DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.11 - Betydelsen av beställningars noggranna specificerande

När jag klev av tåget på hemstationen visade himlen tecken på att det skulle bli en mycket vacker dag. Det var fortfarande tidigt på morgonen men solen var ivrigt på väg upp för att göra en dagsresa över en klarblå och praktiskt taget molnfri himmel. Jag insåg snabbt att om jag remmade på lite skulle dagen kunna användas till både nytta och nöje, jag stod fortfarande under min superaktiva systers inflytande, annars hade det där med nyttan snabbt dunstat bort i solskenet. Väl hemma packade jag upp, för att sedan äta en skapligt torftig frukost på det lilla som fanns i kylskåpet, i stort sett bara ett ägg och en torr ostkant som tillsammans med lite hårdbröd och en mugg kaffe fick räcka till att tysta den knorrande magen. Dagstidningen talade om att min tjo-och-tjim-granne hade namnsdag. Ja än sen då, nån skulle väl ha det, men där satt jag intet ont anande vid min påvra frukost, för det skulle visa sej att det var hans dag på fler sätt än så. Tiden var inne.

Grönsakslanden såg frodiga och fina ut på håll. Det hade växt nåt otroligt under de två veckorna jag varit bortrest, och som vanligt hade ogräset tagit överhanden. Det hade vuxit upp hur mycket jobb som helst under min bortovaro, och jag förstod att jag skulle bli tvungen att tillbringa några dagar i den uppvuxna skogen av tistlar, maskrosor och allsköns oidentifierade örter. Efter att ha rensat fram morötterna och salladen stod jag inte ut längre. Det blev för varmt och som solen gassade på förstod jag att det var fara värt att jag skulle bränna sönder ryggen och axlarna som var mest exponerade där jag kröp framåtböjd. Som vanligt hade jag inte smort in nåt solskyddsmedel. Passionen för den vackra solbrännan fick mej att lägga mej på uteplatsen och pressa nån timme till för att framsidan av kroppen också skulle få sitt. Mer klarade jag inte av i den över 30-gradiga värmen. Det var till och med i varmaste laget att sitta bakom humlen i mitt skugghörn även om det inte blev så tokigt att sitta där med benen uppslängda på bordet i min favoritställning, smuttande på en iskall blandning av äppelmust och öl medan jag fortsatte läsningen av den där intressanta boken som jag börjat på före resan till min syster. Boken hette I mellantiden – hitta dig själv och kärleken du vill ha skriven av Iyanla Vanzant. Jag fortsatte med kapitlet Längst inunder, vilket började med de föga uppmuntrande orden ”alla kommer att utröna vad kärlek inte är på sin väg för att utröna vad kärlek är”. En diskret vink om den kommande utvecklingen, vilket jag inte alls förstod då.

Frampå eftermiddagen ringde telefonen, och efter att först ha ignorerat de envetna signalerna svarade jag trots allt. Det var en av mina nytillkomna kollegor, en av alla dessa Yvonnor som ofta brukade dyka upp vid viktigare tilldragelser, avgörande tillfällen eller övergångar i mitt liv. Yvonne undrade om jag var pigg på att komma hem till henne framåt 18-19-tiden på kvällen för att grilla.
Naturligtvis åkte jag dit trots att jag hunnit bli rejält trött under dagen. Att sova på tåg kan vara ett kapitel för sej, och denna gång hade det inte blivit så mycket bevänt med sömnen. Men kvällen var ljuvlig och som skapt för att sitta ute i en vacker trädgård och grilla tillsammans med trevliga människor. Det vankades vin, men för mej fick det bli lättöl eftersom jag varit oförståndig nog att ta bilen. Streck i räkningen, vilket grämde mej, för vin är så gott och särskilt om det kan avnjutas i goda vänners lag. Vi åt och drack, lättöl för mej, och surrade på som man brukar göra. Vid den tiden i mitt liv hade även jag lyckats utveckla en del sällskapstalanger, åtminstone bland rätt människor, och sent på kvällen for jag hem glad och belåten.

Väl hemma igen och på väg att köra in bilen i garaget upptäckte jag att jag blockerade vägen för den självsäkre tjoochtjim-grannen som var på väg mot sin parkeringsplats lite längre bort. Jag tog extra lång tid på mej med den baktanken att han skulle hinna försvinna innan jag kom ut ur garaget, men det var förstås bortkastat. Han stod och väntade på mej, nonchalant lutad mot garagehörnet med ett sånt där läskigt donjuanleende på läpparna. I vanliga fall skulle jag ha varit lika tvär och oåtkomlig som jag alltid brukade vara mot honom, men nu hade min stelhet luckrats upp av semestern, det vackra vädret och den gemytliga samvaron jag nyss lämnat. Mitt uppträdande mot honom var troligtvis ovanligt tillmötesgående, och jag berättade att jag hade tillbringat kvällen med att grilla hos kompisar men att jag tyvärr inte kunnat dricka nåt vin eftersom jag körde bil. Grannen föreslog som omedelbar åtgärd att vi skulle dela på en vinare ”på baksidan”, alltså på nån av våra uteplatser som låg inte alltför långt från varann. Där kände jag hur det började brännas, så jag slingrade mej raskt ur situationen med ett luddigt uttalande som egentligen inte lovade nånting, och snabbt som attan gick jag in till mej och stängde skyndsamt dörren mot den underbara sommarkvällen.
Skulle jag redan gå och lägga mej? Solen tänkte minsann vara uppe ett bra tag till och sommarkvällen var helt enkelt ljuvligt underbar. Att i det läget gå och lägga sej kändes omöjligt omänskligt, och jag spejade ut över uteplatsen och omgivningarna. Om jag satte mej i hörnet bakom humlen och stängde dörren skulle grannen helt säkert inte upptäcka att jag satt där. Sagt och gjort, jag parkerade på en stol i hörnet, la upp fötterna på bordet och njöt av kvällssolen och glittret nere i sjöviken.
Helt utan förvarning steppade grannen fram utanför häcken. - ”Nej men du sitter ju där” utropade han förtjust och sprang iväg och hämtade sin vinare. Där satt jag och förbannade min enfald, jag som tyckt mej vara så finurlig. Det borde jag väl ha förstått att han skulle upptäcka mej. Som straff fick jag väl sitta där och vara måttligt trevlig att tag då, och här skulle det inte drickas just nånting alls, bara en liten smutt på sin höjd!
Grannen kom med vinaren och några glas. Hur det sen gick till att vi drack ur hela flaskan, det har jag ingen aning om. Grannen visade sej vara en riktigt trevlig prick, jag hade nog varit orättvis mot honom. Tidigare jämförelser med mustaschprydda kukviftare fick nog komma på skam, han hade ju dessutom ingen mustasch så han var säkert okej. Att där inträffade en viss uppluckring av omdömet under vinets inverkan förstod jag inte, utan tänkte bara att det blev en riktigt trevlig avslutning på en ovanligt lyckad dag. Natten sänkte därmed sin barmhärtiga vila över omgivningarna och jag somnade gott och aningslöst till vindens sus i trädkronorna, för där, i skymningslandet mellan dröm och verklighet började Det Okända att sträcka på sej och mjuka upp sina mirakulösa tentakler för det som komma skulle.

Under den påföljande veckan ömsom rensade jag ogräs, satt bakom humlen och läste i min bok, badade och njöt av ledigheten. Eftersom det vackra vädret höll i sej var det med en viss oro jag intog uteplatsen på kvällarna. Visserligen hade grannen visat sej vara en riktigt trevlig person, men nån större lust att träffa honom fler gånger hade jag inte. Man brukar säga att man ska lita på det första intrycket och det hade inte varit särskilt smickrande för honom.
Jag drog mej till minnes den absolut första gången vi möttes, året innan, om man nu kan kalla det för att mötas, så flyktigt var det. Den gången satt jag också på uteplatsen, det var en likaledes vacker sommardag och jag satt där i solstolen iförd den allra minimalaste svarta bikini för att få så mycket sol på kroppen som möjligt. Då kom grannen i sällskap med en kompis gående på stigen som precis snuddar vid min uteplats. Jag kände hans blickar treva över hela kroppen trots att jag inte kunde se hans ögon som doldes av solglasögon, vilka oftast gör utsikten en aning vackrare än vad den egentligen är. Fast där får jag väl erkänna att trots åldern var det inget större fel på figuren, inte en endaste bilring. Jag kunde inte veta men väl ana mej till vilka förhoppningar som tändes i, ja jag skulle inte vilja kalla det hjärtat precis, men i en region något längre ner på kroppen. Utöver blickarna hände inget mera, men jag kände tydligt att det där inte var en person som lockade till nån närmare bekantskap.

Som tur var såg jag inte till honom under veckan efter vår vindrickning, det var lugnt och skönt där i humleskuggan. Vad som istället hände var att jag blev hembjuden till en annan granne en kväll, och då berättade jag om mitt ressällskap på tåget, den alerta äldre damen som brukade paddla kanot så gammal hon var. ”Har du aldrig paddlat kanot” utbrast grannkompisen hurtigt. ”Det är jättekul, vi far ut imorron, jag ska ringa och boka en kanot!” Inga som helst avledande manövrer hjälpte, hon visade sej vara fast besluten att inviga mej i paddlingens mysterier. Den kvällen bad jag en mycket enträgen bön om så pass dåligt väder dan därpå att äventyret måste inställas. Feg, feg, feg! Jag kunde väl inte paddla heller, och naturligtvis målade jag upp några fasansfulla scener i mitt inre där jag hanterade paddeln på de mest omöjliga sätt som tänkas kan samt ytterligare ett antal.

Den hångrinande väderguden visade morgonen därpå upp ett strålande solsken från den blåaste blåa himmel som nånsin setts. Kompisen ringde, mycket nöjd med sej själv, hon hade bokat en kanot till mitt på dan. Hon berättade också vad kanotuthyraren sagt och hur dråpligt han hade uttryckt sej. ”Det där låter ju precis som om det skulle vara Ove” sa jag, vilket kräver en förklaring. På en av alla new age-kurserna hade det handlat om våra livsguider. En av deltagarna fick kontakt med en ande hon sa var min guide. Hans namn var Ove och han hade ett meddelande till mej. För det första lät han hälsa: "Jag älskar dej väldigt mycket". Och sen kom det som jag och min kompis nästan skrattade ihjäl oss åt: "Hej, hopp i det gröna", och annat i samma stil. Där hade vi suttit och väntat på allvarliga andliga anvisningar och så kom detta hoppandes som en annan groda.
Nu skrattade vi alltså gott åt likheten och så for vi. Efter en knapp halvtimme var vi framme och klev ur bilen för att rekognoscera. Vi fick syn på ett stort anslag med öppettider och annan information, och längst ner på skylten kunde vi läsa ”Sprechen sie bitte mit Ove!” Det räckte för att vi under våldsamma skrattsalvor skulle konstatera att nu var min guide onekligen i farten. Vilket skulle visa sej stämma. Tro't den som vill.

Kanotturen blev en riktig höjdare. Vädret var gudabenådat hela dan, solen slösade sitt guld över ett så gott som spegelblankt vatten prytt med utslagna näckrosor bland vilka vi gled fram, badade, åt medhavd picknick på en liten ö och hade det jätteskönt. Det var helt enkelt en fantastisk upplevelse för min fega person, och senare den kvällen bad jag väderguden om förlåtelse för mina elaka tankar och tackade av hela mitt hjärta för den helt underbara dagen.

Veckan därpå gjorde tjoochtjim-grannen en framstöt igen. En kväll när jag intet ont anande klippte gräset stod han plötsligt framför mej och viftade förföriskt med en vinflaska och möjligen också med nåt annat som jag inte hade samma koll på. Hur jag än försökte gick det inte att slippa undan, så snart satt vi där och drack vin igen, denna gång på hans uteplats. När vinet var urdrucket och mitt uppe i grannens intensiva försök att locka in mej på en grogg ringde en av hans kompisar och undrade vad han hade för sej. ”Jo jag sitter här och dricker vin med en vacker kvinna” sa han efter en hastig omformulering av de sista orden i meningen som först inte innehöll något vackert adjektiv och endast ett neutralt "granne". Hoppla, hoppla, tänkte jag, och kände hur taggarna reste sej som på en retad igelkott. Trodde han att jag var ett så lätt byte att jag föll för lite genomskinligt smicker! Där satte han allt krokben för sej själv.
Helt plötsligt fick jag tillbaks min fantastiska förmåga att säga NEJ och gick hem. Han blev sur och tyckte att jag var en riktig torris, vilket han hade alldeles rätt i. En ärbar kvinna håller på sej, det hade jag fått lära mej av min gamla mamma, och vad trodde han egentligen? Prassla med grannarna hörde inte till mina intressen, och han var ju så mycket yngre också. Helt uteslutet!
Inte gav han upp så lätt. Ofta gick han förbi min uteplats där jag lika ofta befann mej eftersom sommaren var en av de vackraste och varmaste på länge. Jag solade och läste medan grannen gjorde kringgående manövrer under det att han berömde mina vackra pelargoner. Han aktade sej noga för nåt annat. Kringstrykandet resulterade i att vi pratade en del med varann och i ett svagt ögonblick lovade jag att snart bjuda tillbaks, vinet tyngde en aning på mitt samvete.

Semestern tog slut och jag var tillbaks på jobbet igen. Vädret fortsatte att vara soligt och fint och på luncherna passade jag på att gå ut en sväng. En liten tid efter grannens misslyckade försök att få in mej i sovrummet, gick jag på lunchrasten ut bakom postkontoret där jag jobbade och ställde mej mot ett plank utanför lastkajen för att sola det som gick att sola. Till en början var det lugnt och skönt, det enda som hördes var lite fågelkvitter och vindens fridsamma susande, men efter några minuter kom en av företagarna i huset ut med en hel del skräp som han skulle kasta. Det blev åtskilliga vändor för honom mellan lastkajen och sopcontainrarna på andra sidan lastplanen.

Redan efter första vändan hörde jag att han fick sällskap. Jag stod ju där och blundade med ansiktet upp mot solen, så jag tittade till och såg att en man hakat på, och han pratade och pratade. Jag blev snabbt irriterad och funderade på att gå och ställa mej nån annanstans där jag skulle slippa höra på den oupphörliga svadan, men hann inte mer än tänka tanken. Mannen var mörkhårig, hade solglasögon och talade med en tysk brytning som jag mycket väl kände igen från en österrikisk bekant. Plötsligt fick han syn på mej där jag stod, satte kurs på mej, och när han kom fram upprepade sej samma sak som på grannens uteplats. Han sa ”och här står det en vacker kvinna ser jag”. Alltså jag kunde inte tro mina öron. Ingen hade nånsin tidigare sagt att jag var vacker och absolut inte sen jag blev gråhårig, jag hade dessutom tittat ordentligt i spegeln och blivit allt mer lessen på grund av mitt falnande yttre, så vad var nu detta?
Jag skyndade mej att försöka prata bort hans påstående genom att berömma vädret och prata om hur skönt det var i solskenet men det var bara att förvärra pinsamheten. Han tittade stint på mej och så kom det; ”det var inte det jag sa, jag sa att här står det en vacker kvinna!” Jag blev tvungen att tacka för komplimangen, han blev i sin tur synbarligen nöjd och vände och gick därifrån. Jag skyndade mej att blunda och vände ansiktet mot solen igen men ändrade mej omgående eftersom jag blev nyfiken på vem han var och vart han gick. Jag tittade åt alla håll och kanter men helt förgäves. Karln fanns INGENSTANS, jag upprepar; INGENSTANS! Det var helt omöjligt att han skulle ha hunnit undan, hade han gått upp i rök? Ja det måste han sannerligen ha gjort. Eller? Hade jag inbillat mej alltihop? Nej det var helt otänkbart, han och den skräpkastande företagaren hade ju pratat med varann!

Resten av dan kunde jag inte fundera på nåt annat än det nyss inträffade. Hur gick det till? Vad var det som hände? När jag dessutom började fundera över mannens tyska brytning och på den tyska texten på kanotuthyrarens anslag då blev det nästan för mycket för mej. ”Sprechen sie bitte mit Ove!” Ha! Var han verkligen i farten? Fanns de där livsguiderna på riktigt? Kunde de materialisera sej om det var nödvändigt? Och var det nödvändigt? Och varför i så fall? Vad skulle jag tro? Tusen frågor utan svar. Det gick runt, runt i skallen.

Rundgången fortsatte de närmaste veckorna och jag ältade händelserna fram och tillbaka. Anta att de där guiderna faktiskt existerade, då visste de att jag länge hade gått och längtat efter en ny nära relation med en man (läs Den Rätte), och så tyckte de, av nån för mej totalt outgrundlig anledning att grannen skulle vara lämplig! Och här måste jag erkänna att jag tänkte på grannen ungefär som på nåt som katten hade släpat in. Usch och fy! Där var jag inte alls snäll i mina bedömningar, det erkänner jag, men Den Rätte såg ju varken ut så där eller uppförde sej så ofantligt korkat som den där självsäkre men rätt alldaglige mannen, och ingen annan än Den Rätte behövde ju visa sej i mitt liv, så vad var nu detta?
Tankarna klibbade ihop till en oupplöslig klump av undran och frustration och så var alltså läget när jag en morgon stod på jobbet och sorterade dagens post i postboxarna. Som vanligt var det bråttom. Paketen, brevpostförskotten och de rekommenderade breven låg och väntade på att sorteras upp på sina hyllor för senare avhämtning av respektive adressat, och en hel del andra göromål måste också avklaras innan vi öppnade postkontoret för dagen. Jag skyndade mej för att bli klar med boxsorteringen när en märklig sak inträffade. En av dagstidningarna krävde att bli tittad i, ja det är det närmaste jag kan komma i beskrivningen. Impulsen att öppna en av tidningarna var mycket stark, jag föll för trycket och slog upp tidningen på måfå. Ögonen fäste sej omedelbart vid en mening mitt inne i en artikel. Där stod att läsa att ”XXX är ingen nödlösning, han är välmeriterad”! XXX = grannens förnamn, han får vara anonym liksom resten av personerna i min berättelse. Jag nästan skrek av skratt och min postkollega kom instörtande och undrade vad som var så himla roligt. Hon tittade allt lite underligt på mej när jag kom med en långsökt förklaring, men att förklara hur det egentligen stod till var ju komplett omöjligt.
Artikeln som innehöll meningen handlade om en tjänstetillsättning på landstinget som det tydligen varit diskussioner omkring, så i praktiken hade det inget att göra med min granne, men det var ju onekligen ett slags svar på mina vilda funderingar. Hur i hela fridens dar gick det där till? Nu fick jag ändå mer att fundera över.

Men det var inte slut där, långt därifrån, för nu började grannens namn dyka upp överallt omkring mej. Ovanligt många kunder hette helt plötsligt likadant och par med stora åldersskillnader dök plötsligt upp som från ingenstans. En dag på väg hem från jobbet satte jag på bilradion precis när en kvinna berättade om en man som hon helt enkelt inte hade uppmärksammat just på grund av den stora åldersskillnaden, en man som så småningom blev hennes stora kärlek. Nåt att fundera på. Men inte grannen heller…!
Ett annat mycket underligt fenomen dök ofta upp när detta förnamn nämndes i nåt sammanhang, det tycktes vidhäftat med en knepig röklukt som var så uppenbar att den till och med blev uppmärksammad av mina kollegor. Allt det där fick mej att undra vad det var för krafter som knuffade mej i riktning mot grannen.
Tydligen beboddes min tankevärld av en viss vidskeplighet, något jag tidigare varit helt omedveten om. Okej då... det hände väl att jag sa tvi, tvi, tvi när det passerade en svart katt, och en sönderslagen spegel kunde möjligen betyda sju års olycka... att passera under stegar var inte bra... och spindlar skulle man absolut inte ta ihjäl... och... så... vidare... men mest på skoj... eller så... man kan ju aldrig riktigt så noga veta... Nej naturligtvis trodde jag inte på dessa saker, de utgjorde mer ett nedärvt slentrianvanetänkande som låg och skvalpade i föräldrarnas medhavda bagage från deras uppväxt i början av 1900-talet då vidskepligheten förmodligen fortfarande var rätt stor på sina håll. Och naturligtvis vidarebefordrades dessa saker till mej och mina systrar, men mer som rutintalesätt utan egentligt allvar bakom. Skvalpet fortsatte antagligen i vårt undermedvetna om än i avtagande grad. Åtminstone i mitt. För hur säker kan man egentligen vara på nånting? Åter till historien med vingrannen.

Tidigare under året hade jag skrämt upp mej själv med att vid ett flertal tillfällen hitta precis vad jag sökte i olika böcker, men inte förrän jag totalt gett upp försöken och till sist bara slagit upp boken på måfå och då hamnat på exakt rätt ställe. Det gjorde att jag en kväll kom på den ljusa idén att ta en bok, ställa en fråga, slå upp den på måfå och se vad där stod. Jag kände mej lekfullt nyfiken, tog fram Gryningens budbärare av Barbara Marciniak, koncentrerade mej på relationen med grannen och slog upp boken. Svaret överträffade mina vildaste förväntningar. Där stod:

”När en person kommer i din väg och du har bett om en relation, men personen har fel förpackning, gå in i relationen. Du verkar inte utifrån förnuftet, och kanske är dessa saker Andens sätt att föra till dej något som bryter dina mönster. Om du är klar och öppen i varje situation, kan du göra stora framsteg. Ni tänker alla för mycket på vilket sätt saker och ting skall komma på, och vilken förpackning de skall ha. Detta är viktigt att inse. Var beredda att ta chanser som ert logiska sinne skulle skrika åt.”

Hösten gick och jag slets mer och mer mellan intuitionen att det inte var nån som helst idé att pussa på grannen eftersom han nog alltid skulle förbli en groda vad mej anbelangade, och mitt dåliga samvete. Man ska hålla vad man lovar. Det var inte särskilt roligt att alltid gå omkring med de där funderingarna i skallen och inte kunde jag få bort dem heller. Energin försvinner snabbt när man grubblar och inte får nåt gjort och så en kväll när jag verkligen satt fast i tankarna kring hela den eländiga affären blev jag rent ut sagt heligt förbannad över att jag inte kunde styra över mina tankar till nåt vettigt. Jag bestämde mej omgående för att ta itu med nån syssla för att tvinga in mej i andra tankebanor. Vad skulle jag hitta på? Ja men visst ja, jag skulle till att väva trasmattor men behövde fler vävskyttlar och andra tillbehör. Vid genomletning av tidningshyllan hittade jag utan större besvär en vävkatalog. Efter att ha fyllt i ordersedeln tittade jag igenom katalogen som hastigast. Det fanns relativt många färdigvarpade dukar och löpare att beställa, så det kanske var nåt mer jag kunde tänka mej att köpa. Bläddrade hit och dit och så hamnade jag på den där sidan som gjorde att jag bara stirrade. Jag kunde helt enkelt inte tro att jag såg rätt. På katalogsidan visade man upp fyra löpare, två med namnen Vattenvägen och Nyland, och två andra som ovanligt nog hade mansnamn. XXX1 och XXX2. (XXX = grannens förnamn.) Dessutom: för att göra bilden mer tilltalande hade man ställt dit två vackra keramikglas på fot och en keramikkaraff som det stod Husets vin på! Va!
Det blev bara för mycket. Hur kunde det bli så här då? Hur fungerade verkligheten egentligen? Det kändes som om någon försökte vända upp och ner på både mej och alla mina förutfattade meningar om hur saker och ting fungerade.
När jag närmare kollade av katalogen upptäckte jag att den var två år gammal, alltså från samma år som grannen flyttade in. Var det bestämt redan då, kanske till och med vid tryckningen eller ändå tidigare, att vi skulle träffas? Jag kämpade ner vansinnesskrattet som var på väg. Nej nu fick jag allt skärpa till mej. Och förresten, vem skulle ha bestämt det då? Men det var som om jag hade gett så mycket energi till ämnet i fråga att det nu hade börjat leva sitt eget liv. Det Okända ville tydligen visa hur det går när man sej själv ovetandes gör en beställning i universums stora postorderkatalog, det vill säga när man tänker alltför koncentrerat på nånting. När jag nu stod där med leveransen förstod jag att min specifikation över varans beskaffenhet måste ha varit alltför bristfällig. Eller fanns där månne dolda kvalitéer?

Jag blev alltså tvungen att kolla, en historia jag inte går närmare in på, för efter ytterligare några vinare vid olika tillfällen visste jag att intuitionen hade haft rätt. Han kanske inte var nån groda precis, egentligen riktigt trevlig, men vi ville olika saker och passade inte alls ihop. Mitt mål var en känslomässigt nära relation medan grannen ville ha en älskarinna som ställde upp när det passade honom. För att jag skulle förstå våra olika målsättningar hade Det Okända ordnat en liten trevlig överraskning på sportsidorna i dagstidningen. Jag som är totalt ointresserad av sportprestationer brukar alltid hoppa över den avdelningen, men den här dagen drogs mina ögon till en rubrik som löd ”xxx (mitt eget förnamn) satte rekord – igen”. En idrottstjej hade gjort väldigt bra ifrån sej i flera skyttesammanhang, och i artikeln fällde hon ett uttalande om att hon siktade högt. Tro det eller ej, men när jag vände på tidningssidan så fanns där en annan artikel om en XXX, alltså grannens namn, som hade gjort hat trick i en ishockeymatch där han utklassade motståndarna genom rena målshowen. Till och med efternamnet stämde trots att det handlade om en helt annan person. Artiklarna var placerade på samma tidningsblad och samma hörn men på varandras baksida. Med ryggarna mot varann om man så vill. Jag tänkte lite elakt på den där Prins Hatt, om det var såna trick han sysslade med där under jorden, att skjuta så många skott som möjligt in i målfållan. Herreduminskapare! Ja, nog siktade jag högre än så allt!

Andra underligheter utspann sej i kölvattnet. Grannen hade tagit intryck av alla böcker som tapetserade väggarna i min lägenhet, - jodå, naturligtvis placerade i bokhyllor både här och där, - så inte hos honom. När vår relation övergått till en vanlig ordinär vänskap med samtal om ditt och datt, fick jag höra att han börjat läsa. På min undran vad han läste för bok fick jag veta att det var Grottbjörnens folk av Auel. Mitt inre fnittrade till över hans litteraturval, en bok med målande sexuella beskrivningar, så typiskt. Någon tid efteråt gjorde jag ett besök i en bokhandel för att köpa en present. Jag stod där och läste på bokryggarna; Kärleksknutar, Slumpvandring, och exakt när jag läste Grottbjörnens folk ropade någon ”XXX”, alltså grannens förnamn, vilket befanns vara namnet på den man som stod till höger om mej vid bokhyllan, men alltså en annan XXX. Ni kan ju tänka er hur häpen jag blev!
Det kunde inte hjälpas att funderingarna kring grannen, Ove och det inträffade var svåra att släppa, men en kaffesumpsbild fick mej så småningom att både dra på mun och arkivera grannen. Jag höll nästan på att missa bilden eftersom den inte hittades i muggen utan på assietten där muggen stått uppochnervänd. En mycket tydlig kuk i erigerat tillstånd. Samma dag hejade jag på grannen på stan, det var då över ett år sen jag sist såg honom eftersom han flyttade från grannskapet. Samma dag, den trettonde februari, hade Ove namnsdag! Jisses! Underliga sammanträffanden eller vadå?

Denna historia blev ett verkligt antiklimax, eftersom jag hade förväntat mej nåt alldeles extraordinärt med tanke på alla lustiga händelser. Samma grej hela tiden, stora förväntningar som aldrig infriades. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Mönsterbilden var tydlig. Det jag skulle lära mej var uppenbarligen att förstå att det inte var läge att ta ner månen, Venus eller nån annan avlägsen planet. Och jag som nästan trott att spåkvinnans profetia om den där mannen skulle slå in, då när allt konstigt med grannen inträffade. Hon hade visserligen varit rätt tveksam eftersom tre män dök upp i läggningen, men sa att det kunde vara en man som var på alla dessa tre sätten som korten representerade. I alla händelser skulle han/de medföra mycket festligt och roligt. Det blir mycket skratt sa hon. Jaja, den som väntar på nåt gott...

Ett minne från min uppväxt började i samma veva göra sej gällande. Ofta när jag hade gått och lagt mej för att sova och precis höll på att glida in i John Blunds rike hamnade jag i en upplevelse av att stå och titta på en man som stod långt borta. Han stod där med vidöppen famn och ville att jag skulle komma till honom men det var ett oöverstigligt avstånd som skiljde oss åt. En komplicerad känsla sammansatt av både en bottenlös längtan och en lika stor rädsla var alltid närvarande. När jag blev äldre upphörde visionen alternativt fantasin och jag glömde den ända till den kvällen när XXX stod där med öppen famn och jag både ville och inte ville gå in i den, som ett svagt eko av ungdomsupplevelsen.

Några månader efter att grannen och jag hade avslutat relationen för gott bevistade jag en seans där mediet hade uppenbara svårigheter att få in bra träffar. Ingen verkade vilja kännas vid de andar som dök upp eller de uppgifter som vidarebefordrades av mediet. Till sist vände sej mediet mot alla i publiken och sa helt uppgivet ” jag blir störd av en storvuxen man som följer efter mej, och han säger hela tiden ’jag heter Ove, jag heter Ove’, är det någon som vet vem han kan vara?” Jag var alltför häpen för att säga ett endaste knyst, för inte kunde det väl vara ”min” Ove, det måste väl ändå vara en avliden släkting till nån av de närvarande. Mediet fick inte respons från nån annan heller och efteråt har jag många gånger undrat om det ändå var han.

Kunde denne Ove verkligen vara min livsguide? Nog tyckte jag att metoderna verkade underliga, faktiskt motsägelsefulla. Anta att det, mot allt sunt förnuftstänkande var denne guide som materialiserade sej där utanför lastkajen, varför upprepade han grannens idiotiska påpekande som jag redan hade genomskådat? Ja och varför kollade jag om det trots allt var nåt jag hade missat, om jag eventuellt hade missbedömt grannen? Uppenbarligen litade jag inte riktigt på min egen intuition... nej just det. Det visade sej efter många om och men att jag faktiskt hade känt på mej alldeles rätt. Tack vare det upprepade påståendet blev jag ju tvungen kolla. Kanske inte var så underlig metod när allt kommer omkring. Efter mycket funderande var det bara att lägga den förorättade frustrationen åt sidan och istället tacka för lektionen samt börja lita på intuitionen. Lättare sagt än gjort emellertid.

Men den där Ove, vem var han egentligen? Den där röklukten utgjorde onekligen ett oroselement, inte helt lätt att skaka av sej. Ytterligare händelser spädde på oron, men istället för att kulminera i nåt nervöst sammanbrott lyckades jag hitta information som hjälpte mej förstå, även om det var svårt att ta till sej. Jag erinrade mej den i mitt tycke lite underliga boken Den antroposofiska kunskapsvägen av Frans Carlgren, hur den hade beskrivit att det finns översinnliga väsen av många slag. Där hittade jag också avsnittet som hjälpte upp det hela, där det står som så:

”För den människa som lider av psykiska ensidigheter som hon inte lyckats övervinna framträder släktskapen med dessa väsen särskilt tydligt. En människa som har lätt att gripas av otyglad entusiasm eller av andra mer eller mindre svärmiska känsloupplevelser (exempelvis jag själv, min kommentar) är själsligt besläktad med väsen som kallas ’luciferiska’. En person med en inre hållning som alltid är kyligt kalkylerande, som har svårt att känna tillgivenhet eller ta vanliga mänskliga hänsyn, förbinder sig i sitt inre med väsen som inom antroposofin kallas ’ahrimanska’. Med en viss förenkling skulle man kunna säga att det finns en naturlig disposition för så kallade luciferiska upplevelser i vårt känsloliv, medan vårt tänkande mycket lätt får en dragning åt det ahrimanska.”

Låter det skrämmande? Okej, jag erkänner att det tyckte jag också till en början eftersom jag hade för mej att Lucifer var detsamma som djävulen. Ute på nätet hittade jag emellertid annan information som berättade att Lucifer betyder ljusbringare, och att han troligen blivit drabbad av en felöversättning, för det är ju så att Lucifer inom kristen mytologi har likställts med djävulen, men det kan knappast stämma om han är nåt så trevligt som en ljusbringare, eller hur! Ungefär som att komma och påstå att Lucia skulle vara ondskan själv, helt uppåt väggarna. Lucifer var dessutom ursprungligen den ängel som stod Gud närmast. Han ansåg sej bara lyda under Gud, så när Gud skapade människorna och krävde att alla änglar skulle lyda dem då vägrade Lucifer och gjorde uppror. Han blev besegrad av ängeln Mikael och kastades ner till avgrunden tillsammans med en tredjedel av himlens skaror som följt honom.

Inte utan att jag kunde känna en viss sympati med honom. Han verkade missförstådd. Att gå med på att vara underdånig nåt så ofantligt grymt, egoistiskt och girigt släkte som människorna visat prov på det kunde han väl inte som den ängel han var gå med på utan vidare. Den därpå följande tanken var att ingenting i skapelsen sker utan anledning, och att förvanskningar är vanliga i återberättelser. Eftersom Lucifer är en ljusbringare verkar det vid närmare eftertanke inte helt otroligt att den såkallade avgrunden behövde lysas upp, få upplysning. Och den där avgrunden kan faktiskt vara vår dimension. I andra berättelser om vad som hänt långt tidigare i mänsklighetens historia talas om det stora fallet när människorna föll ner i ett lägre enerigitillstånd på grund av nån stor katastrof. Där finns eventuellt en ledtråd och i så fall kan Lucifer och den tredjedelen av himlens skaror som följde honom vara ute på uppdrag för att hjälpa oss upp ur den så kallade jämmerdalen. Författaren Barbara Marciniaks kanaliserade böcker berättar om Ljusets familj som just nu inkarnerar här på Jorden med exakt detta uppdrag.

Ute på nätet hittade jag också en annan version av Lucifer-berättelsen. I området kring tvåflodsdeltat Eufrat och Tigris dyrkades för länge sedan gudinnan Inanna, av andra folkslag kallad Isis, Ishtar, Afrodite och Venus. Det latinska namnet för morgonstjärnan, planeten Venus, är Lucifer. Gudinnan var nämligen sammankopplad med denna starkast lysande stjärnan på natthimlen. Lucifers nedkastande till helvetet kan ses som en omskrivning för den degradering judendomen och sedan kristendomen utsatte äldre tiders gudinnedyrkande för. Och vad ersattes Gudinnan med, jo en gammaltestamentlig grym Gud som krävde öga för öga och tand för tand, en patriarkalisk religion som gjorde allt vad den kunde för att utplåna Gudinnan och därmed egentligen den kvinnliga kraften och de kvinnliga egenskaperna. Det patriarkaliska förtrycket pågick länge och rester av det finns fortfarande kvar. Inte är det underligt att vårt samhälle ser ut som det gör när vi inte tillåtits använda både manliga och kvinnliga krafter på ett balanserat sätt. Inte heller underligt att Lucifer har fått ett oförtjänt dåligt rykte, baktalad som han, eller egentligen hon är av en patriarkalisk maktelit som helt enkelt är jätterädda för den kraft som Gudinnan står för.
Man behöver inte vara religiös för att ta till sej detta tänkande. Skapelsen består av hannar och honor, hälften av varje ungefär. Båda behövs om det ska bli nån fortsättning, ska det då vara så förbaskat svårt att leva ihop på ett balanserat sätt utan att trycka ner nåndera. Vore det inte smart att samarbeta och ta tillvara på varandras tillgångar på ett jämställt sätt? Jamen det tycker nog de flesta låter alldeles självklart, ändå ser världen ut som den gör, inte speciellt jämställd.

För att återgå till min egen kontakt med dessa luciferiska energier så skulle Ove åter dyka upp efter att jag under en längre tid hyst en enträgen önskan om att få träffa honom för en pratstund. Men... kunde det verkligen vara möjligt... Ja ni ska veta att jag funderade efteråt. Nog inbillade jag mej... Nej intuitionen talade sitt eget tydliga språk, lita på den var emellertid en helt annan sak.