DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.7 - Den första synkronistiska kedjan

Som tur var hade jag mitt tråkiga men trygga arbete på Posten, så tårkörtlarna fick vila åtminstone under tiden jag var på jobbet. Den envisa depressionen ville inte ge med sej, men tanken att gå och söka hjälp på hälsocentralen uppstod aldrig, kanske på grund av de dåliga erfarenheterna från mitt stora sammanbrott hösten 1976 då jag faktiskt uppsökte psykakutens mottagning, endast för att få höra att "jag nog skulle klara mej". Inga uppföljningssamtal, inga mediciner. Hur jag tog mej hem från det läkarbesöket vet jag inte. Minnet var helt bortraderat efteråt. Men jag fick ju vara glad att jag klarade av passagen över den där ganska långa gångbron. Svarta djupa vatten lär ha en viss dragningskraft på djupt deprimerade personer har jag hört.
Det var enda gången jag sökt hjälp trots mina många depressioner under livets gång. Nånstans inom mej fanns en övertygelse om att lyckopillren inte var min väg att gå. Hur skulle de kunna förändra min livssituation? Att ta såna piller var ju bara att droga ner sej och sopa problemen under mattan och det ville jag inte. Jag ville hitta lösningar på problemen även om de verkade gäckande och ogripbara. Nu menar jag inte att alla bör göra som jag, absolut inte. Det finns olika sätt att tackla problem och ingen människa är den andra riktigt lik, var och en beslutar sej för det som känns rätt för den personen.

Till slut hittade jag något, och detta något var då ingen lösning men ett sätt att tackla livskrisen på ett mer ovanligt sätt. Tarot-korten. Jag gick några kurser för samma spåkvinna som inleder mina skriverier. De vackra färggranna korten med sina rikhaltiga symboler attraherade på ett nästan magiskt sätt. Precis den hjälp jag tyckte mej behöva. Ett slags verktyg. Faktiskt kände jag mej skapligt uppiggad ett tag. Ända tills jag kom in i en period då jag blev sittande till långt in på småtimmarna, fullt sysselsatt med att plåga både mej och korten. Jag kunde bara inte acceptera deras jobbiga budskap utan ville ha bättre svar. Men korten ljuger inte sägs det, och allt eftersom tiden gick och jag i stort sett fick samma svar återkom även gråtattackerna som hade en tendens att bli häftigare och ändå tätare än förut. Varför ville det inte bli som jag ville ha det? Och var fanns de där lyckliga stjärnorna som enligt spåkvinnan vakade över mej?

En kväll när jag stod och strök arbetskläderna jag skulle använda nästa dag attackerade panikångesten som en blixt från en molnfri himmel. Ett stort och kolsvart mörker sänkte sej ner som för att kväva mej. Förtvivlan kramade nästa livskraften ur mej och när jag till sist kom till sans befann jag mej stående i mörkret på uteplatsen medan jag ropade upp mot stjärnhimlen efter hjälp. Autopiloten hade tydligen uppfattat nånting om stjärnor och sett till att jag kom på plats. Attacken försvann lika snabbt som den kom. Vart den kom ifrån förstod jag aldrig, jag stod bara och strök och tänkte inte på nåt särskilt. Och varför i allan dar gick jag ut och ropade till stjärnorna? Höll jag på att bli galen? Måtte inte grannarna ha hört mej bara. Som tur var hände det ingen fler gång trots att depressionen höll i sej.
Lite senare, några månader framåt i tiden, skulle jag komma att undra om det där ropet på hjälp upp mot stjärnhimlen var anledningen till att det så småningom dök upp några mycket speciella böcker i mitt liv. Nåt liknande hade jag aldrig hört talas om. Det här är vad som hände:

Orden Hopi-indianernas profetia började dyka upp på olika ställen. De nämndes i förbifarten i olika tidningar och en dag när radion för ovanlighetens skull var påslagen, hörde jag samma ord utan nån förklaring vad profetian egentligen innebar. Impulsen var given. Naturligtvis började jag undra vad i allsin dar det var för nåt. Jag hade aldrig hört talas om nån sån profetia. Otroligt lockande för min medfödda vetgirighet och spådomar var utan tvekan ett intressant område. Vad hade de spått skulle hända? Så här långt efteråt undrar jag varför jag inte kollade ute på Internet, men det kan ha varit alldeles innan jag skaffade hemdatorn. Men det kan också ha varit så att jag kollade men inte hittade nån vidare information, Internet då och nu är inte alls samma sak, utvecklingen har varit enastående.
I alla fall, tiden gick, december infann sej med julen i faggorna. Det blev en runda för att köpa julklappar. Första stället jag besökte var stans enda new age-butik för att se vad de hade att erbjuda. Rätt snabbt hittade jag ett par snygga aromalampor till mina systrar men eftersom det var relativt mycket folk framme vid kassan tog jag det lugnt och gick för att kolla in vad mer som fanns. Aha, de hade böcker också! Läste lite förstrött på bokryggarna bara för att upptäcka att de flesta hade jag redan läst, men så föll ögonen på den spännande titeln Sädesfältens teckenmysterier skriven av Beth Davis. Boken var liten och tunn men dragningskraften stark. Den ville uppenbarligen bli läst. Det ställde jag mer än gärna upp på. En perfekt julklapp till mej själv.

Över julen åkte jag till min äldsta syster och på juldagen satt jag där och läste i min mysteriebok. Den handlade alltså om de mönster som hittats på olika ställen i sädesfälten, särskilt många i Storbritannien. Teorierna om de var äkta eller bara bluff varierade men ingen kunde vara riktigt säker på vilket. De hade utvecklat sej från att vara ganska enkla cirklar till mycket komplicerade formationer i vilka både lekmän och arkeologer tycktes kunna se mystiska symboler som anspelade på kosmos och varandets andliga aspekter. Där fanns olika geometriska symboler och nåt som liknade en kromosom ur vår arvsmassa, alltsammans vådligt intressant för mej som knappt hört talas om några sädescirklar innan. Tänk om de var nåt slags meddelanden från andra civilisationer i rymden, eller rentav från självaste Kosmos! I den senare delen av boken nämndes en del om olika indianstammars profeterande avseende mänsklighetens framtid. Hopi-indianerna fanns också nämnda där, men inte riktigt vad deras profetia gick ut på. Jag tyckte mej ha fått en första ledtråd i alla fall, och det alldeles utan ansträngning. När jag berättade för storasyster om vad jag nyss hade upptäckt nämnde hon att det gick en serie som behandlade olika sorters profetior på TV:n en kväll i veckan. Det hade jag helt missat, och det var inte så underligt eftersom jag praktiskt taget slutat titta på TV, lyssna på radio och läsa tidningar, det var ju mest bara elände, och jag var så less på mitt eget så nåt ytterligare hade jag inget som helst behov av.

Efter julfirandet åkte jag hem till mej, satte på TV:n och precis då började nästa program i profetie-serien. Jag hade alltså inte kollat innan, det bara stämde. Fullträff direkt, det handlade om Hopi-indianerna! I programmet berättades om deras uråldriga heliga sten på vilken människans två livsvägar finns beskrivna. Den ena vägen är svart, materialismens väg, den är behovsstyrd och kallas också för lidandets väg. Den andra vägen är röd, det andliga hjärtats väg, den spirituella vägen. Människorna har tydligen valt den svarta vägen och därför styrs samhället av girighet, prostitution och maktmissbruk. Men var och en av oss kan i sitt hjärta välja att följa den röda vägen. Vi lever enligt Hopi i en tid då vi utforskar och lär oss om motsättningar och olikheter för att få klart för oss att vi verkligen har ett fritt val. Om vi som mänsklighet klarar av att välja den röda vägen då kommer vi att utveckla oss och inträda i en ny epok, in i en "femte värld", av Hopi-indianerna även kallad Regnbågens tidsålder. Men fixar vi det inte, då är det ajöss och goodbye.
Allt det där kittlade fantasin alldeles vådligt och tände förstås en helt ny fråga, nämligen; vad innebär det då? En femte värld, och utveckla oss till vadå och hurdå? Det ville jag bra gärna veta. Och då är det ju så att har man en verkligt brinnande längtan efter svar så kan man lugnt räkna med att de kommer, men det hade jag inte riktigt klart för mej vid den tidpunkten trots att ett välkänt bibelcitat envisades inne i mitt huvud. Ja jag kunde faktiskt de där meningarna utantill, men vem trodde att allting var sant som stod i Bibeln, där stod så mycket annat konstigt som man inte direkt kunde ta till sej, saker som "öga för öga", och "tand för tand". Hur mycket lättare var det att ta till sej nåt sånt som

De där bibelorden lät alldeles för bra för att vara sanna, och trots att texten stod att läsa i Matteus-evangeliets 7:e kapitel i vers nummer 7, underlättade den gamla bibelöversättningens ålderdomliga formuleringar i min konfirmationsbibel inte precis trovärdigheten; förmodligen gällde det då och inte nu. - Vilket förstås skulle komma att visa sig vara fel, helt fel. Även om orden och formuleringarna var mossbelupna så gäller sanningen i dem än idag, vilket skulle visa sej allteftersom tiden gick, och då på sätt som egentligen inte var så där alldeles roliga alla gånger. Jag bad och mamma dog typ.
Som jag redan nämnt är jag inte religiös, men när jag var liten var jag en flitig söndagsskolebesökare med många guldstjärnor i häftet. Jag var väldigt intresserad av alla spännande berättelser ur Bibeln, men när jag så småningom blev större genomgick den där gudsgestalten med långt skägg sittande på sin tron uppe i himlen hållande sin faderliga hand över allt och alla en förvandling. En övergripande skapande intelligens, visst, absolut, men inte på söndagsskoleviset.

Eftersom jag verkligen ville veta mer om hur det förhöll sej med saker och ting fixade i alla fall den där intelligensen ett föredrag som var tämligen i linje med mina tidigare frågor, men det var nära att jag missade det. En av de nya intressanta new-age-föreningarna hade veckan innan skickat ut en liten folder över kommande föredrag och kurser. Det enda som verkade intressant var en drömkurs som jag på grund av klockslag och veckodag inte kunde vara med på. Så synd. Jag hade många intressanta drömmar som det skulle ha varit roligt att få fler vinklingar på. Nu låg den lilla foldern där och skräpade och jag skulle precis till att slänga den när en sån där härlig ingivelse fick mej att istället öppna den. Ögonen fäste sej direkt vid föredraget som var utannonserat till samma kväll med namnet Maya-indianernas tideräkning, föredragshållare Carl Johan Calleman. Vid den förra genomläsningen av den lilla folderns utbud hade jag tyckt det lät enbart tråkigt men nu var det som om orden lyste på det mest tilldragande sätt, och jag kände att jag bara måste åka dit. Tog telefonluren och ringde upp två bekanta för att få sällskap men ingen var intresserad, en av dem till och med gäspade i örat på mej. Det var inte alls kul att fara ensam men vad skulle jag göra? Något pockade och drog i mej att åka iväg så till sist var det bara att ge efter och fara. Jag behövde inte ångra mej. Det var länge sen jag hört nåt mer intresseväckande.

Mayaindianerna hade tydligen varit besatta av tiden. I motsats till vår linjära tidsuppfattning var deras av cyklisk karaktär. I skarp kontrast till nutidens uppfattning som går ut på att historien uteslutande är en produkt av olika individers tänkande och handlande står Maya-indianernas synsätt som innebär att vi styrs av ett kosmiskt skapelseprogram bestämt bortom tid och rum, ett program som bestämmer ramarna för vårt medvetande och därmed våra val- och utvecklingsmöjligheter inom en given tidscykel. Den i det här sammanhanget viktigaste av Mayas kosmiska tidscykler kallas för Stora Cykeln och inleddes 3114 f.Kr. och avslutades år 2012 e.Kr. Där skulle alltså historien ta slut. Och? Vad som sedan skulle hända framgick inte, inte lätt att veta i förväg, men spekulationerna skulle så småningom visa sej vara många och omfattande. Allt från världens undergång till inledningen av en ny tidsålder, av många kallad Den Gyllene Tidsåldern. Av Hopi-indianerna kallad Regnbågens Tidsålder.

Allt det där väckte ett brinnande intresse för vart vi människor egentligen är på väg, jag ville absolut veta mera. Som vanligt behövde jag inte göra nån större ansträngning. Det gick en dryg månad och det blev bokrea. Men då inträffade det konstiga att alla böcker jag kollade på verkade totalt ointressanta och efter en stunds plockande här och där i bokhögarna gick jag tomhänt därifrån vilket aldrig hade hänt förut. Var det bokrea då brukade jag åka hem med en välfylld kasse med böcker. Så inte denna gång. Men väl hemma igen hade jag med mej en bok i alla fall. På väg mellan den vanliga bokrean och bussen hade jag fått en impuls att gå in i new age-affären som också visade sej ha bokrea, och där fanns det en enda bok som tilldrog sej mitt intresse. Den hette Jorden och var skriven av Barbara Marciniak. Underrubriken löd Nycklar från Plejaderna till Det Levande Biblioteket. Man kan gott säga att jag slukade den rakt upp och ner. Och blev jätterädd. Och skyndade att ställa den långt in i bokhyllan på ett relativt oåtkomligt ställe. Jag bestämde mej på stående fot att glömma bort alltihop. Att glömma både bokens innehåll och det där med att ställa frågor och förvänta sej svar från omgivningen, det var nog säkrast så!

Tiden gick och ledan växte. Livet var tråkigt, platt och förutsägbart. Den där extra dimensionen som jag tyckte mej ha anat ett tag var totalt försvunnen, och det var väl inte så underligt eftersom jag strypt kanalen eller hur jag nu ska uttrycka mej. Rädsla och ovilja skapar oöverstigliga hinder. Jag kämpade på i min grå vardag och det var så tråkigt, så otroligt tråkigt. Inte kunde jag skylla på nån annan heller. Ingen annan än jag själv rådde för att mitt liv kändes meningslöst. Jag hade själv valt att göra aborten den där gången så barnlösheten var mitt eget fel, och det var jag som hade valt att göra slut med senaste sambon så nu satt jag där i ensamheten. Inte var det nån annans fel att jag höll på att bli gammal och ful heller, och tråkig hade jag nog alltid varit. Det låg nära till hands att tycka riktigt illa om mej själv och ibland när känslorna tog överhanden hände det att jag örfilade upp mej riktigt ordentligt som straff för min oduglighet. Usch vad jag avskydde mej själv!

Tre månader av leda, vanmakt, tårar och örfilar följde. Troligen förstod ingen i min omgivning hur hemskt jag led eftersom jag alltid satte upp en hyfsat glad och optimistisk min när jag var på jobbet eller sprang ihop med nån granne eller träffade de få vänner och bekanta som jag fortfarande umgicks med av och till. Fast den närmaste väninnan tittade forskande på mej ibland och frågade lite trevande hur jag hade det egentligen, men jag tillstod aldrig hur uruselt jag innerst inne mådde. Även om hon anade hur det stod till ville hon tydligen inte rota för djupt utan lät saken bero. Och lika glad för det var jag, eftersom jag för allt i världen inte ville visa min uselhet utan gjorde det vi är uppfostrade till. Jag skyltade upp en glad fasad som förhoppningsvis visade en sån där kompetent och självständig kvinna som minsann klarar av sitt ensamma liv med glans och bravur.

Till sist gjorde tråkigheten susen. Jag stod helt enkelt inte ut, jag måste skaffa fram nåt nytt att läsa. Surfade ut på nätet och hittade en av de större bokhandlarna för esoterisk litteratur. Där fanns en hel del intressant och jag började fylla i en beställning. Kunde absolut inte motstå en bok som hette Vägvisare - Universum viskar till dig av Denise Linn. Jag behövde verkligen vägledning så den kändes helt rätt, men det jag inte kunde förstå var att jag också beställde ytterligare en bok av Barbara Marciniak. Den hade titeln Gryningens budbärare. Jag skrev dit den, tog bort den, men skrev sen dit den igen. Något i mej krävde boken.
Efter en vecka kom Vägvisare och eftersom jag var totalt uthungrad slukade jag den omedelbart. Fantastiskt! Det fanns fler människor som var lika knäppa som jag och ställde frågor och tittade efter svar i omgivningen och i det som händer runtomkring. Boken beskrev även synkronicitetsbegreppet och innehöll också ett teckenlexikon. Medan jag läste var det som om något tungt och jobbigt försvann och jag började känna en enorm lättnad. Jag kanske hade varit inne på rätt spår trots allt! Och ändå mer lättad blev jag veckan därpå. Den veckan var jag ledig från jobbet. Jag hade inte planerat in något särskilt utan tänkte bara vara hemma och ha det skönt. Första semesterdagen var tyvärr ganska blåsig, regnig och kall. Det var den första veckan i juni och det riktiga sommarvädret hade inte infunnit sej än. På kvällen gick jag ut för att vattna några småplantor på uteplatsen och fick då se den allra vackraste regnbåge borta mot söder. Enligt teckenlexikonet i Vägvisare signalerar en regnbåge slutet på misströstan och svårigheter. Nytt hopp kommer in. Det sög jag i mej direkt. Behovet var trängande. Måtte det vara sant!

Dagen därpå låg Gryningens budbärare i min postlåda. Innehållet i den boken var ganska lika Jorden, boken som gjorde mej så rädd. Men nu kunde jag ta till mej det på ett helt annat sätt. Nån slags omedveten bearbetning hade tydligen pågått. Böckerna innehöll kanaliserad information från Plejaderna och handlade om mänsklighetens kommande utveckling. Vi håller tydligen på att utveckla våra hjärnor och vårt nervsystem till att fungera på sätt som vi bara inte kan föreställa oss idag. Vårt DNA ska ändra sej från att vara två- till att bli tolvsträngat. Det endokrina systemet kommer att genomgå en massiv omvälvning i och med att hormonutsöndringen från bland annat tallkottkörteln kommer att förändras. Vi kommer att få en ny verklighetsuppfattning och förstå att vi med våra tankar skapar våra upplevelser och våra liv. Vi är tydligen multidimensionella varelser som lever även på andra planeter samtidigt som här på jorden. Allt detta enligt Plejadanerna, och mycket mer därtill.
Jag måste tillstå att jag funderade en hel del på om de verkligen existerade eller om de bara var ett påhitt. Det gick ju inte att kontrollera, men jag kände att här gällde det nog att vara öppen för möjligheten att det faktiskt kunde vara sant.
På bokomslaget stod att författaren var en internationellt känd trance-kanal som haft kontakt med detta kollektiv av utomjordiska varelser sedan 1988. Det lät gediget på nåt sätt, om man nu kan använda det ordet i detta sammanhang. Kanaliserad information från stjärnorna, det verkade allt ganska flummigt och många skakar säkert på sitt förnuftiga huvud och säger att galna människor har det alltid funnits, inte går det att tro på sånt!
Det tog några dagar att läsa klart boken och begrunda innehållet. Lite skrämmande tyckte jag fortfarande att det kändes, men sen slog jag bort det och tänkte att det där var väl en skröna som den där trance-kanalen totade ihop för att tjäna ihop en nätt liten hög med stålar. Det var nog inte mer med det. Kul läsning i alla fall.

Slutet på veckan infann sej och på lördagsmorgonen gjorde jag mej iordning för att åka till min äldsta storasyster. När jag klev ut på farstukvisten hördes tuppar som gol. Jag lystrade till det ovanliga ljudet. Vad jag visste bodde inga tuppar i grannskapet. Satte mej i bilen och körde till syrran som jag hade lovat hjälpa gräva ner en del buskar i trädgården. Det var ganska många buskar och medan vi grävde och planterade hörde jag återigen tuppar som gol men det gjorde inte min syster. Inget fel på hennes hörsel, så det var rätt konstigt, men jag glömde det ganska snabbt.
Planteringen var avklarad efter några timmar och då åkte jag ensam hem till vår gamla mamma som bodde alldeles i närheten. Det var dags för städning. Hon hade blivit så pass gammal nu att hon inte orkade med det själv. Jag brukade fara dit med jämna mellanrum för att städa och samtidigt tvätta upp lite smutstvätt. Storasyster brukade handla och följa med vid läkarbesök, hon drog tyngsta lasset vilket jag var mycket medveten om och tacksam för. När jag nu kom in i mammas kök lade jag märke till den vackra regnbågen på väggalmanackan, den var nästan lika vacker som den jag hade sett på himlen i början av veckan. Jag städade och fixade och efter ett par timmar satte vi oss för att äta middag. Vi pratade om ditt och datt så där som man gör. Mamma hade vid det laget mycket dålig syn men kunde fortfarande läsa tidningen med hjälp av förstoringsglas. Hon tyckte att hon läste om katastrofer här och katastrofer där ute i världen, och undrade vart det egentligen höll på att ta vägen med allting. Krig och elände överallt tyckte hon. "Och förresten har man ju hört att jorden ska vända sej snart", sa hon till min stora förvåning. Jag började genast säga att det nog inte var så farligt, trots att jag läst om eventuellt kommande polskiften. "Det kommer antagligen inte att hända nåt särskilt alls" försäkrade jag. Mitt uppe i mina lugnande ord satte mammas väckarklocka igång att ringa med en ilsket gäll signal. Vi hoppade högt både hon och jag. Måltiden avslutades och jag började diska. Under tiden tänkte jag på tupparna som gol och väckarklockan. Tydliga uppmaningar att vakna upp. Gå inte omkring i din halvslummer, ungefär. När ska du fatta nånting nångång?
Hemma hos mej själv senare på kvällen satte jag mej och bläddrade i Gryningens Budbärare igen. Texten på bokens baksida talade om att energierna från kosmos hela tiden kommer till jorden och att energierna från jorden hela tiden strålar ut i kosmos. Mänskligheten skapar den heliga bron mellan himmel och jord, vilken en del kallar Regnbågsbron. När jag kommit så långt i läsningen tittade jag upp eftersom det blivit ett konstigt sken inne i vardagsrummet där jag satt. Ett otroligt vackert gyllene sken. Ute föll ett lätt regn och när jag såg regndropparna på fönsterrutan då bara visste jag att det skulle finnas en till lika vacker regnbåge på exakt samma ställe som på måndagskvällen. Jag steg upp och gick sakta fram till fönstret. Jag rös när jag såg den vackra regnbågen mot den mörkgrå himlen och en storslagen känsla fyllde mej. Så helt magnifikt!

Under veckan som följde funderade jag mycket på bokens innehåll och det som hade hänt. Jag kom att tänka på mina tarot-kort. Det kort som kallas för Åtta i stavar visar en regnbåge, och är det starkaste kortet för nya meddelanden och information. Ja, och det var ju precis vad jag hade fått veckan innan, dessutom flankerat av en maffig regnbåge på vardera sidan, en innan boken kom och den andra sedan jag läst ut den. Jag kände mej överförtjust vid tanken på att universum inte bara hade viskat utan till och med skickat en hel bok till mej. Låt vara att jag självt beställt den, - men först efter den starka inre impulsen. Innehållet måtte vara viktigt! Kanske det var så viktigt att jag skulle berätta för andra om både Hopi och Plejadanerna och min lilla händelsekedja. Fast jag som var så tillbakadragen och stillsam var då inte rätt person att ställa mej framför andra och hålla föredrag. Annars hade jag faktiskt den möjligheten eftersom jag deltog i månatliga reiki-healing-träffar för hela stan där vi hade chans att ta upp ämnen som vi tyckte var viktiga. Vånda! Vad skulle jag ta mej till? För att få svar drog jag ett tarot-kort på måfå i hopp om bättre förståelse. Det blev De älskande, kort nummer sex i den del av tarot-leken som kallas för Stora Arkanan, eller om man så vill nummer sju eftersom stora arkanans 22 kort börjar med numret noll. Och här kan jag i förbifarten nämna för den som inte känner till det att stora arkanan representerar stora andliga teman i livscykeln.
Jag fattade absolut ingenting när jag tittade i den tydningsbok som hörde ihop med just de tarot-korten. Men så kom jag på att jag alldeles nyligen hade gjort utskrifter av andra tydningar när jag var ute på nätet veckan innan. Jolanda den tredjes tolkningar av tarot-korten. Kanske de hade mer att tillägga. När jag läste hennes tolkning svindlade det minst sagt. De älskande är egentligen relationskortet framför alla andra men står även för dualitet och val av olika slag. Och som exempel berättade Jolanda om Hopi-indianernas profetsten och exakt det som jag redan tagit upp här tidigare om människans två livsvägar där vi har valet mellan materialismens väg eller det andliga hjärtats väg! Cirkeln var nu sluten och jag var tillbaks igen till svaret på min första fråga. Fantastiskt! Där stod också att vi har en valmöjlighet i alla situationer vi hamnar i och att vårt val faktiskt kan påverka hela universum, och när vi tänker på det så är det lättare att välja hjärtats väg.
Jag valde mitt hjärtas väg och berättade hela min upplevelsekedja från Hopi till Hopi för mina vänner och för den lilla reiki-gruppen jag deltog i och som brukade träffas med jämna mellanrum hemma hos varann. Därmed kände jag mej rätt nöjd och släppte alltihop.

Det blev några extra knorrar runt det hela. Jolanda den tredje, eller Rosie Björkman som hon egentligen heter, hade angivit planeter för vart och ett av stora arkanans kort, och De älskande hade otroligt (?) nog - Plejaderna. Mitt uppslagsverk Lilla Focus upplyste om att Plejaderna även kallas för Sjustjärnorna och ett av mina symbollexikon plussade på med informationen att Plejaderna kallas för Tuppen på kinesiska stjärnkartor! Var det därför tupparna gol för full hals den där dan? Allt i ett på nåt lustigt vis, hur kunde det bara sammanfalla så precis?!! Jag kände mig full av förundran över tillvarons krusiduller. Och emellanåt kunde jag inte låta bli att fundera över det som stod i Jorden, att vi människor är bibliotekskorten eller nycklarna till Det Levande Biblioteket här på Jorden, och på det faktum att mitt gamla bibliotekskort från min uppväxt hade numret 7. Detta var tiden före streckkodernas revolutionerande tillkomst.

Det blev alltså enligt mitt sätt att se det ytterligare några sjuor att läggas till de tidigare sjuorna som etablerade sej vid speciella tillfällen vilka innebar ovanliga händelser eller till och med positiva livsförändringar. En slags information i form av en sifferrebus i livshändelserna. Alltför fantasirikt? Tja, det skulle senare visa sej vara fler siffror som ihärdigt envisades vilja dra till sej min uppmärksamhet, och det med mycket större intensitet, men innan jag berättar om dem ska ni få ta del av en annan synkronistisk kedja, men det får bli i nästa kapitel.