DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.8 - Drak-kedjan

Första dagen på sjukskrivningsperioden hände en mycket underlig sak. Telefonen ringde och när jag svarade fick jag veta att ett SMS-meddelande skulle läsas upp, vilket jag inte ens visste var möjligt. En man började prata, och trots att det lät som svenska förstod jag inte jota av vad han sa. Det var en ganska lång harang som verkade bestå av flera meningar, men det enda ord jag tyckte mej uppfatta var ordet "drake". Jag fick meddelandet upprepat, men med samma magra resultat. Även andra gången hördes ordet "drake" och resten var ren gallimatias. Gick ut på Eniros och Hittas webbsidor men det fanns inga uppgifter kring mobilnumret som visade sej på nummerregistreraren. Ringde upp numret men fick bara höra att jag kunde lämna uppgift om mitt eget telefonnummer om jag ville bli uppringd, vilket jag absolut inte ville, för nu var jag smått övertygad om att det måste vara nån dåre i farten. Det var bara att hoppas att det var en engångsföreteelse.

Två dar efteråt publicerade dagstidningen dagens citat som löd så här: "Var inte rädd för motstånd. Kom ihåg att det är i motvind och inte i medvind som en drake stiger." Då började jag tänka att Det Okända ville uppmuntra mej i min eländessituation. "Ge inte upp" liksom. En slags koppling till min dåvarande hemsida låg dessutom nära till hands. Den förde en tynande tillvaro utan besökare. En barndomsdröm som tagit annan form. Drömmen om att få den där himla pappersdraken att flyga vilket jag aldrig lyckades med. Mina hemmabyggen fungerade tyvärr inte alls och att köpa en drake var omöjligt på grund av de obefintliga slantarna. Drivkraften och målsättningen med den likaledes hembyggda hemsidan var att på nåt sätt åstadkomma ett nöjaktigt resultat via den där lekfulla kreativiteten som gång på gång envist propsade på att bli använd. Hemsidan var alltså en slags omvandlad flygande leksaksdrake men tyvärr blev den en flopp och inget galant flygande som jag hade hoppats på.

Efter det mystiska telefonmeddelandet och dagstidningens uppmuntrande ord gjorde jag i ordning mitt grönsaksland där jag sådde rätt mycket sallad. Det tar ju sin lilla tid innan man kan skörda och jag började fundera på hur det egentligen var att äta maskrosblad i väntan på att salladen mognade. Letade i bokhyllorna och hittade en bok om ätliga vilda växter, titel Vilda växter som mat & medicin, författare Stefan Källman. Maskrosbladen var enligt uppgifterna relativt näringsfattiga men när jag ändå hade tagit fram boken bläddrade jag lite hit och dit och läste på måfå. Tallen var betydligt mer värdefull och jag läste om alla användningsområden för barr, bark och rötter. Jag fick mej ett gott skratt när det i beskrivningen stod att man skulle gå ut och dra upp en tall, för även om det inom parentes stod "liten", såg jag för min inre syn hur jag gick till den närbelägna skogsdungen och ryckte upp en av tallarna där som en annan Karl-Alfred.

I samma veva började jag repetitionsläsa Narnia-böckerna som jag köpte i London den där gången för så länge sedan. De två första böckerna hade jag läst om flera gånger men inte de övriga. Jag avverkade relativt raskt The Horse and his Boy och Prince Caspian och sen var det dags för den femte boken med titeln The Voyage of the Dawn Treader. Tre barn hamnar på skeppet Dawn Treader som är ute på en äventyrsseglats i okända farvatten. I kapitel fem beskrivs hur de råkar ut för en rejäl storm som knäcker masten. Den 11:e september landstiger de på en bergig ö, otillgänglig och skogbevuxen. Ett av barnen, en liten otrevlig rackare vid namn Eustace drar sej undan för att hitta nånstans där han kan ligga och vila medan de andra letar efter vatten och en ny mast. Det straffar sej snabbt, för i kapitel sex blir han förvandlad till en drake och när han inser vidden av det hela ångrar han förstås bittert sitt egoistiska beteende. Han blir senare sej själv igen men innan dess får han bruk av sin förvandling. Full av ånger vill han vara till nytta för de andra och eftersom drakar är fenomenala flygare ger han sej ut på spaning över den otillgängliga ön. En dag hittar han också en lång och rak fura som han rycker upp med rötterna och levererar åt sina kompisar vid skeppet. Deras nya mast!

Om ni undrar över mina noggranna kapitelangivelser, femte och sjätte kapitlet, beror det på att denna drakkedja utspelade sej inuti en annan synkronistisk kedja av sifferkaraktär, 56:orna, vilka kommer i ett separat kapitel.

Efter den första häpna munterheten som uppstod av det upprepade talluppryckandet infann sej mindre trevliga funderingar. Fanns det likheter mellan mej och den där egoistiske Eustace? Det ville jag för allt i världen inte tro. En parallell till bokens berättelse om den stormiga skeppsresan återfanns i en av mina nattliga drömmar där jag stod på mitt eget fartyg och vettskrämd såg de skummande bränningarna slå upp mot de vassa klipporna helt nära fartyget. Den drömmen återfinns i det senare drömkapitlet. I verkligheten hade jag ju kapsejsat i och med de tidigare stora livsförändringarna, misslyckandet med att hitta ny försörjning och någon att hålla av (alltså Den Rätte...), och var i lika stort behov av ny mast som Dawn Treader, symboliskt sett. Indikationen pekade på att det var dags att rycka upp mej, eller till och med rycka upp "the great tall pine tree", bokens benämning på den långa och raka furan, men även "pinoträdet" med lite ordlek, där jag hade spikat upp mej i nån slags förbittrad offerattityd och istället ta itu med det som faktiskt kunde göras för att förbättra situationen. Men hur någon åtgärd från min sida skulle kunna hjälpa andra var nog dessvärre inte möjligt vad jag kunde förstå. Det var nog att gå alltför långt i mina ivriga tolkningsförsök. Emellertid kändes det som att denna drak-kedja skulle infogas i det egentligen färdiga manuset på grund av en dröm där jag med stor möda trixade in inte en drakkedja, men väl en dragkedja på ett redan inslaget paket med snören omkring. Krångligaste infogandet av den synkronistiska drakkedjan i mitt bokmanus lyckades till sist och jag kände mej mycket nöjd.

De som sett filmatiseringen av boken opponerar sej eventuellt mot min berättelse om Eustace mastleverans, men det råkar vara så att filmmakarna frångått orginalhandlingen, ratat masthaveriet och själva hittat på annat som kanske ansågs mer raffinerat ur filmmässigt perspektiv. Jaja.

Efter en del efterforskningar lyckades jag få fram information som tydde på att Trevi gått upp i ett annat bokförlag, och förhoppningsfull skickade jag manuset dit och tänkte senare samma dag att nu äntligen! En sista drake dök nämligen upp, en drake som jag tolkade som vägledande på ett för mej lyckosamt sätt, ett slags tecken på att lyckan nu vänt till det bättre i mina författarambitioner. Efter att ha postat manuset upptäckte jag att filmen Flyga drake samma kväll visades på en näraliggande biograf. En enda föreställning. Naturligtvis gick jag och tittade på den och noterade att huvudpersonen i filmen är författare och att han i början av filmen tar emot några paket med sina nytryckta böcker! Det tolkade jag som att ”nu äntligen”, utan att reflektera över att författarens turné för att sälja sin bok aldrig blev av. Han blev istället tvungen att skjuta upp den för att åka till sitt födelseland och rätta till ett svek som han begått när han växte upp.

Det blev alltså en flopp, inte bara för filmens huvudperson utan även för mej. Mitt manus returnerades redan efter en månad. Och jag som känt mej så full av tillförsikt på grund av alla dessa synkronistiska drakar. Var hela händelseförloppet inte värt nånting alls?

En liten fråga skulle emellertid komma att gnaga sej allt fetare. Gällde det där sveket i flyga-drake-filmen även mej själv? Var det nån slags fingervisning? Fanns där nån uppgift som jag var tvungen att ta itu med innan jag på ett lekfullt sätt skulle kunna stiga till väders i en gynnsam vindriktning, och i så fall; vad kunde den tänka sej bestå i? Och i så fall, hade jag gjort mej skyldig till nåt svek? Tja, det är klart att den inre vägledningen hade fått stryka på foten inte bara en gång och istället ersatts med ett mycket tillkrånglat sätt att hantera förutsättningar, begåvning och liv. Diffust område emellertid, för även utan starka påtryckningar från omgivningen växer vi ju ofta upp i förväntningar som inte behöver vara uttalade men som ändå finns där, och ibland är de där förväntningarna av negativ natur. De ligger i luften så att säga, ibland i form av ett faktiskt yttrande som exempelvis "har du gjort det där", levererat med ett klentroget ansiktsuttryck när den där lilla ännu långtifrån fullvuxna människan visade upp något skolarbete. Aj-aj-aj! Att under sådana förhållanden lita till sin förmåga och sin inre vägledning kan te sej som en oöverstiglig uppgift för egenvärdet är ju bevisligen mycket litet.
Ja det var en sak till förstås... mitt bortglömda alternativt förträngda löfte avseende svårigheterna under uppväxtåren. Att berätta hur det kändes, och då inte i nåt slags hämndperspektiv utan som en belysning av själva situationen som jag förmodligen delade med många andra, och det i förhoppningen om att det skulle leda till större förståelse. Det borde bli uppmärksammat, då kanske det kunde åtgärdas på nåt vis, det var vad jag tänkte under skoltiden. Det löftet hade jag inte infriat. Här hittar ni anledningen till den relativt utförliga eländesberättelsen från min uppväxttid i början av mina skriverier. Tillfället har dykt upp att berätta, "att komma ut" om man så vill, men detta tillfälle är inbakat i något av betydligt större dimensioner än att berätta om mina och andras personliga svårigheter, vilket väl får anses som en påköpetmöjlighet och inget annat. En något spefull insikt har emellertid infunnit sej; att just denna aspergerliknande läggning förmodligen inte är någon direkt nackdel för den anvisade livsuppgiften, om man säger så.

Mitt sätt att läsa in betydelser i de såkallade livskrusidullerna ter sej eventuellt överspänt och bortkastat för dem som inte är inne på den linjen, men jag kan inte göra annat än fortsätta följa de inre signalerna, nåt annat är helt otänkbart. Ja tänk hur det kan utveckla sej!

Läget är alltså detta; masten på fartyget har gått av, datumet som nämns är den 11 september, knepigt eller hur! Ett datum som vi nog alla känner till då den förfärliga terrorattacken på World Trade Center i New York åstadkom sådan stor förödelse. Det blev startskottet för både fler terrorattentat över hela världen samt febrila åtgärder för att bekämpa och helst eliminera dem, vilket inte har lyckats särskilt bra. Istället har ett nytt problem dykt upp, radikaliseringen av vissa ungdomar som attraheras av terrororganisationernas försåtligt förföriska löften om en bättre värld, men att den världen aldrig kan nås via mord och lemlästningar av oliktänkande människor är något dessa organisationer är helt blinda för. Endast förståelsen att vi alla har samma värde och berättigande att finnas till trots alla våra olikheter kan leda till en bättre värld. Förståelse, medkänsla, tolerans, kort sagt en ökad medvetenhet som gör att negativa gränssättningar vittrar bort. Och hur ska detta åstadkommas då? Där finns många aktörer utspridda över hela världen som arbetar för just detta trots frånvaron av sensationella rubriker.

Finns det då nåt hopp för att en ny medvetenhet ska växa till sej över planeten Jorden? Svaret är ja. Kort och gott. Låt hoppet växa oregerligt säger det inre ordlösa talandet. Oj... Lev efter Gyllene Regeln och den inre vägledningen som finns inom er alla. Hm, hurdå tro... Det är där som masten kommer in. En ny mast behövs för mänsklighetens fortsatta seglats, den får ses som en symbolisk omskrivning för just denna positiva fokusering som vi alla har till uppgift att hjälpas åt med. Ett slags mastbygge är tydligen på gång och vart det projektet i slutänden leder vet jag inte, endast att det verkar vara ett hjälpprojekt för oss människor och därmed vårt hem Jorden, ett andligt hjälpprojekt.
Men vadå hjälp? Ja titta som sagt på hur världen ser ut. Skeppsbrotten består inte endast av personliga egosmällar eftersom allting hänger ihop och alla mönster går igen enligt den andliga litteraturen. Mänskligheten har förmodligen hunnit fram till det där vägskälet som Hopi-indianerna talade om. Frågan är; åt vilket håll går vi?

När jag nu, åtskilliga år efteråt, sitter här med omredigeringen ser jag drak-kedjan i ett annat perspektiv på grund av händelseutvecklingen och särskilt då med tanke på Eustace tillfälliga förvandling till drake som gjorde att han och ingen annan hade de förmågor som behövdes för att kunna hjälpa kamraterna ur deras skeppsförlisning. Hur tokigt eller förmätet det än kan verka på detta stadiet av min berättelse befinner jag mej i en slags Eustace-situation. Det stannade nämligen inte med att kodlösningen var avklarad, det var bara början på den helt oföreställbara fortsättningen som definitivt inte är lättberättad ur trovärdighetssynvinkel.

Att komma och påstå att drakkrafterna nu är mina är ett totalt orimligt påstående, javisst, men ändå är det på sätt och vis sant. Under mina flygturer... nej naturligtvis inte! Det yttrar sej på ett helt annat vis och är helt beroende av kodlösningen och Det Okändas starka impulser, och givetvis även min egen mottaglighet.
Jag är endast ett redskap, bristfälligt kan tyckas men samtidigt just det som gör mej till en god representant för homosapiens-rasen. Att lyssna till den inre vägledningen är vad det handlar om, den som vi alla är utrustade med trots den saknade bruksanvisningen. Reservationen för eventuella feltolkningar är oundviklig. Inga garantier att jag fattar rätt, men å andra sidan; möjligheten finns där även om klentrogenheten lika ounvikligt framkallas av min egen berättelse om hur jag tidigare i livet har handskats med intuition och inre vägledning. Ingen vidare lämpad person för uppgiften kan tyckas vid första påseendet, men det skulle kunna vara så att just mina egna tillkortakommanden bäddat för en förändring, inte sant!
Hur länge kan man hålla på och förneka det man vet inom sej till förmån för traditionella strategier eller jantelagstänkande? Eventuellt är detta en mer allmän frågeställning som gör mej till en ypperlig personifiering av ett allmänt problem och därmed relativt lätt att identifiera sej med. Kanhända.
Men den där inre vägledningen, var kommer den ifrån? Livsguider, det egna högre jaget, högre utvecklade eteriska energiväsen? Ja den andliga litteraturen levererar en del förslag. Det finns relativt gott om mediala personer som kanaliserar olika andliga källor. Varför inte se dem som föregångare, att vi alla har potentialen inom oss till inte bara telepatisk kommunikation utan även klärvoajans med mera, med mera. En spännande framtid kan anas. Dit hör utan tvekan även detta med tiden. Det finns de som säger att tiden egentligen inte existerar, men nog upplever vi den som alltför verklig "under tiden" som vi föds, växer upp, lever våra liv och så småningom dör.
Min egen tidigare verklighetsuppfattning har under de senaste tjugo åren mer och mer börjat skeva och knaka i fogarna, och med referens till vart kodlösningen av inskriptionen på Shugborough Hall's Herdemonument ledde verkar det helt uppenbart vara så att vi lever i en slags tidsbubbla som är möjlig att befinna sej utanför under vissa omständigheter, alternativt att det går att antingen resa i tiden med åtminstone medvetandet och kanske även mer än så. Under vissa omständigheter. De fynd som senare gjordes genom att använda den metod som kodlösningen avslöjade går nämligen inte att förklara på annat sätt. Detta kryptiska uttalande kommer inte att utvecklas mer i detta alster men ett mycket ovanligt material, jag skulle vilja kalla det sensationellt, kommer senare att publiceras på denna webbsida. Om allt går väl. Den som lever får se.

Min arbetssituation är med nödvändighet ensam, vilket inte underlättar sett från min synvinkel, men jag förstår också att det inte kan vara annorlunda. De mest absurda inslag är invävda i denna situation, även de förmodligen nödvändiga för att jag ska kunna förstå åtminstone något av hjälpprojektets dimensioner. Berätta om de inslagen kommer jag inte att göra i detta tredje alster för att inte försämra trovärdigheten ytterligare. På detta stadium är det nog bäst att hålla vissa saker och ting för mej själv.
De andliga lärdomarna ingår i det arbete jag utför och eftersom reneria inte är någon högt utvecklad andlig person utan en helt vanlig människa utan andra speciella färdigheter än att lata sej och njuta av det som finns att njuta av... precis som Eustace... och som många andra, så är det inte självklart vart detta tar vägen, trots den andliga stöttningen. Mina personliga invävda lektioner handlar om att ha tillit, inte minst till intuitionen, utveckla mer företagsamhet, att fullborda det påbörjade arbetet, att inte ge upp med andra ord, och något mycket viktigt; att åstadkomma ett balanserat emotionellt tillstånd. Mycket viktigt.

Jag stretar vidare med omredigeringssicksackandet.