DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.9 - Blandad kompott - fler siffror och en hel del kaffesumpbilder

Drygt halva kroppsterapeututbildningen var tillryggalagd när det var dags för fyra veckors sommaruppehåll. Semestern för kursdeltagarna involverade emellertid att avklara ett visst antal dokumenterade elevbehandlingar i helkroppsmassage och akupressur på egen hand. De flesta av oss åkte hem för att utföra dessa på hemmaplan, så även jag. Allt gick bara bra, jag hade nästan som vanligt gruvat mej i onödan. Mina klienter verkade mycket nöjda av superlativerna att döma. Ja fattas bara, gratis helkroppsmassage, ett fantastiskt erbjudande för nåt som vi egentligen skulle ta betalt för, men som jag såg som en nödvändighet för att få ihop antalet behandlingar. I slutänden när den lånade massagebänken hade återlämnats till sin ägare stod jag där mycket nöjd med resultatet, inte endast på grund av att jag klarat av hemuppgiften, nej den härliga känslan i att kunna ge andra människor en skön stund utgjorde en stor del av tillfredställelsen. Vikten av kroppslig beröring kan inte nog understrykas. Skönt, avslappnande och utan tvekan helande. Men mina tumledssignaler var otvetydiga. Ont till och från. Tummen ner för mej som masserare. Det stod klart att det inte var jag som skulle stå för dessa så sköna behandlingar. Akupressurbehandlingarna gick bättre sett ur den synvinkeln eftersom mest andra fingrar användes, men även om det kändes att saker hände i klienternas kroppar förstod jag att den vägen var alltför lång att gå innan min försörjning skulle grejas på det viset. Rätta intresset för knådandet och manipulerandet av andra människors kroppar saknades också, mitt intresse bestod mer av att hitta de bakomliggande orsakerna till att vi blir sjuka och vad var och en själv kan göra för att hålla sej frisk. Den klargörande insikten hade kroppsterapeututbildningen åtminstone bidragit till.

Men nu var alltså frågan om jag skulle våga ta bilen istället för tåget för min återresa till kursorten. Det skulle underlätta betydligt att ha tillgång till den när jag åkte hem igen efter utbildningens slut. Under kurstiden hade det blivit åtskilliga utbildningspärmar, dito böcker samt andra pinaler, bland annat en liten TV, och jag hade dragit med mej mer och mer kläder för varje månatligt hembesök jag gjort per tåg. I den STORA resväskan rymdes mycket. Det skulle bli många paket om jag blev tvungen att skicka allting med Posten. Velig och gruvensam in i det sista, skulle jag klara av att köra så långt, och skulle jag klara av den mycket livligare trafiken, all filkörning och alla rondeller? Sånt var jag inte van vid, och feg har jag alltid varit, så nu blev det till att ta upp kampen med mej själv. Vem skulle gå segrande ur striden, den Modiga eller den Fega?
Förhandlingarna blev ytterst påfrestande innan beslutet äntligen klubbades. Efter en seg och långdragen överläggning med mej själv packade jag slutligen bilen och drog iväg en tidig lördagsmorgon. Den fegare delen fick finna sej i att dra sej undan till baksätet, där den satt och mumlade om allt hemskt som skulle kunna tänkas hända. På framsätet bredvid mej låg en sverigekarta och den egenhändigt gjorda vägbeskrivningen. Redan efter några mil åkte hjärtat ner ur halsgropen och la sej tillrätta där det skulle ligga och jag började må riktigt bra. Allt gick enligt planerna och på lördagskvällen kunde jag konstatera att ingenting ruskigt hade hänt. Visserligen hade jag kört fel på ett ställe men snabbt hittat rätt igen.
Eftersom jag var ovan vid långkörningar hade jag delat upp sträckan på två dagar och hade dan före resan ringt och bokat rum på ett vandrarhem. Vad skönt det skulle bli att slippa sova på tåg för en gångs skull, jag hade hunnit bli hjärtinnerligen less på de trånga sovkupéerna vid mina månatliga hemresor. Det gick emellertid inte som jag tänkt. Livet grep in för att spela mej ett oväntat spratt. Vandrarhemmet var nämligen inhyst i bättre begagnade tågvagnar och inte nog med det; sovplatsens nummer var 22! Min uppsyn var antagligen ganska flat. Efter en stund tog emellertid den humoristiska vinkeln över och det började faktiskt kännas som om livet ville skämta med mej. Men samtidigt låg ett litet meddelande inneslutet; du ska inte tro att det är du som bestämmer...

Kaffesumpsbilderna uppvisade senare en liknande koncentration som 22:orna. Under en period på ungefär fem år uppträdde dessa bilder som ofta ägde en enastående tydlighet, de skulle ha kunnat vara gjorda av en mycket skicklig tecknare. Efter denna period avtog fenomenet med de extratydliga bilderna och återgick till mer diffusa. Att spå i kaffesump är ingenting som jag vuxit upp med, nej det var på tarot-kursen som vi under fikarasten fick lära oss tekniken av kursledaren. Man måste inte koka kaffe, det går lika bra med bryggt. Att ta lite sump ur filterhållaren som läggs i koppen eller muggen funkar lika bra. Man dricker upp allt kaffe men lämnar kvar litegrann tillsammans med sumpen som ju har sjunkit till botten. Sen cirkulerar man muggen några varv för att få sumpen att sprida sej och vänder den hastigt uppochner på ett fat för avrinning. Efter en stund är det dags att undersöka om där finns nåt intressant.
Milde tid, utbrister eventuellt vissa av mina eventuella läsare, vilka dumheter alltså! Ja den åsikten var även min tidigare i livet. Aningen löjeväckande liksom. Det tycker jag inte längre.

Till en början påminde försöken rätt mycket om att titta på moln och se vad de liknar, ibland tyckte man sej se nåt men ofta var det inget särskilt och ofta såg vi olika saker när vi tittade i varandras muggar. Men så kom den där perioden när kaffesumpsbilderna var lika tydliga som Pegasus-molnformationen, helt i en klass för sej. Jag kunde inte annat än baxna, helt oförståeligt. En sådan bild har ni redan fått stifta bekantskap med i inledningen till Saker & Ting, Ior-åsnan med trollkarlshatten på huvudet. Här följer fler exempel:

Ett huvud sett från sidan och med en tandgård inlagd som på en naivistisk teckning där perspektiven ofta är förvrängda. I själva tandgården som ju har formen av ett U var placerad en urtavla med visarna så tydligt markerade att det inte var nåt snack om annat än att klockan var halvtre. Dan därpå hade jag en tandläkartid klockan två, men det visade sej att jag fick vänta en halvtimme och blev inropad exakt halvtre!

En stor sax omgiven av en hel del människor. Ett mansansikte tittade med irriterad min i riktning mot saxen och ett frågetecken syntes. Ett par dar efteråt gick jag ut på min uteplats samtidigt som en av mina grannar klev in från andra hållet. Han tittade sökande runt omkring sej samtidigt som han frågade om jag hade sett till den för gården gemensamma häcksaxen. Det var dags att klippa häcken och nu hade han varit på jakt efter häcksaxen under flera dagar. Javisst! Jag hade ju sett hur den ena grannen efter den andra hade klippt sina häckar, men hade ingen tanke på detta när jag såg bilden i kaffesumpen. Stämde ju. Fast det var inte jag som lagt beslag på redskapet ifråga.

Ett mansansikte och en kniv som balanserade på en pistolpipa. När jag tittade på bilden fick jag en känsla av att här kunde det hända vad som helst, pistolen kunde gå av eller också skulle kniven komma till användning, en farlig situation där ett vansinnesinfall kunde resultera i nåt mycket olyckligt. Eftersom jag alltid levt i lugna och ordnade omgivningar med stabila människor runtom, viftade jag bort bilden i tron att fantasin skenat iväg. Just vid den tiden praktiserade jag i en reception hos ett företag med kroppsterapiinriktning, det var under arbetslöshetstiden. En dag kom det in en mycket irriterande man som uppträdde underligt. Jag visste att han led av en rejäl psykisk obalans, åkte ut och in på psyket och kunde ta sej för med helt vansinniga saker som till exempel bilkörning längs tågrälsen. Han var känd av arbetsplatsens personal som i sin tur informerat mej. Nu tänkte han ta en vara med sej utan att betala, det kunde nån annan göra tyckte han. Jag försökte hindra honom men blev själv hindrad av en av de anställda som helt sonika gav bort varan bara för att han skulle ge sej iväg. Mycket tack från mej i efterhand. Efter några veckor fick vi nämligen veta att mannen ifråga hade blivit tagen av polisen och vid visiteringen hittades både en pistol och en kniv. Jag rös.

En tung och bastant figur satt hopsjunken som ett annat beläte. Den satt på två fiskar riktade åt varsitt håll, alltså mitt stjärntecken. Bakom figuren fanns en varelse som samtidigt verkade vara en sirlig växt, eller i alla fall nåt biologiskt-organiskt, med stjälk och blad och med en halvmåne som ansikte. En halvmåne i nedan. Varelsen knackade på belätets rygg för att påkalla uppmärksamhet. Det där belätet var förmodligen ingen annan än jag själv som satt där helt passiv, samtidigt som jag tryckte ner mej själv. Illa! Vad skulle jag göra åt det? Att det hade nåt att göra med min kreativitet tyckte jag mej förstå, men sen var det stopp.

Massvis av utspridda siffror som envisades vid flera tillfällen utan annat motiv, siffrorna var det enda. Tiden var samma som Ior-åsnan och visade sig nån månad senare vara ett förebud om det enda jobb jag fick under arbetslöshetstiden, otroligt nog Nummerupplysningen, jag med mina tidigare röstproblem. Mer om detta längre fram i skriverierna.

Det var inte bara siffror som visade upp sej. En dag hade jag nåt som liknade ett ord, men ett underligt sådant; I V O X. De fyra versalerna hade exakt samma storlek och lätta lutning. Mellanrummet var exakt lika stort mellan dem och de stod på snörrät linje. Vidare fanns där en figur som av positionen på ben och fötter att döma gick "bortåt". Bakom figuren fanns ett kryss och framför honom en tvåa. Alltsammans var mycket tydligt men sa mej ingenting alls. Kvällen därpå tittade jag på TV-programmet Uppdrag granskning. Det handlade om alla fotbollsspelare som dött plötsligt och oförutsett under de sista fem åren, närmare bestämt 40 stycken. Det hade dykt upp en teori att det kunde ha berott på smärtstillande preparat som kunde ha haft negativ effekt på hjärtat. Ett sånt preparat hade blivit förbjudet bland annat i USA och Danmark, det hette Vioxx. Jag rusade iväg efter min teckning av kaffesumpsbilden. Namnet stämde inte till hundra procent men nog var det bra lika! Samma bokstäver fast omkastade. Och figuren som gick bortåt mellan krysset och tvåan. Tips förstås. En fotbollsspelare som gick bortåt, som gick bort, som dog. Men hade det nåt med mej själv att göra? Ja eventuellt. Andra misstänkta preparat och aktiva ingående substanser räknades upp i programmet och när de nämnde ibuprofen rusade jag iväg igen, denna gång för att kolla mina egna huvudvärkstabletter. Javisst innehöll de ibuprofen. Och med en rysning tänkte jag på den nyss genomlidna perioden med huvudvärk. Jag hade ätit ovanligt mycket av dessa huvudvärkstabletter, maxdos, och samtidigt hade hjärt-arytmin som jag haft åtminstone sedan slutet av tonåren eskalerat till mycket otrevlig omfattning, klart oroande. Annars var det nåt jag kunde lägga märke till ibland och ingenting jag medicinerade för. Jag bestämde mej på stående fot att aldrig mer äta dessa och helst inga andra värktabletter heller. Hu.

Ett ansikte med solglasögon, mycket tydligt. Bredvid fanns en stor trombliknande energivirvel med ett stort vakande öga placerat ovanför. Efter nån dag dök ansiktet upp i ett TV-program, en tecknad fantombild på den såkallade UNA-bombaren, Ted Kaczynski, som trots sin filosofie doktor i matematik och jobb som universitetslektor sa upp sej efter endast två år och sedan försörjde sej på ströjobb. Han såg det industriella samhället som roten till allt ont genom den hjälplöshet, alienation och förfall som det försätter människan i, obs enligt honom. Någon kompromiss såg han inte möjlig, det industriella samhället måste förgöras för att mänskligheten skall kunna leva ett meningsfullt liv som inte bara gör människorna till fördummade slavar åt systemet. Han försökte bekämpa industrisamhället genom att angripa det som han ansåg symboliserade det mest, framförallt flygbolag och tillverkare av dataprogram. Från en liten stuga i Montana skickade han mellan åren 1978 - 1995 bomber till olika flygbolag och universitet runtom i USA. Han kunde så småningom gripas och avtjänar livstids fängelsestraff efter att ha dödat tre personer och skadat drygt tjugo. Detta lyckades denne person med intelligenskvot 167 åstadkomma. Ingen vidare reklam för hög IQ med andra ord.
Vad hade denne man i min kaffesump att göra? Nån koppling till mej själv hittade jag inte utom ett visst ifrågasättande av vår version av det mänskliga samhället, om det verkligen är den bästa. Antagligen inte. Om man tittar på hur världen ser ut med fattigdom, kriminalitet, krig, översitterifasoner, girighet, prostitution, trafficking medmera, så vore helt klart en förändring behjärtansvärd. Dit når man inte med våld och aggressivt beteende. Underligt att en person med så enastående hög ingelligenskvot inte fattade nåt så elementärt. Tyder på en obalans av inte ringa mått.

Ja och så var det ansiktet med det mycket tvetydiga leendet och... Nej jag börjar med att berätta själva historien. Alltså:
Det var surströmmingsfest i kvarteret. Jag hade just då en av mina bättre perioder humörmässigt sett. Det var många år sen nån gemensam fest gått av stapeln och det kändes faktiskt riktigt roligt när vi en varm sensommardag dukade långbord ute på gården och gjorde iordning för kvällens begivenheter, som även skulle innebära världens överraskning för mej. Men det visste jag ingenting om där jag var fullt upptagen med att hjälpa till med förberedelserna, duka och koka potatis. Kvällen blev helt igenom lyckad, ingen blev full och tokig och alla verkade ha trevligt, ja till och med jag som brukar ha svårt för gruppsammankomster, även fester.
En sak är då säker, jag flörtade inte med nån eftersom det är en talang jag totalt saknar. Det var dessutom mest bara etablerade par och pensionärer med på tillställningen. Kanske var jag alltför trevlig den där kvällen, en fadäs som möjligen kunde uppfattas som en invit. Dan därpå kunde jag hursomhelst konstatera att det jag hade sett i kaffesumpen några dar innan stämde på pricken. Jag hade viftat bort det igen, men det var bara att konstatera att kaffesumpsbilderna var osvikligt träffsäkra. Kvällen avlöpte alltså väl och vi skiljdes åt bortemot tolvtiden på natten. Då hade det blivit rejält mörkt och lite småkallt så det var skönt att gå in till sej och krypa ner i den välkomnande och varma sängen. Jag somnade tvärt och vaknade lika tvärt när telefonen ringde. Tänkte att det var en felringning och svarade inte, men se det straffade sej direkt. Det började att ringa igen, envist ihärdiga signaler. Jag blev rädd att nånting hade hänt. Gick upp och tittade på nummerregistreraren. Dolt nummer! Jag greps av onda aningar.
Mitt därpå följande beteende kan kanske tyckas irrationellt, men erfarenheterna av besvikna krogbesökare med vissa behov pekande i allsköns riktningar fick mej att efter upprepade påringningar slita till mej luren och skrika "sluta för fan, vem det än är". Och så daskade jag på luren och tänkte att nu skulle det bli tyst och skönt. Icke! En gång till ringde det och då äntligen fick jag se telefonnumret. Vid en koll i den lokala telefonkatalogen kom första chocken och jag började ångra att jag inte hade svarat. Jag hade nog dragit allför snabba slutsatser. Numret var ju det där yngre parets, de som bodde alldeles i närheten men som jag inte kände speciellt väl. De uppvisade en tydligt kylig distans gentemot varann under festen men... Vad i hela fridens dagar var detta?
Det ringde inget mera så jag gick och lade mej igen, bara för att få chock nummer två, och då höll hjärtat på att stanna så rädd blev jag. Det var nån på dörren som vette från sovrummet ut till uteplatsen! Först en försiktig knackning som snabbt blev hårdare och sen var det nån som tog i dörren och försökte öppna den. Herregud vad rädd jag blev! På med kläderna så fort det bara gick och sen rusade jag upp på övervåningen. Därnere vågade jag inte stanna kvar, tänk om det var en inbrottstjuv, eller kanske det där fyllot som brukade stå och titta på mej bakom en trädstam ibland när jag satt på uteplatsen. Milka makter, vad skulle jag ta mej till?
Väl uppe i vardagsrummet och väl gömd bakom gardinen försökte jag få syn på inkräktaren, men natten var mörk och altantaket ivägen så jag kunde bara ana mej till en gestalt som så småningom dök upp utanför takkanten för att sedan försvinna bort ur mitt synfält. Det blev inte mycket sovet den natten. Dels tog det åtskillig tid innan paniken hade lagt sej, dels var vardagsrumssoffan i kortaste laget för nån skönare sömn. Nere i sovrummet vågade jag inte sova den natten. När jag tänkte på vad som hade kunnat hända om surströmmingsfesten hade gått av stapeln tre dar tidigare knottrade det sej både på ut- och insidan. Dörren hade nämligen inte gått att stänga riktigt under några veckors tid. Tack och lov hade jag fått problemet åtgärdat några dagar tidigare, annars hade min nattlige besökare kunnat kliva rakt in. Då hade jag förmodligen dött på fläcken. Hu så hemskt!
Dan därpå kollade jag av mobilen som på den tiden oftast låg oanvänd i en byrålåda. Jag skulle ut och resa och ville kolla att batteriet var laddat och att allt fungerade som det skulle. Upptäckte att nån hade ringt och lämnat ett meddelande på mobilsvar. Nääää! Jag fick världens skrattanfall när jag fick höra grannens meddelande. Han presenterade sej så det var ingen tvekan, det var den mycket yngre mannen som undrade om jag inte kunde följa med på IKEA-resan han skulle göra dan därpå. "Det kan du väl göra", sa han, och med verklig inlevelse tillade han "för det vill jag så väldigt gärna". När jag i samma ögonblick erinrade mig kaffesumpsbilden nån dag innan skrattade jag ännu värre. Det där mycket tydliga mansansiktet med sitt tvetydiga leende och personen bredvid som förmodligen var mannen i helfigur, det var bara det att kuken stack upp rakt ur hjärttrakten. Det var nåt annat än IKEA det!
Ytterligare, helt galna "avknoppningshändelser" som tyvärr inte går att återge på nåt bra sätt skedde i kölvattnet av detta. Fast... det skulle vara denna då:

Denne granne gjorde under den påföljande hösten några besök hos det kroppsterapeutinriktade företaget där jag praktiserade i receptionen. Medan han befann sej inne i behandlingsrummet vid första besökstillfället fick jag en ingivelse att byta skivor i CD-spelaren. Samma musik hade gått runt under flera dagar så örat längtade väl efter nya låtar. Det fanns massor av skivor att välja mellan, jag valde några på måfå utan att titta så noga, lyssnade med ett halvt öra, och stelnade till... Jisses! Snabb som en vessla tryckte jag på stoppknappen för att avbryta musiken som hördes även inne i behandlingsrummet. Måtte inte karln ha hört vilken låt det var för i så fall kunde katastrofen vara ett faktum! "Vill ha dej i mörkret hos mej", sjöng en trånande röst ackompanjerad av en tydlig röklukt som svävade runt i lokalen. Valde på måfå en annan låt men med samma katastrofala resultat. "Jag vill känna din kropp emot min, höra pulsen slå" blev det denna gång. Kunderna som kom in hittade en receptionist som stod hopvikt bakom disken och skrattade utan att kunna sluta. Att gruppen som sjöng dessutom hette Gyllene Tider förstärkte bara skrattsalvorna.

Förklaringen till min munterhet framgår antagligen rätt tydligt men mina tankegångar kommer att sätta myror i era huvuden, det kan inte hjälpas. Några kapitel fram i denna sicksackberättelse kommer ni antagligen att förstå bättre, och även noteringen om röklukten. Alltså: Enligt de luciferiska energierna förberedde man sej tydligen bäst för den Gyllene tidsåldern genom att knulla runt med grannarna! Det var min skrattande slutsats där bakom receptionsdisken. Tanken att surströmmingshändelsen med tillhörande så kallade avknoppningshändelser kunde varit framkallad av mina egna erotiska fantasier fanns där i och för sej, för visst hade det förekommit sådana, i sin tur kanske framkallade av en sista desperat hormondusch där i klimakteriets gränsmarker, i sin tur framkallad av min egen uppblossande heta längtan efter att få denna delen av livet att fungera tillfredställande, vilket det aldrig gjort. Katten på råttan och råttan på repet liksom. Orsaken till den frustrerande situationen berodde enligt intuitionen på dåligt emotionellt gensvar, en varm kärleksrelation kändes vara nyckeln till ett välfungerande sexliv, fast den nyckeln var tydligen helt oväsentlig för de partners som testats. Suck! Men skylla på dem gör jag egentligen inte, rätta dragningskraften torde ha saknats, min alltså, det kan jag inse nu efteråt när blicken klarnat på grund av de sjunkande hormonnivåerna.

Ursäkta det inte helt rumsrena språket samt den osammanhängande berättelsen. Så här kan det gå vid en omredigering av tidigare skrivet material!

Det uppträdde många fler tydliga kaffesumpsbilder under denna femårsperioden men dessa får räcka som ett smakprov. Hur det kan uppstå nåt liknande? Här borde jag förstås svara "ingen aning" men isåfall skulle jag ljuga. Jag har inte bara en aning, men behåller detta vetande för mej själv ett tag till. Istället går jag vidare till avdelningen drömmar där ni redan har fått ta del av några. I nästa kapitel följer fler.