokhandel. Just vid den tiden funderade jag en del över en särskild bok som jag hade läst under uppväxtåren. Den hette Min morbror trollkarlen, men författarens namn kunde jag inte komma ihåg. Åh vad det skulle vara roligt att få läsa den en gång till! Bokhandelspersonalens letande i litteraturregistret gav tyvärr inget resultat, troligen beroende på att jag glömt författarnamnet. Och kom nu ihåg att datorer inte fanns på den tiden, året var 1975.
Ungefär samtidigt berättade Ica-kuriren om en serie böcker som handlade om ett sagoland med namnet Narnia, skriven av C S Lewis. Det verkade vara precis i min smak, jag hade alltid varit extra förtjust i sagor, för i sagor vet vi ju att de mest fantastiska saker kan hända. Åh vad gärna jag skulle vilja läsa de böckerna också! Men jag gjorde inte den minsta ansats att försöka få tag i dem, för vid den tidpunkten fanns det andra saker att ta itu med. Jobbet i bokhandeln tog slut och jag bestämde mej för att åka till London för att hälsa på mellansystern som för tillfället jobbade där. Mitt i de spännande förberedelserna med biljettbeställning och dylikt träffade jag min första riktigt stora kärlek, prinsen som senare skulle visa sig vara den där grodan jag berättade om. Jag kunde bara hoppas att han inte skulle tappa intresset under min bortovaro, jag var upp över öronen blixtkär.

Första etappen på resan blev tåget till Göteborg, och därifrån båtresa över till London med Torlines fartyg M/S Saga. Det var mitt i sommaren, i juli månad, men vad hjälpte det när naturelementen hade bestämt sej för att blåsa upp till en riktigt rejäl höststorm så sommar det var. Folk låg och spydde till höger och vänster och där nere på D-däck var det rent olidligt att vistas. Jag delade hytten med tre obekanta tjejer och jag var den enda av oss som inte blev sjösjuk. Tjejerna spydde desto mer. När tröskeln till outhärdligheten var passerad med flera kliv uppmärksammade försynen min otrevliga belägenhet och såg till att jag träffade en annan tjej som bodde ensam i en hytt längre upp i fartyget. Visserligen var det säkert mot alla bestämmelser men jag flyttade in hos henne. Där sov vi gott båda två och jag slapp höra och lukta på alla spyor därnere i djupet. Det blåste rent otroligt, vilket yttrade sej i de omvända förhållandena att man kunde få kämpa hårt för att ta sej nerför trapporna medan man istället flög i den motsatta riktningen. Att inte jag låg och spydde precis som de andra var en gåta, så lätt som jag alltid haft för att bli åksjuk. Helt oförståeligt, men allra största tacksamheten var min över att slippa eländet. Resan avlöpte alltså tämligen väl och jag var en av de få som åt frukost på morgonen innan vi anlände till London.

Väl framme väntade mellansystern med sin Folkvagns-bubbla och vi tillbringade tre underbara veckor med att åka runt och se oss omkring. Först blev det London, därefter åkte vi ner till Cornwall och Lands End, vidare upp genom Wales och sen vidare till Sjödistriktet, Oxford och Cambridge och till sist London igen. Ett sagolikt soligt och vackert väder gynnade vår rundresa, utom där uppe i Sjödistriktet, den nordligaste anhalten, där det kom en ordentlig regnskur medan åskan blixtrade och dundrade. En rent fantastisk semester där det enda problemet bestod i att praktiskt taget alla bed & breakfast-uthyrare var utrustade med gräsliga charmeusenylonlakan som intimt slingrade sej runt kroppen på det mest läskiga sätt i värmen. Vid ett enda tillfälle fick vi uppleva de lyxiga bomullslakanen. Det var vid övernattningen uppe i Sjödistriktet. Innan vi kom dit, samma dag, säger jag rakt ut så där utan anledning att "ikväll får vi bomullslakan", vilket visade sej stämma, både till min och systerns förvåning.

En parentesberättelse envisas, egentligen två. De handlar om åskoväder norr om sjöar och vid utflykter. Helt kort kan jag berätta om den andra gången när jag och en kompis genomförde en helt underbar cykelsemester runt Frykensjöarna i Värmland. Vädret var enastående vackert hela veckan utom vid övernattningen längst uppe i norr, i Torsby, där värsta åskovädret drog fram under natten. Tredje gången hände sej ute i skogen längs en naturstig då helt plötsligt svarta hotfulla moln började torna upp sej som från ingenstans och jag och väninnan sprang som besatta, genade genom skogen för att komma snabbare till den parkerade bilen som vi nådde med en hårsmån, ganska blöta faktiskt. Värsta åskovädret igen, himlen var alldeles kolsvart, det ösregnade och haglade samtidigt. Är det möjligt att dra på sej händelsemönster är min fråga som inte får nåt svar här. Slut på parentesen och förlåt det spontana sidhoppet som rör till min berättelse.

Åter till min och mellansysterns Englandsresa. I London tittade vi på allt det där som turister tittar på; Towern, kronjuvelerna och diverse museer och andra sevärdheter. En kväll satt vi ute i en park insvepta i yllefiltar i den sena och aningen kyliga timmen och tittade på uppförandet av Shakespeare's En midsommarnattsdröm, och vi hade på det hela taget några härliga veckor.
Så en dag gick vi in i en bokhandel, för det kunde ju vara kul. Väl inne i bokhandeln hände emellertid nåt mycket märkligt. Vi gick först omkring och tittade så där planlöst som man gör när man inte har för avsikt att köpa nåt särskilt eller egentligen ingenting alls, men så kom den där starka impulsen att gå till en viss hylla och undersöka den närmare. Där stod en massa små oansenliga pocketböcker som egentligen inte gjorde nåt större väsen av sej, men när jag tittade närmare på dem upptäckte jag att de var skrivna av C S Lewis. Nej men, tänkte jag, det måste vara den där författaren som Ica-kuriren skrev om, han med det där sagolandet Narnia. Mycket riktigt, nog var det så. Det var just dessa böcker som stod där och inte nog med det. Vid närmare granskning av de sju små böckerna upptäckte jag med en viss svindel att en av dem, The Magician's Nephew var ingen mindre än Min morbror trollkarlen! Wow! Naturligtvis köpte jag med den allra största förtjusning alla sju böckerna. Vilket kap! Men hur kunde det bara hända nåt sånt? Med ens hade jag fått två önskningar uppfyllda på samma gång. Jag kände mej helt omtumlad. Hur kom det sej att jag ens gick och tittade på den hyllan, jag menar; impulsen att gå just dit, vart kom den ifrån? Bokhandeln var av det större formatet så lika gärna hade jag kunnat knata iväg i många andra riktningar. Äsch det var väl antagligen bara en slump. Ingenting att fundera närmare över tänkte jag då, endast glädjas åt. Men det förde även med sej en nyttoeffekt. Eftersom jag ändå hade de engelska böckerna i min ägo var det bara att läsa dem med min knaggliga gymnasieengelska ännu i någotsånär färskt minne. Fast lexikonet var oumbärligt. Senare tackade jag än en gång för engelsklektionerna som den häpnadsväckande händelsen resulterade i. Det underlättade betydligt det senare läsandet av annan engelsk litteratur som annars antagligen hade tett sej alltför svåravklarad. Vägen gick via sagorna.

Väl hemkommen från London-resan väntade upplevelsen med prinsen som efter det första underbara halvåret visade sej vara en sån där bara alltför vanlig groda. Ingen krona där inte. Ett stiligt utseendes förrädiska bedräglighet var tydligen den aktuella lektionen i Livets Skola, samt ett icke föraktligt tillägg som långt senare skulle förstås. Insikterna kan ibland ta lång tid på sej, vilket naturligtvis beror på den egna trögheten. Usch ja. Andliga tankegångar och symboliskt seende, det vill säga tolkning av livshändelserna, var inte vad jag ägnade mej åt vid den tiden i livet. De funderingarna tog som jag redan berättat fart först cirka tjugo år senare vid läsning av boken Den nionde insikten samt annan liknande litteratur. Naturligtvis borde jag ha kunnat komma fram till samma insikt utan dessa tankar som kanske tycks onödigt tillkrånglade, men detta var tydligen min väg till förståelse.
Impulsgivaren var en svart pudel. Ja den hade förstås inte ett skvatt med min tidigare häpnadsväckande vinst att göra, men den där föredetta underbara fruktkorgen som ju var huvudvinsten den där gången för länge sen, envisades samtidigt på det mest infernaliska sätt med att finnas där i huvet ända tills detta förvandlade sej till att jag "fick ju korgen". Jaha, och vadådå?

Till att börja med har det inte vimlat av svarta pudlar i mitt liv, vid den tidpunkten hade det bara funnits två, så det var lättassocierat om man säger så. Den andra pudeln dök upp under slutet av grodrelationen då karln ifråga skaffade sej denna jycke som jag under en övergångsperiod var extramatte åt innan våra vägar definitivt gick åt olika håll. Pudeln fick ironiskt nog namnet Tjabo, vår nuvarande kungs smeknamn som kronprins. Det var inte jag som döpte honom. Rent symboliskt kan man säga att den goda frukten då var uppäten och kvar var endast pudeln och korgen, han ville ju inte ha mej. Än sen då? Tja, vi har ju den där lede fantasifiguren med namnet Mefistofeles, ni vet Goethes Faust och pudelns kärna... Med tillämpande av det symboliska seendet innebar både den tidigare vinstsituationen och det senare grod-ditot att jag började undra om inte denne Mefistofeles faktiskt hade varit närvarande vid båda dessa tillfällen. Hu så gräsligt, alternativt milde tider, tänker ni nog, hur vidskeplig är denna reneria egentligen!?! Lugn, bara lugn. Det jag menar är att det var mitt eget sätt att reagera på händelserna som utgjorde det mefistofeliska. Vad dessa livslektioner egentligen innebar, det var att förstå att mina egna egoistiska förväntningar egentligen var grunden till misslynthet alternativt lidande. Såna var emellertid inte mina dåvarande tankar. Den symboliske Mefistofeles slog totalt ut allt förnuftstänkande. Lidandet tog alltså över eftersom jag inte förstod bättre. Vetskapen om otrohetsaffären hjälpte inte, jag ville inte förstå att den mannen inte var särskilt lämplig, jag ville bara ha just honom och ingen annan. Hösten 1976 när relationen var definitivt och oåterkallerligen slut åkte jag så långt ner i det svarta hålet att jag inte trodde det skulle gå att ta mej upp igen. Det var en fruktansvärd höst.

Allting vänder emellertid förr eller senare och för mej kom vändningen i och med postkassörsutbildningen som startade i januari 1977. Där dök sjuorna upp igen, vinstnumret, som det även visade sej bli denna gång. Jag fick annat att tänka på, utbildningen resulterade i jobb och även ny bostadsort. En ny spännande tillvaro tog vid samtidigt som den falska prinsgrodan gjorde ett gigantiskt hopp. Över hela Atlanten. Han emigrerade till Florida. Vi träffades aldrig mer. Det sista livstecknet från honom var ett vykort med texten "Finfina barer, massor av sand, ballen jag solar på ödslig strand". Ja jag bara säger då det, vilken poet! Antagligen var det fler än jag som fnissade. Jag tyckte mej se en del extra glada ansikten bland brevbärarna i det gemensamma fikarummet...

Min 25-åriga arbetsperiod inom Posten startade där. Barn- och ungdomsåren ersattes av vuxenlivets inrutade tillvaro, egentligen rätt lik skoltiden vad gällde rutorna, men med lönen som moroten istället för de bra betygen. Upp tidigt på morronen och iväg till jobbet, harva på i grottekvarnen under längtan efter semestrars och kompledigheters frihet att göra sådant som kändes mer intressant än det ständiga upprepandet av rutinarbetsuppgifterna. För rättvisans skull måste ändå tilläggas att postkassörsarbetet genomgick extremt stora förändringar under min tid i yrket vilket medförde att nyhetens behag inträffade inte alltför sällan. Troligen en starkt bidragande orsak till att jag faktiskt stod ut.
Postens interna utbildning lärde oss hantera en kollossalt klumpig och tung stämpel som användes för stämpling av alla inbetalningskort och i bankböcker vid insättning av pengar. Vi skrev kvitton för hand i speciella journaler. En mekanisk räknemaskin användes för summering av kundernas in- och utbetalningshandlingar. Ja nu inser mina presumtiva yngre läsare vilket fossil som skriver dessa rader, eller hur! Efter endast några år inom yrket kom de första postkassamaskinerna och stämpeln kunde arkiveras. Nån regelrätt datamaskin var detta emellertid inte, endast en maskin som adderade och ackumulerade olika poster vilket naturligtvis underlättade arbetet rent otroligt. Och på den vägen fortsatte det. Datorernas senare intåg innebar rena revolutionen inte bara för penningtransaktionerna utan även för försändelsehanteringen när streckkoderna ersatte de manuellt påklistrade nummerlapparna och handskannern användes för att lokalisera paketens läge på hyllorna. Exempelvis. Mycket mer finns naturligtvis att berätta men eftersom detta inte är relevant för handlingen får det försvinna in i minnesdimmorna.

En extraordinär samhällsutveckling stod alltså för dörren vid mitt inträde i arbetslivet, men de extraordinära händelserna, typ de två jag berättat om i detta kapitel, väntade med sina mer frekventa inträffanden till slutet av postperioden. Narnia-böckerna ställdes undan i bokhyllan efter den första genomläsningen och glömdes i princip bort. Jag hade obevekligt blivit vuxen trots mina motståndskänslor som liten. Sagornas värld gick samma öde till mötes som den tunga poststämpeln. Narnia-sagorna skulle emellertid åter dyka upp på lite olika sätt och vis, till en början främst som mina egna associationer och långt senare i själva kodlösningen. Lustigt nog.

Hösten före kroppsterapeut-utbildningen fick jag en knepig påminnelse om dessa sagor när jag på norrhimlen fick se en perfekt Pegasus, som även råkar vara omslagsbilden på The Magicians's Nephew där Lucy och Digory, sagans huvudpersoner, sitter på den flygande hästen. Molnformationen var så perfekt att det inte gick att ta fel på. Även den andra kvinnan som såg den häpnade. Tyvärr fanns ingen kamera till hands. Så bortkastat på nåt sätt, när det inte gick att visa och bevisa för andra. Men när jag senare såg tillbaks på vad som hände kunde jag se en rätt läskig symbolik i denna trevliga molnhäst som visade sej innan jag gav mej ut på min resa i helt okända landskap liksom även barnen i sagan gjorde. De blev bekanta med den elaka vita häxan i samma veva, och för min del djupnade en tidigare ljummen relation till att bli vad jag i början trodde var en riktig vänskap men som förmodligen var nåt helt annat. Konkreta bevis saknas emellertid eftersom intuition inte räknas dit. Berättelsen om min ljushyllta väninna kommer i senare kapitel. Jag fortsätter nu mitt sicksackande i livshändelserna i mina försök att tråckla ihop en läsvärd, kanske till och med trovärdig (?) återgivning av det som faktiskt hände.

Ytterligare hoppande tar alltså vid. Nåt har jag tydligen lärt mej!