DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.10 - Nattliga drömmar med kopplingar till livssituationer

Så gott som hela den stora familjen var församlad i det rymliga lantköket där långbordet var dukat för det stundande kaffekalaset med tillhörande tårta. Kaffet var på gång och folk skulle till att bänka sej runt bordet. Jag tittade ut genom fönstret och fick se en okänd bil parkera borta vid garaget. Ut ur bilen klev exmannen till min sambos storasyster. De hade gått skilda vägar några år tidigare så ingen väntade att han skulle komma. Dagen till ära hade han klätt upp sej i kostym och slips, han tog fram ett stort paket ur bilens baksäte, paketet placerades under ena armen och han började gå upp mot huset. Spontant ropade jag till och berättade vad jag såg genom fönstret. Sedan blåste alla i sådana där flärpor som brukar förekomma på barnkalas.
Två dar efteråt utspelade sej drömmen i verkligheten. I köket var kaffet på gång och tårtan stod på bordet, men det som skiljde från drömmen var att jag gick ut på bron för att få en nypa frisk luft. Jag fick därmed chans att ändra mitt beteende, att inte förstöra paketmannens planerade överraskning. Där stod jag när han kom körande och till min stora häpnad parkerade bilen på exakt samma ställe som i drömmen. Det var faktiskt ruskigt att se när han klev ur bilen, klädd exakt som i drömmen, och hur han ur baksätet plockade fram det stora paketet som han sedan placerade under ena armen och började gå upp mot huset. Jag var på väg in för att tala om att han kom när jag insåg att jag då skulle förstöra för honom. Därför väntade jag och lät honom gå före in. Han fick därmed uppleva de församlades spontana häpenhet och glädje, oförstört på grund av min uteblivna inblandning. Dagen därpå var det barnkalas och det blåstes friskt i flärporna.

Jag undrade en hel del över anledningen till drömmen som var så exakt överensstämmande med det som senare hände och förstås hur det ens är möjligt. Helt ofattbart. Nåt livsviktigt meddelande återfanns ju inte heller i drömmen vad jag kunde förstå. Jag fick chans att ändra beteende och det var ju bra förstås men var det så viktigt att det behövdes en sanndröm? Verkade konstigt. Effekten blev emellertid att intresset för de nattliga drömmarna väcktes till liv, ja det kunde kanske vara avsikten... vems då... äsch. Men nog är det ett mycket fascinerande ämnesområde. Jag återger ytterligare några drömmar.

Jag stod i min egen hall när ytterdörren öppnades och före detta sambon kom in. Han drog på en barnvagn av nästan antik modell. Jag blev jätteförvånad över att han kom och hälsade på, och med barnvagn! Hade han fått tillökt? Nästa som kom in var min systerdotter som jag aldrig haft nån större kontakt med och hon brukade definitivt aldrig hälsa på hos mej, så jag blev ännu mer förvånad. Nästa entré var mamma som kom där i sin typiska turbanhatt. Hon borstade av sej lite snö från kläderna och klev in i hallen. Detta var helt otroligt, helt omöjligt, hon var ju död! Men överraskningarna var inte slut i och med det. Dörren stod fortfarande på vid gavel så jag gick fram till dörröppningen och upptäckte därmed en mansgestalt i lång fotsid vit särk stående till vänster ute på bron. Hans utseende var påfallande exotiskt och han hade ett slags färgrannt pannband, såg ut som sidenbrokad, om det mörka lockiga håret. Nu blev det för mycket för mej och jag bestämde mej för att svimma vilket jag omgående gjorde. Jag föll raklång ut i tomma intet och där var drömmen slut.

Det skulle dröja flera år innan jag fick en förklaring till vad som stod på min farstukvist. Det var författaren Alice Bailey som i boken Glamour beskrev ett begrepp som i esoteriska kretsar kallas för Väktaren på tröskeln. Väktaren representerar våra personliga hinder som vi måste övervinna för att komma vidare i vår andliga utveckling. Och visst föranledde de tre visiterna en del funderingar om man adderade symboliken. Där fanns en slags röd tråd, en viss gemensam nämnare. Faders- och modersskap samt barn med vissa psykiska svårigheter att övervinna. Systerdotterns jobbiga, ständigt återkommande depressioner var ju även mina, liksom före detta sambons. Mamma som kom in från snö och kyla, som för att visa hennes egen ganska kylslagna attityd mot omvärlden och även oss barn, inga kramar där inte. Vilket inte betyder att hon var känslokall, bara att hon hade svårigheter att visa värme och kärlek, vilket i sin tur naturligtvis berodde på hennes egna erfarenheter. Dessa drömvisiter fick mej att fatta att jag hade en hel del jobb med mej själv ogjort. Fokus på känslomässig omogenhet. Att växa till för att kunna ge mej själv näring, att äntligen bli vuxen. Att ta ansvar för mitt eget emotionella hälsotillstånd.

I boken stod att väktaren strider mot nåt som kallas för Närvarons ängel vilket omedelbart fick mej att tänka på den där upplevelsen jag ganska många år tidigare fick till höger på samma farstukvist. Det var en sån där inte allför sällsynt vacker vårvinterdag med blå himmel och solsken, om än aningen blekt. Trots att himlen var blå var luften full av gnistrande små iskristaller som sakta singlade ner som om nån däruppe kastat ut glitter, nådeglitter tänkte jag senare, för plötsligt och samtidigt som jag böjde mej ner för att sopa snön från skorna stannade tiden. Den stod helt stilla. Glädjen bredde ut sej och omslöt mej och hela världen i ett berusande famntag. En makalös lyckokänsla uppfyllde mej och jag visste ögonblickligen att allting var helt perfekt och exakt som det skulle vara, till och med mina problem var perfekta. Det var en stund av total sällhet och glädjen satt i hela kroppen och i hela omgivningen. Förmodligen fick jag en glimt av hur det är att leva totalt i nuet. Tyvärr varade det inte länge, underbart är som bekant kort. Men ååh vad härligt! Tänk om jag bara hade kunnat hålla kvar den underbara stunden ett litet tag till! Men glädjen var lika ogripbar som glittret i luften och snart var världen som vanlig igen.

Alla drömmar är emellertid inte av den enastående andliga kalibern och heller inte exakta sanndrömmar, andra varianter finns det gott om som tillexempel denna:

Mellansystern och jag befann oss i mitt kök där vi som bäst höll på att laga mat och duka. Det var jul. Ett mycket irriterande faktum var att fast jag pratade med henne och ställde olika frågor fick jag inget svar. Det var ungefär som att jag var osynlig. Detta speglade den situation som rådde i verkligheten innan hon äntligen skaffade sin hörapparat. I drömmen reagerade hon inte ens när jag i ren desperation ryckte av bordduken och kastade den på golvet. Jag plockade i besticklådan och skulle till att ta upp teskedar när en mörk man som annars inte fanns med i drömmen istället räckte mej en slev som han tyckte var mer användbar. Min syster var fullt upptagen med att elda upp en rödbeta i en kastrull. På väggen satt en telefon med display. Har aldrig sett en sån i verkligheten. I displayen såg det ut som myrornas krig på TV:n när programmen tagit slut... kanske de inte gör nu för tiden... I alla fall fick jag anstränga mej alldeles våldsamt för att få fram bilden. Det gjorde jag inte med rattar eller knappar utan genom att fokusera all kraft jag hade i pannan. Då stabiliserade sej de knastrande energimönstren och jag såg min äldsta syster stå framför en kyrka. Någon frågade vart jag, lillasyster, hade tagit vägen, och min syster svarade att "hon dog nog som hon brukar göra".

Det var ingen trevlig dröm, och speciellt inte med tanke på vad som hände senare samma år. Mellansystern och jag hade under en period på cirka fem år firat jul tillsammans, varannan gång hos henne och varannan hos mej. Det var de enda gångerna vi träffades under de flesta av de åren, vilket antagligen bäddade för denna drömträffplats. Hon hade under ganska många år använt östrogenplåster mot övergångsbesvär främst svettningar, och jag hade försökt övertala henne att sluta med dem eftersom jag läst om att det kanske inte var så alldeles hälsosamt, till och med riktigt farligt enligt vissa anhängare av alternativmedicin. Hon lyssnade inte på mina farhågor utan fortsatte med plåstren. Jag påstår inte att detta var anledningen till det som senare hände henne, endast att funderingarna finns där.
En kort tid efter drömmen åkte mellansystern in för en skrapning på gynekologens inrådan. Några veckor efteråt fick hon veta att han rekommenderade henne att operera bort hela livmodern men att beslutet måste vara hennes. Hon bestämde sej för att lyda läkarens råd och ett par månader efteråt skedde hysterektomin. Två veckor därefter fick hon beskedet. En cancertumör hade hittats i den bortopererade livmoderslemhinnan. Hennes värld brakade förmodligen samman. Efter ett kort telefonmeddelande gick hon under jorden. Hon gick inte att nå på nåt sätt, inte ens med mail. Det var storasyster som tog tag i saken, hon den handlingskraftiga. Hon kontaktade mellansysterns arbetsplats som i sin tur skickade ut personal för ett hembesök för att kontrollera hur det stod till. Jodå, hon var hemma, hon hade isolerat sej, antagligen blev chocken så stor att hon inte visste riktigt vad hon skulle ta sej till, hon den starka, självständiga kvinnan med den största integritet jag nånsin upplevt hos nån människa, förutom kanske hos mamma då... Känslor pratade hon aldrig om, det var armslängds avstånd, privat område, nästan minerat.
Efter en tids sjukskrivning började hon jobba igen och de täta hälsokontrollerna tog vid. Allt verkade lugnt under de första efterföljande åren, men en sommar när jag var på besök hos henne klagade hon emellanåt över att det gjorde ont i nedre ryggpartiet, åt vänsterhöften till. Inom ett år hade hon återgått till den isolerade attityden och kunde inte nås, hon besvarade därefter varken SMS, mail eller brev. Hennes kontakt med storasyster avbröts redan efter den gången hon "la sej i" och kontaktade jobbet. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte få henne att fatta att det var ren omtanke som var orsaken. Hon fnös bara. Långsintheten var tydligen ett arv från vår far enligt vår äldsta syster som hade bättre koll på detta eftersom hon ju hunnit bli vuxen när han dog.
I skrivande stund vet jag inte hur det är ställt med mellansystern, men det ligger onekligen nära till hands att tro att hon är sjuk i cancer, det skulle kunna vara en förklaring till hennes tystnad med tanke på hennes tidigare reaktion. Livets jobbiga sidor är en privatsak enligt henne, det är bara att respektera. Min förhoppning är emellertid att de eländiga farhågorna är felaktiga och att hon mår bra.
Resterande dröminnehåll har jag ingen förklaring till. Det kan ju vara så att jag kommer att dö före storasyster, eller åtminstone att risken finns eller har funnits. "Brukar göra" innehåller en smått hissnande insinuation vilken innebär att detta livet inte är det enda, men återigen, en nattlig dröm, så vadå?
Men om den såkallade information som framkommit ur korsordsmaterialet stämmer, gäller det för mej att använda mej av min intuition och eventuellt andra mer okända, hittills helt outvecklade talanger, vilket väl också drömmen pekade på. Jag kan redan på detta stadium av berättelsen tala om att de senaste tre åren på sätt och vis haft mardrömsliknande inslag, vilka åstadkommit att jag inte kan göra annat än rätta mej efter den såkallade korsordsinformationen som verkar vara en sorts kanalisering. Om det är inbillning eller inte är svårt att veta i nuläget. Det enda jag med säkerhet vet är att en person i min närhet bör undvikas, men om det har med mitt eventuella dödsfall att göra, det som min syster i drömmen antog kunde ha inträffat, är antagligen en alltför drastisk tanke. Den mörke drömmannens förslag att jag skulle använda sleven istället för teskedarna kan betyda att jag borde ta för mej mer av livet - man kan troligen dö av förtvinad livslust också. Den senare förklaringen är utan tvekan den mest troliga.

Drömmar är emellertid bara drömmar så vad är det att bry sej om? Den ringaktande frågan får sej en omskakning med tanke på den perfekta sanndrömmen om svärfars födelsedag. Att rakt av förkasta drömfenomenet som nån slags värdelös kuriosa faller i och med den på sin egen orimlighet. Enligt somliga handlar denna vår nattliga aktivitet "bara" om att bearbeta de senaste livshändelserna, en slags upprensning av det till medvetandet inkomna materialet, och det kan säkert vara en delförklaring men absolut inte hela sanningen. När jag i och med sanndrömmen började skriva ner alla drömmar upptäckte jag vissa teman som upprepades och utvecklades allteftersom tiden gick, saker som vid en grundligare titt helt klart handlade om mina djupare problemställningar, attityder och egenpåtagna inskränkningar i hanteringen av det så livsviktiga livet. Drömbearbetning kan vara mycket givande för den som ger sej i kast med sysslan på allvar. En metod bland många andra för personlig utveckling.

Kapitlet fortsätter med fler exempel ur drömmarnas enastående värld. Nästa dröm uppenbarade sej under arbetslösheten, i slutet av en tvåårsperiod som praktikant i företaget med kroppsterapi-inriktning, där min insats mest bestod av receptionsarbete. Några veckor innan jag slutade där hade jag en fenomenal dröm som började med en resumé av åren dessförinnan.

Jag befann mej i en lägenhet tillsammans med en man. Vi hade nästan ingenting gemensamt och pratade inte särskilt mycket med varann. Detta var förmodligen ex-sambon. I samma lägenhet fanns också min äldsta syster som tyckte att det var alldeles för ljust hos mej, det var jag tvungen att ändra på annars kunde hon inte hälsa på hos mej mera.
- Hon gillade tydligen inte min förändring från tigande till talande. Uppriktighet kan vara ett jobbigt kapitel. -
Jag lyckades ta mej ut ur lägenheten och kom då till en stor bangård eller typ stationsområde med många spår åt båda hållen, där stora tåg passerade kors och tvärs med en hisklig fart. Långt uppe på loken fanns skyltar med destinationen men texten blåste all världens väg i fartvinden. Det gick inte att uppfatta vart de stora tågen var på väg hur jag än ansträngde mej. Jag stod där och väntade på att nåt av dem skulle stanna, för jag borde väl kliva på nåt av dem, eller? De brydde sig emellertid inte om mej utan brakade på och försvann tillsist i fjärran.
- Detta var tydligen tiden för min kroppsterapeututbildning med alla tågresor fram och tillbaks och alla undringar om jag skulle flytta och i så fall vart. -
Jag skyndade mej över spårområdet och hittade ett lugnt ställe där det fanns många röda människor som var väldigt snälla.
- Det var det föregående praktikstället, Röda Korsets Kupan. -
Ut från gränderna som vette mot "stället" kom det några personer som inte var riktigt som de skulle uppe i huvudet. De bar på små nycklar.
- På Kupan jobbade även personer med olika typer av förståndshandikapp. Nycklarna... oklart läge... -
På detta ställe stannade jag ett tag men helt plötsligt befann jag mej utomhus i snön där jag pratade med två kvinnor som tyckte att jag skulle följa med dem åt deras håll. Det kunde jag inte göra, och jag försökte förklara för dem att jag var tvungen att gå min egen väg, och där skiljdes vi.
- Dessa kvinnor var båda mina mycket goda vänner samt de som jobbade på företaget där jag praktiserade i receptionen. Den ena, företagsägaren, försökte övertala mej att lära mej hennes behandlingsmetod som hon hade stor framgång med, det var bara det att responsen från mitt inre var obefintlig. Hennes väg var inte min väg.
Här fortsätter drömmen:
Efter att jag och kvinnorna skiljts åt kom jag fram till ett stort vatten där jag kastade en sten. Förstod att det var ett val jag gjorde och ångrade mej nåt alldeles väldigt när stenen slog ner i det forsande och brusande vattendraget som rann där i kanten. Naturligtvis skulle jag ha kastat stenen i det stora lugna vattnet istället! Men i och med kastet befann jag mej på mitt eget fartyg som var högt och stort. När jag tittade ner åt vänster blev jag bestört av de dånande vattenmassornas virvlande dans runt jättelika klippblock som stack upp överallt. Genom den smala och farliga passagen skulle jag styra mitt stora fartyg, en uppgift som verkade helt omöjlig, och jag blev både rädd och ångerfull. Hur skulle detta sluta??? Då hörde jag en röst från min högra sida som sa att jag skulle lugna ner mej; "vi har ju klarat det här tillsammans förut du och jag", sa den förtroendeingivande. Jag tittade bort mot horisonten och såg en gul skiva stiga upp. Skivan glänste och växte i storlek. Ljuset blev starkare och det bildades mönster som rörde sej och skimrade i alla regnbågens färger. Det ena motivet avlöste det andra och där stod jag på mitt fartyg med min osynlige medhjälpare, helt trollbunden av synen bortom horisonten. Jag utbrast "det är så vackert så det gör ont", och vaknade därmed.

Efter den drömmen vaknade beslutet att göra vad jag kunde för att följa min inre vägledning vilket tog sej det omedelbara uttrycket att jag bestämde mej för att färdigställa det tidigare påbörjade men inte avslutade arbetet, det som kom att få heta Saker & Ting. Böckerna har, som jag redan berättat, betytt oerhört mycket under livets gång, och med tiden framväxte en stark önskan att på nåt sätt återgälda alla berikande stunder jag fått uppleva tack vare litteraturen. Författardrömmarna hade alltid funnits där jämsides med färg & formdrömmarna, men de hade alltid stupat på att jag inte hittade nån bra story. Själv har jag alltid älskat sagor och fantasylitteratur men insåg så småningom att många människor hellre vill läsa om den så kallade verkligheten. När jag fick den insikten hade jag alldeles innan lånat ut Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams till en kompis, men hon lämnade tillbaks den utan att läsa ut den. Alldeles för verklighetsfrämmande var hennes mördande omdöme. Det kändes mer än snopet eftersom jag fann boken både rolig och bra. Senare samma kväll letade jag själv efter nåt läsbart bland alla mina fortfarande olästa böcker och hittade Harun och sagornas hav av Salman Rushdie, förmodligen inköpt på nån tidigare bokrea. Det var med tindrande ögon jag läste om Harun och hans pappa histiorieberättaren Rashid Kalifa. Boken var lika verklighetsfrämmande som "Guiden". Jag skrattade högt för mej själv när jag bara några sidor in i boken stötte på frågan som lika gärna kunde ha ställts av kompisen nyss. Den var till och med skriven med kursiverad text och upprepades dessutom några sidor fram i boken: Vad är det för nytta med historier som inte ens är sanna? Ja det kunde man verkligen fråga sej. Först och främst nöje skulle jag vilja påstå, men naturligvis är smaken olika. Tyst inom mej kunde jag bara beklaga. Bakvänt nog fick det mej att förstå att jag inte behövde hitta på nån story, jag kunde lika gärna berätta om mej själv och mina egna upplevelser. Det tyckte jag var en lysande insikt. Resultatet hamnade i byrålådan. Det var för verklighetsfrämmande trots att det jag berättade var sant. Så kan det gå med lysande insikter.
Ja vad var det egentligen för mening att följa den inre vägledningen när resultatet blev en flopp? Tja, en hel del gick att använda senare, det vill säga i detta tredje författarförsöket, så bortkastat var det definitivt inte. Att det materialet redan fanns på pränt underlättade en hel del, jag behövde inte leta i minnen som ju har en tendens att bli allt diffusare med åren. Dessutom var det helt klart en behövlig träning i att skriva för en tänkt läsekrets.

Nu börjar antagligen de eventuella läsarna bli utleda på drömmar, eller hur är det? Hoppas att ni står ut med en till, den utgör nämligen grunden för nästa kapitel. Varsågoda:

Jag befann mej i ett mycket litet hus, det var extremt lågt i tak och rummen var få och små. Pianot fyllde nästan det lilla rummet och jag satt där och försökte lära mej spela på det. Genom ett av fönstren fick jag se ett flygplan modell mindre som flög mot mitt hus. När det kom närmare sänkte det sej ner och flög så nära att det nästan snuddade vid taket. Usch, vilken flygdåre tänkte jag och skyndade över till ett fönster på andra sidan huset. Jag kom precis lagom för att få se flygplanet snabbt gå upp i höjd, vända och komma flygande ännu en gång. Hela proceduren upprepade sej gång på gång och när dåren som satt i flygplanet sågade upp ett hål i mitt tak (!) då blev jag rent ut sagt förbannad. Nu hade jag fått ett takfönster helt plötsligt, och där ovanför stod flygplanet stilla i luften och surrade på som en annan kolibri. Det flög iväg och kom tillbaks och ställde sej likadant, alldeles stilla i luften, och kollade på mej genom takfönstret. Snacka om förtretligt! Det gick inte göra så värst mycket åt det annat än försöka gömma mej i nåt hörn. Efter ett tag avbröts själva scenen och jag såg piloten stå och skratta åt mej på avstånd. Det var en nyinflyttad granne. Där var drömmen slut.

Grannen fanns alltså på riktigt. En nyligen frånskild man som förmodligen var en hel del yngre än mej. Han verkade vara utåtriktad och pratsam men jag gillade inte hans macho-stil, nej usch och fy, honom undvek jag allt vad jag kunde trots min längtan efter en ny partner, för nån sån var han näppeligen. Detta inträffade efter andra samboskapets upphörande. Jag var förstås tvungen att svara när han tjoade och tjimmade från alla tänkbara håll och kanter. Oftast hade jag inte ens sett att han typ satt där på sitt brosteg, så ofta när jag stegade iväg mot garaget ropade han hej bakom ryggen på mej. Visst hejade jag tillbaks men stannade aldrig för att prata, honom ville jag inte bli bekant med. Att han flera gånger försökte hejda mej för att få igång ett samtal struntade jag i. En sån där typ ville jag inte ha nåt att göra med.
Det var inte bara honom jag undvek. Efter en hel del extratittande i spegeln efter samboskapets slut kände jag mej som jag redan nämnt allt annat än uppmuntrad, jag närmade mig femtio och det syntes. Tydligt. Ärligt talat var det en släng av nåt som liknade anorexistuk över min utseendefixering, alltså de som har anorexi ser ju inte hur himla magra de egentligen är, och likadant var det antagligen med mej fast det inte handlade om vikt. Utseendet var förmodligen tämligen normalt för åldern. Tiden och livet hade satt sina outplånliga spår men jag hade vid den tidpunkten inte lyckats acceptera den obevekliga utseendeförsämringen. Därför höll jag mej undan så gott det gick i min fåfänga och promenaderna förlades gärna till mer folktomma ställen alternativt dygnsstid. En bidragande orsak till min fulhetskänsla var det där så viktiga håret. Att i en omgivning av färgade och tonade hårkalufser samt alla äkta, sittande på alla dessa vackra importerade thailändskor, låta det naturliga grå utveckla sej på det naturliga sättet utan döljande manipulering, kräver en viss envis beslutsamhet, för särskilt roligt var det inte att bli pådyvlad pensionärsbiljetter över tio år för tidigt. När det kom till kritan kunde jag ju inte utnyttja erbjudandena, beviset saknades. Äsch, till och med humorförsöken misslyckades, jag var bara så ful, så ful. Priset för den ärligheten var nästan alltför högt att betala i en värld där ungdom och ett vackert yttre tycks befinna sej bland de allra mest dyrbara företrädena.

Kort efter flygplansdrömmen var jag ute och gick i skymningen efter en mindre väg utanför tättbebyggt område där gatubelysning saknades. Jag riktigt kände hur bra det var att få gå där i mörkret och inte riskera att bli igenkänd av någon. Men se där bedrog jag mej riktigt ordentligt, för jag hann inte mer än tänka tanken förrän jag mötte ett sällskap som var ute och gick i andra riktningen. En av dem kände igen mej och ropade en hälsning! Det tog ganska lång tid att förstå vem det var, en avlägsen bekant, och än idag fattar jag inte hur han kunde känna igen mej i mörkret.
Det som sedan hände hade nåt overkligt över sej. Man kan säga att drömmen upprepade sej i verkligheten men flygplanet var utbytt. En bra bit framför mej flög en fågel ut från ett skogsparti beläget på vägens högra sida. Fågeln avtecknade sej bra mot den norra, aningen ljusare delen av kvällshimlen. Efter en kort flygtur parkerade den i en avlövad björk på andra sidan vägen. En smula konstigt eftersom få fåglar är i farten när det har blivit så pass mörkt. Jag tittade nyfiket upp i björken när jag kom fram till den för att om möjligt se vad det var för slags fågel. Då flög den ner från grenen och girade ner för att i sin tur titta närmare på mej och flög sen in i skogsdungen bara för att omedelbart komma tillbaks. Den girade återigen ner över mej och till sist hovrade den som en helikopter, eller varför inte kolibri, i luften bara någon meter ovanför mitt huvud, försvann in i skogen, kom tillbaks, och gjorde om samma sak igen och igen. Det var emellertid ingen kolibri utan en ganska stor uggla.

Väninnan som fick höra vad som hade hänt undrade om jag inte blev rädd, den hade ju kunnat dyka ner och slå klorna i huvet på mej! Men den tanken hade inte existerat, däremot en känsla av absolut overklighet när drömmens budskap upprepade sej igen på precis samma sätt. Frågan som ställdes tycktes helt uppenbart vara om jag verkligen skulle fortsätta att dra mej undan, vilket jag ju alltid hade gjort mer eller mindre, och ett konstaterande att det alltid är nån som ser dej i alla fall hur du än bär dej åt. Du är inte osynlig fast du bra gärna skulle vilja vara det!
Allt det där tålde att fundera på men just mer blev det inte. Att förändra ett väl inprogrammerat och välsmort beteendemönster är inte helt lätt. Hjulspåren i mitt liv hade blivit alltför djupa att ta sej upp ur så det fick rulla på bäst det kunde. Jag ville väl helt enkelt inte ändra på mej, det var bekvämt och tryggt att leva som jag alltid hade gjort där ute i periferin.

Nu gick jag med liv och lust in för att verkligen undvika den där läskiga grannen, han var troligen ändå inget annat än en yngre groda. Istället försvann jag in i böckernas värld. Jag hade länge gått och längtat efter att få läsa Sagan om isfolket av Margit Sandemo, bokserien som jag hört så mycket talas om, men problemet var hur jag skulle få tag i dem utan att köpa dem. Biblioteket var inte rätt ställe det kunde jag genast konstatera. Varför fanns de inte där? Seriens popularitet bland vanligt folk räckte tydligen inte för att platsa. Var de så enastående dåliga, alltså dålig litteratur? Det väckte verkligen nyfikenheten och längtan blev bara större. Ja nästan som vanligt behövde jag inte alls anstränga mig. En gammal postkollega som egentligen hade slutat jobba på Posten flera år tidigare ryckte helt plötsligt in som vikarie under nån månad på det postkontor där jag för tillfället arbetade. Det visade sej ganska snabbt att hon var lycklig ägare till alla 47 delarna. Grannen försvann alltså helt för mej under de närmaste månaderna medan jag bekantade mej med isfolket och deras fantastiska liv. Han kunde lika gärna ha flyttat, jag skulle inte ha märkt nånting. Jag njöt i fulla drag av den fascinerande bokserien. Böckerna var av skiftande kvalitet men vilken story! En blandning av både verklighet och fantasi som man kan hitta även hos nobelpristagare. Ta till exempel Selma Lagerlöf, hur hon i Gösta Berlings saga berättar om kavaljerernas julfirande. "Då rasslar det i skorstenen, då slås smältugnens lucka upp, då kommer den trettonde. Luden kommer han, med svans och hästhov, med horn och spetsigt hakskägg och vid hans åsyn störta kavaljererna upp med ett skrik." Vid en jämförelse var isfolks-serien klart läsvärd om än inte av nobelprisklass och räckte dessutom ett bra tag trots att jag läste flitigt.
Efteråt var saknaden stor. Tomrummet enormt. Humörsvängningarna tilltog men balanserades någotsånär. Jag reste på semester till mellansystern om nu semester är rätta ordet för ommålning av kolonistugan. Solstolarna... existerade inte. Vad skulle hon med såna till, hon jobbade hela tiden. Var det inte hos arbetsgivaren så jobbade hon åt sej själv. Ingen rast, ingen ro där inte. Tänk att två systrar kan vara så olika. Det var nästan med en viss lättnad jag satte mej på tåget för hemresan och det som komma skulle. Fast om det var jag totalt ovetande. Det Okända låg nämligen i startgroparna med inte endast oväntade händelser, nej de var så verklighetsfrämmande till sin natur att jag aldrig hade kunnat föreställa mej nåt liknande.