DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.12 - Möte på tåg samt andra kuriösa möten

Flygresan tillbaks till Sverige bjöd inte på några överraskningar, den var som vilken vanlig flygtur som helst, rätt tråkig och med kommervialdrigframnångång-känslan. Sen var det dags för tågresan hem, med ett enda tågbyte som tur var. Det är ju alltid struligt när man har mycket bagage att hålla reda på. Jag äntrade ett absolut fullproppat X2000 och på min plats satt redan en man. Efter att ha kollat biljetten blev jag tvungen att fråga honom om han satt på rätt sittplats, men det visade sej att han egentligen hade platsen bredvid som i sin tur var upptagen av en kvinna utan platsbiljett. Hon flyttade på sej, mannen satte sej på hennes fönsterplats och jag kunde äntligen slå mej ner.
När konduktören kom blev det ytterligare tjafs eftersom mannens biljett visade sej gälla först dan därpå, men visst, det gick bra att sitta där så länge ingen annan kom och gjorde anspråk på platsen. Det gjorde det visserligen men den mannen satte sej på annan plats, det spelade ingen roll tyckte han eftersom han inte skulle särskilt långt.
Jag kände mej trött och långt ifrån sällskaplig, men mannen vid min sida ville nåt annat och han pratade och pratade. Det tog faktiskt en stund innan jag blev varse att det var ett riktigt stjärnskott som satt där vid min högra sida. Karln var enormt snygg och väldigt trevlig. Han hade mörkt, lockigt hår och det märkliga var att jag på nåt underligt sätt kände igen honom, det var nåt välbekant över honom som jag inte kunde sätta fingret på. Lika luddigt blev vårt samtal mot slutet av tågresan. Han pratade och jag befann mej i ett underligt drömlikt tillstånd där mitt medvetna jag inte fattade nånting av vad han sa, trots att han talade en välartikulerad svenska. Jag visste att han förklarade nåt för mej och att han var väldigt mån om att jag skulle förstå, det handlade om Kuba och nån kvinna. Dessutom var det nästan som att han bad om ursäkt för nåt som jag inte för mitt liv kunde uppfatta. En mycket underlig upplevelse. Vi klev båda av tåget samtidigt och där skiljdes våra vägar.
Medan jag väntade på nästa anslutning satt jag och tänkte på vad en av mina kompisar envist tjatat om gång på gång, att jag borde ha en man med basker som ny partner. Det hon menade var att jag inte skulle ha en sån där konventionell typ utan en mer bohemisk. När jag nu satt där efter mötet med stjärnskottet skrattade jag för mej själv och tänkte att hennes baskerkillar kunde slänga sej i väggen, de var ändå ingenting mot för mannen nyss. När jag tittade upp, vad fick jag se om inte ett gäng iklädda svarta baskrar som just passerade ut genom perrongdörren och försvann ur sikte! Näää. Det borde inte ens vara möjligt! Hade jag sett i syne? Basker var inte alls modernt och årstiden krävde inga huvudbonader. En sån himla tur att de åtminstone inte slängde sej i väggen!!! Vilken underlig slump. Häpen satt jag där och förstod ingenting av tillfälligheternas tillfälligheter.

Ombord på nästa tåg hade jag börjat dra mej till minnes karln som dök upp utanför lastkajen den där gången, han som framhärdade i att jag var vacker. Där fanns avgjort en likhet. En man med liknande utseende figurerade också av och till i mina nattliga drömmar. Men det kunde ju absolut inte vara samma person, dröm är dröm och verklighet är verklighet. Eller...? Kunde det vara så att jag faktiskt hade mött min guide... återigen... nej det verkade alltför fantastiskt. I och för sej, hade han klarat av att materialisera sej en gång var det säkert ingen konst att göra det en gång till. Äsch, det var förstås bara inbillning. Och ändå... En nästan desperat tanke uppstod. Hade han åstadkommit baskerpersonernas uppdykande? Eller en nästan ännu desperatare tanke; hade han påverkat mitt medvetande så jag såg det som inte fanns i verkligheten, en slags hallucination?
Mina försök att förkasta det hela kom på skam och de verklighetsfrämmande funderingarna fortsatte i försök att tyda de lika verklighetsfrämmande händelserna. Var inte svarta baskrar förknippade med en viss terroristverksamhet? Kanske Ove hade en liknande uppgift, fast i så fall handlade det antagligen om att spränga illusioner och inget annat. Illusionerna om den romantiska kärleken som hade blåsts upp ytterligare av new age-vågens prat om tvillingsjälar. Att leva sitt liv av egen kraft istället för genom en annan människa är naturligvis grundförutsättningen för inte endast bra relationer utan för att överhuvudtaget kunna leva ett bra liv.
Jaja, det var stört omöjligt att grubbla fram ett svar, det var bara att släppa frågan och acceptera att jag så småningom skulle få svar om Det Okända ville så. Tankarna på terrorister var emellertid av den mest efterhängsna sorten, de vandrade tillbaks till 11:e september året innan, när de två tvillingtornen söndersprängdes i USA. På ett personligt plan fanns där en symbolik som hette duga. Mitt romantiska luftslott bestående av drömmen om tvillingsjälen var bortsprängd precis som tvillingtornen i World Trade Center. Symboliken bestod i det faktum att min före detta sambo och tjoochtjim-grannen hade bemärkelsedagar den 12:e och den 13:e september och att min äldsta, välinformerade syster flankerar detta avsnitt i almanackan på ett alldeles speciellt sätt, en liknande placering som ... nej det kan jag inte berätta på detta stadiet eftersom anonymiteten kan hotas. Kanske senare. Mycket underligt hur som helst.

Efteråt skulle en helt annan sak flyga genom tankarna, nåt som var förknippat med en av alla böcker jag läst, Mästaren och Margharita av Michail Bulgakov. Djävulen själv är en av huvudpersonerna men framstår som ganska rättskaffens, nej, understatement, enormt kärleksfull, i det att han tar på sej människors synder genom att låta dem vidröra hans ena knä. Genom detta förfarande har han alltid djävulskt ont i knäet. Detta drog jag mej så småningom till minnes när jag försökte rekonstruera samtalet med den mystiske tågfrämlingen. Saken var nämligen den att den mörke mannen berättade att han hade opererat sitt högerknä ofantligt många gånger… Olustigt, men förmodligen min fantasi som spelade mej ett spratt, för naturligtvis kan inte påhittade romanfigurer materialisera sej. Frågan var kanske istället om Ove ville skrämma mej genom att anta liknande drag som den där djävulen. Men varför i så fall? Äsch såna dumma funderingar.
En lektion låg förmodligen inbäddad i det hela. En lektion som handlade om min eventuella vidskeplighet, vad trodde jag på egentligen? Via gymnastiska tankehopp hamnade jag tack och lov i ett avslappande skratt. Orden började leka med varann. Ont i knäleden – lida led lidit – av djävulsk leda, jamen det var ju vad jag själv hade ägnat mej åt under långa perioder – det ledde helt enkelt till att man blev lika led som den lede… Att jag långt senare skulle få fantastiskt ont i just högerknäet hade naturligtvis inte med saken att göra men var ett "lustigt" sammanträffande.
Senare skulle det påbörjade resonemanget åter dyka upp i tankarna för att bearbetas ytterligare. Någon som är i besittning av ofattbara förmågor som att kunna manifestera sej både i drömmar och verkliga livet med mera, med mera, skulle mycket väl kunna tas för djävulen på grund av rädsla och vidskepelse, men sanningen är förmodligen den precis motsatta. Villkorslös kärlek får väl antas vara livsguidernas drivkraft. Men den insikten kom långt senare. Märkligt att första reaktionen på oväntade och ovanliga händelser nästan alltid är rädslobaserad.

De ovanstående ordens lekfulla svärmande inne i huvet var inte den enda virveldansen. Plötsligt började sagotiteln Prins Hatt under jorden att bete sej på liknande sätt. Ur titeln envisades andra ord att komma upp; "insatt under orden". Prins Hatt under jorden, insatt under orden. Rimmet var synnerligen envist som om det var ett slags meddelande som jag inte förstod men som faktiskt långt senare visade sej stämma. Jag upptäckte då att det finns något som kallas för palimpsest som enligt Svenska Akademiens Ordlista betyder handskrift vars text bortskrapats och ersatts med ny. Mitt såkallade korsordsarbete kan nog anses vara en variant av detta eftersom den ursprungliga texten faller i bakgrunden. Den raderas alltså inte, den finns fortfarande kvar men något förvandlad. Nästan helt borttrollad. Ni ska få se. Men inte än. När det är dags.

Att påstå att den mörklockige mannen på tåget skulle varit min livsguide som materialiserat sej är verkligen alltför magstarkt även för mitt eget förnuft, men där skulle visa sej finnas vissa kopplingar... som bara är mina konstiga associationer och inget annat... eller? Ett tredje möte skulle inträffa efter ytterligare ett antal år, men likadant med det, bevisen inga som helst, så att komma och påstå att även det mötet var Ove tyder på ovanligt livlig fantasi, det tror jag att de stackars tigande läsarna av mitt indragna alster är rörande eniga om. Visserligen var händelsen ovanlig men tomten var naturligtvis helt naturlig, äh jag menar en helt vanlig normal person. Det var ju visserligen svårt att se eftersom tomtemasken dolde hans utseende, men mannen på tåget såg också ut som en helt vanlig människa precis som mannen vid lastkajen, så ett utseende bevisar nog ingenting. Och förresten, vad är det som säger att våra livsguider måste se ut på nåt spektakulärt sätt? Förmodligen kan de anta den form som passar bäst för tillfället. Om de nu finns. Men finns de, är de då änglar, demoner eller vadå? Funderingarna kring detta skulle senare komma att utveckla sej till en teori som åtminstone jag själv känner skulle kunna vara trolig trots att inga bevis kan presteras, men dit kommer vi lite längre fram i handlingen.

Den dragspelande tomten dök i alla fall upp när jag och några vänner besökte en julmarknad där vi satte oss för att fika. Tomten med dragspelet som från början stod i foajén, kom in i rummet där vi satt och fram till vårt bord där jag satt ytterst. Han ställde sej vid bordsänden, vänd mot mej, och så nära att jag kunde rört vid honom och började sjunga en julvisa med stor inlevelse som ackompanjerades med dito spelande på handklaveret. Tyvärr har jag glömt vilken julvisa det var, men den gick ut på att vi skulle fira jul tillsammans, han sjöng som sagt med verklig inlevelse och darr på stämman och gav sej inte förrän han hade sjungit alla verserna, hela tiden vänd mot mej. Jag kände mej först rätt generad och försökte bli av med honom genom att berömma hans sångröst som faktiskt inte var så oäven. Det hjälpte inte. Han klämde bara i ändå värre och överdrev spelandet på det mest humoristiska sätt. Det gick inte annat än skratta åt dråpligheten. Alla i rummet deltog i skrattparoxysmerna vad jag kunde notera. Efteråt tog tomten i hand och tackade för mitt deltagande, åtminstone var det så jag uppfattade saken. Han avlägsnade sej utan att yttra ett endaste talat ord eller visa sitt ansikte. Vi lämnade julmarknaden samtidigt. Vi tittade åt varandras håll. Tomtemasken satt fortfarande på när han satte sej i bilen, han ville tydligen vara anonym.

Och hur kan jag komma och påstå att detta skulle ha varit Ove? Intuitionen. Samt den där kopplingen, hur underlig den än är. Lastkajsmannen följde efter och pratade med en man som hette Krister. Stjärnskottet på tåget klev liksom jag på i Hässleholm men uppgav sej under samtalet bo i Kristianstad. Vid den dragspelande tomtens uppträdande satt en kompis med namnet Kristina mitt emot mig vid bordet. Bara en slump förstås... eller? Definitivt inget bevis, jag håller med. Men en något märklig överensstämmelse. Och så var det tomtens handslag. Det pågick rätt länge. Ska du aldrig släppa, tänkte jag, fortfarande ganska generad över uppmärksamheten. Kan man komma ihåg ett handslag och känna igen det nästa gång? Rimligt eller orimligt, det är i alla fall vad som hände några år senare.

I mitten av juli 2012 ringde det på dörren. Där stod en prydlig liten man iklädd arbetsoverall, dragande på en hjulförsedd väska som skulle visa sej innehålla diverse verktyg. Han undrade om jag var intresserad av att få dörren försedd med en låsplåt som dolde dörrspringan där låset satt fastmonterat. Javisst! Vad bra. Det var nåt jag hade funderat över men inte gjort nåt åt. Antagligen ganska lätt att ta sej in i bostaden för en lite händigt företagsam person. Dörrspringan var rätt bred. Absolut. Jag antog erbjudandet och han monterade snabbt dit plåten. Han skrev ut en vid närmare påseende ganska underlig garantisedel, en slarvigt urklippt kopia av en sådan. Han visade F-skattesedel och legitimation. På nåt sätt tvingade han mej att ta en ordentlig titt på den senare fast jag inte var ett dugg intresserad, varpå han skakade hand. Rätt länge. Det var samma handslag som dragspelstomtens. Snälla nån! Han avlägsnade sej och jag började naturligtvis tänka att jag bara inbillade mej. Självklart. Eller...? När jag senare upptäckte en underlighet på mitt egenhändigt tillverkade bokomslag till DM-kodens lösning kändes det faktiskt aningen kusligt, för överst i den pyramidformade undertiteln satt mannens efternamn! Kära nån... en sån slump. Tänkte jag aningen matt.

Som ni troligen förstår vid det här laget, ni som orkat läsa min berättelse så här långt utan att dumpa mina skriverier i soporna, är detta inte de enda händelserna i mitt liv där min tolkning går på tvärs mot gängse synsätt. Naturligtvis var lastkajsmannen, tågresenären, dragspelstomten och låsplåtsmannen helt vanliga ordinära personer enligt dessa. De hade ju heller inga utmärkande drag som pekade på annat, jag menar vingar till exempel. Inga eldgafflar heller. Nejvisst, så är det. Skulle eventuellt ha kunnat ligga en liten hopfällbar eldgaffel i låsplåtsmannens hjulförsedda väska... Men i så fall kunde vingarna också varit hopfällda under kläderna... Nejmen sluta. Inget raljerande. Jag vet inte vart det kommer ifrån. Förlåt. Återgång till min faktiskt seriösa berättelse.
Det enda jag har att förlita mej till är min såkallade inre vetskap som istället ibland är den som tar till vingarna och ger sej ut på en flygtur bortom verklighetshorisonten. Vid de tillfällena känns allting som en självskapande skröna och misströstan tilltar.
Hur kan man lita på intutionen när det handlar om Det Okända? För mej personligen är det egentligen efteråt som jag börjar tvivla, när förnuftet som ju bygger på erfarenhet och beprövad sanning blandar sej i och talar om att min tolkning inte passar in i vad jag har fått lära mej om verkligheten och därför måste vara fel. Tittar man närmare på detta upptäcker man glappet. Det har i alla tider funnits saker som ännu inte upptäckts eller införlivats med vår kunskapsbank som hela tiden är under utveckling. Hur många som under historiens lopp och även i nutid har kämpat i motvind för att tala om vad de upplevt eller kommit fram till är antagligen oräkneliga. Galileo Galilei får stå som det i särklass lysande exemplet, en ljusbärare som fick livstids husarrest av dem som trodde sej förstå bättre, personer som förlitade sej på att det invanda synsättet, den rådande trosuppfattningen, var det absolut rätta, vilket kom att visa sej vara fullständigt fel.
Andra felaktigheter har också frodats, vidskepligheten har tidigare varit enorm, där får häxbränningarna stå som det lysande exemplet. Jag är verkligen glad att den tiden inte är nutiden. Förutom mina synkronistiska alternativt kuriösa upplevelser händer det emellanåt att jag bara "vet" saker som jag egentligen inte skulle kunna ha minsta möjlighet att ha nån kunskap om. Detta är bara glimtar som uppträder emellanåt, jag är ingen högt utvecklad vare sej medial eller klärvoayant person... än, men det hade förmodligen varit fullt tillräckligt för en brasa. Jag har långtifrån berättat allt och kommer heller inte att göra det. Allt är inte av intresse för andra och vissa saker är oberättbara. Det som finns inom pärmarna för denna berättelse är det som känns vara mest relevant för att vidarebefordra den andliga sidans påpekande att den faktiskt finns där, och att de jobbar oförtrutet på att vi ska fatta detta.

Nästa kapitel fortsätter på den smått otroliga vägen och tillägnas min mycket trevliga, ljushyllta föredetta väninna som från att ha varit tämligen ointresserad av min hälsa blev väldigt mån om att höra efter hur jag egentligen mådde.