DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.13 - Vänskap med motsägande undertoner

Så en kväll bjöd hon ut mej på restaurang. Middag med vin. Hon hade vunnit ett presentkort på en av de finare krogarna i stan. Det var otroligt snällt av henne att välja just mej, dessutom var hon så snäll att hon ordnade skjuts hem också så jag skulle slippa åka buss som hon uttryckte det. Hon hade fixat så att hennes före detta sambo skulle skjutsa hem mej. Och precis när hon sa det fick jag en underlig känsla av att något inte stod rätt till. En liten varningsklocka ringde diskret. Vad var nu detta? Jag hade aldrig haft nåt emot att åka buss, tvärtom tyckte jag att det var ett alldeles utomordentligt sätt att förflytta sej på om man nu av nån anledning inte kunde ta bilen, och bra mycket billigare än taxi. Dessutom var det inget problem med tillgången, det gick gott om bussar även kvällstid. När jag invände att det var bra onödigt att exet skulle behöva lämna sin nya familj och åka en hel massa mil för att skjutsa hem mej när jag precis lika gärna kunde ta bussen, ville hon inte lyssna på mej. Men jag stod på mej och avgick med segern. Hon blev rejält sur, och jag kunde inte fatta varför. Väderkornet indikerade nåt illaluktande.

Detta fick mej att fundera mer kring hennes livssituation. Ungefär samtidigt som jag och mitt eget ex separerade fick hon veta att hennes sambo hade ett förhållande med en annan kvinna och det jäkliga var att alla på hennes arbetsplats hade vetat om det under en längre tid, alla utom hon själv. De arbetade alla tre på samma företag, så det var ett riktigt triangeldrama, eller borde ha varit enligt mina värderingar. Istället utvecklade sej saker och ting på ett helt annat sätt. När han flyttade ihop med sin nya kvinna då krokade min kompis fast i deras relation och där satt hon. Hon påminde mej om de där skarpkusarna i min barndom, de där grå skalbaggarna som inte ville släppa taget där de satt fastklösta på kläderna.
De umgicks alla tre, åt middag hos varann ibland och vattnade varandras blommor under semestertider. Jag förstod ingenting. Hade det varit jag som blivit så bedragen hade jag aldrig velat träffa nån av dem igen. Antingen stod min kompis väldigt högt på den personliga utvecklingsstegen eller också fanns det nån väl dold anledning till hennes hantering av hela den delikata affären.
Enligt henne själv hade hon mått fruktansvärt dåligt efter den oväntade chocken. ”Men sen jag hade fått fundera på saken då gjorde jag om relationen så han blev mer som en bror för mej”, sa hon. Vilket jag inte förstod och inte kunde tro var sant. En sådan förvandling tydde på förmågor långt utöver det vanliga, vilket hon kanske hade, vad visste jag. Men nu anade jag oråd på grund av hennes ivriga övertalningsförsök om att jag skulle låta exet skjutsa hem mej. Jag visste att han var förödande attraktiv och att han var känd för åtskilliga andra fruntimmershistorier. Gick min kompis och hoppades på att jag skulle falla för hans oemotståndliga charm och därmed ställa till med nåt helveteselände? Gick hon faktiskt och ruvade på hämnd? Kunde det vara så det låg till? Nej jag inbillade mej nog, så var det naturligtvis inte. Hur som helst blev hon tydligt missbelåten när jag tog bussen hem efter krogbesöket, men allt eftersom tiden gick tänkte jag mindre och mindre på hennes underliga beteende för att till sist förtränga det helt.

Livet gick sin gilla gång och jag träffade henne mycket sällan, vår kontakt skedde mest per telefon. Det var oftast hon som ringde och undrade vad jag hade gjort sen sist och om jag hade sett nån intressant karl. Samma uttjatade tema. Hon tyckte att vi skulle träffas men det tyckte inte jag. Eftersom jag fortfarande hade röstproblem som kom och gick enligt nåt oförutsägbart mönster kunde jag oftast skylla på en röst som trilskades. Pratade jag mycket och länge blev svalgmusklerna trötta och det blev alltför jobbigt att försöka vara social. Skönast var att hålla tyst även om det samtidigt blev tråkigt i längden. Nu var det inte hela sanningen men en bra ursäkt. Egentligen ville jag inte träffa henne mera. Relationen kändes mer och mer fel. Hon speglade mej själv på ett nästan karikatyrartat sätt, och det jag såg var inte roligt att se. De positiva sidorna fanns där, men förutom dem såg jag mitt eget fyrkantiga rutinbetonade sätt att fungera, och samma ältande över de förlorade möjligheterna till den romantiska besvarade kärleken som jag själv hade ägnat mej åt. Dessutom kände jag en annan, mer ospecificerad känsla, en olust som inte gick att sätta fingret på. Nej, henne skulle jag nog hålla mej borta från.

Tiden gick och nån vecka före jul ringde hon för att pejla läget och höra vad jag tänkte göra under julhelgen. Hennes gamla föräldrar var nyss avlidna och förmodligen ville hon undersöka om vi kunde träffas under juldagarna. Hon var van vid min oftast låga humörnivå, men den här gången var läget annorlunda. Just då hade jag en tillfällig topp och mådde bättre än på länge. Jag hade bestämt mej för att besöka mellansystern över julen, vilket kändes riktigt spännande. Vi planerade att göra en liten konstresa till Köpenhamn för att titta på Chagall-utställningen på Arken. Min kompis fick lyssna till ovanligt positiva uttalanden. Jag talade förstås om hur mycket jag såg fram emot julen och berättade också om andra trevliga händelser som nyligen inträffat. Bara roliga saker.
Medan jag var i full färd med mina ovanligt positiva uttalanden la jag märke till hur kompisen blev kortare och kortare i tonen, och när jag fortsatte i vältaliga ordalag började hon liksom klippa av mej. Hon vill uppenbarligen inte lyssna på mej när jag mådde bra. Annars kunde hon ömka sej över min arbetslöshet medan hon berättade om hur bra jobb hon själv hade, men nu hade hon inte tid att prata med mej längre, och så avslutade hon abrupt samtalet som i vanliga fall kunde pågå hur länge som helst. Snopen stod jag där med luren i näven. Jaja, det var väl inget att bry sej om, hon hade väl ingen bra dag, tänkte jag och släppte det hela. Jag gick istället för att tänka ut vilka kläder jag skulle packa ner inför julresan.

Det som sedan hände var en av mina absolut hemskaste upplevelser här i livet, och kunde kanske ha satt P för fortsättningen. Vad det berodde på? Tja, kanske var det mörkret, kanske berodde det på att jag hade sovit dåligt under en veckas tid, kanske på att jag inte varit ute alls under flera veckor, inga promenader. Eller kanske det berodde på att det under flera nätter blåst nåt alldeles kopiöst och att jag under den sista blåstnatten som var den absolut värsta, låg och tittade på ljusflimret från ljuskedjan jag själv hade satt upp ute i syrenbusken. Varje gång jag vände mej i sängen träffade flimret mitt ansikte via en springa i persiennen. Kanske flimret hade en negativ psykedelisk effekt på mitt nervsystem, vad vet jag. Möjliga anledningar fanns det gott om vilket jag senare försökte övertyga mej själv att tro på medan helt andra aningar växte i omfång.

Natten innan jag skulle fara till min syster fick jag en fruktansvärd huvudvärk lokaliserad till skallbasen. När jag var åtskilligt yngre hade jag vid några tillfällen haft en migränliknande huvudvärk så jag visste mer än väl hur dåligt man kunde må, men detta var sju resor värre. Dessutom satt den på ett helt annat ställe. Illamåendet kom och gick allteftersom smärtorna i skallbasen ökade i omfattning. En elektrisk ström gick genom armarna ut i händerna som började krampa. Det surrade och ringde i öronen, ljudet tilltog i styrka och samtidigt började jag försvinna bort. I omgångar måste jag ha varit medvetslös och dessemellan låg jag där och undrade om jag skulle dö. Så dålig hade jag aldrig tidigare varit. När jag äntligen började komma tillbaks galopperade hjärtat som en skrämd häst och munnen var ett enda stort läskpapper. Andningsautomatiken verkade vara avstängd med påföljd att det var en jätteansträngning att andas.
Anfallet började mitt i natten och det skulle dröja ända till nån gång frampå förmiddan innan jag orkade släpa mej ur sängen. Jag försökte dricka bort muntorrheten men den ville inte ge med sej. Till sist var trappen upp till övervåningen forcerad, jag kröp på alla fyra och fick stanna för att vila då och då. Väl uppe i köket la jag mej på golvet och där låg jag både länge och väl innan jag orkade resa på mej och slå numret till sjukvårdsupplysningen. Mobiltelefonen var för tillfället obrukbar och min fasta telefon var tyvärr monterad på väggen vilket inte var nån hit i det rådande läget. Jag mådde fortfarande som en pestråtta.
Det var dan före julafton och där låg jag på knä framför spisen i mitt eget kök med pannan mot golvet och försökte förklara för den vänliga stämman i luren hur djävelusiskt nära jag hade varit att dö. Och hur dålig man ska vara för att bli hämtad av ambulansen kan man verkligen undra, för så dålig var jag nog inte, bestämde den vänliga rösten som tyckte att jag skulle kontakta hälsocentralen på orten där jag bodde.
Det blev att tillbringa en halvtimme till där på golvet innan jag orkade resa mej igen och slå numret till HC. Som tur var svarade de omedelbart, och tack och lov fick jag en tid på eftermiddagen, hur jag nu skulle ta mej dit. Jag hasade sakta nerför trappen igen, tog mej långt om länge ner i badkaret för att duscha, och efter ett par timmar hade jag lyckats ta mej upp på övervåningen igen. Jag fick syn på mitt likbleka ansikte i hallspegeln och fick samtidigt en mycket stark ingivelse av att något var rejält på tok. Något var katastrofalt galet! Känslan var synnerligen stark, det var riktigt fara å färde! Jag hörde mej själv be en inlevelsefull bön till alla goda makter om beskydd mot de onda krafter som riktades mot mej. Förnuftet hörde chockerat på, vad sysslade jag med? Men känslan av att jag var utsatt för någon ondsint illvilja var så stark att förnuftet fick finna sej i att inta en åhörarposition medan jag med inlevelse bad min bön.
En märkbar lättnad infann sej, och trots att jag fortfarande var mycket matt fixade jag taxiresan till hälsocentralen. Muntorrheten var fortfarande besvärande och spagettibenen bar knappt. Så eländig hade jag aldrig tidigare känt mej trots att jag varit rejält sjuk många gånger tidigare. Vad var det med mej egentligen?

Under de föregående veckorna hade det hänt flera underliga saker beträffande lampor som slocknat eller gått sönder på extremt ovanliga sätt. Väl inne på hälsocentralen fick jag lägga mej i ett rum i väntan på läkaren och när han kom in hände nästa konstighet på belysningsfronten. Jag hade släckt den mycket besvärande takbelysningen när jag la mej på britsen och när läkaren skulle tända för att kunna företa sin undersökning då blev allting istället alldeles svart, och inte bara i rummet där jag låg. Korridoren utanför blev lika svart och det blev så tyst så tyst. Ventilationen hade lagt av. Läkaren tittade ut genom fönstret och konstaterade att det var kolsvart överallt. Strömavbrottet skulle pågå i tre timmar och hade drabbat hela tätorten med omnejd. Det gjorde att jag blev undersökt i ficklampans sken. Diagnosen blev förmodad migrän eftersom jag hade haft några anfall tidigare i livet. Läkaren skulle skriva ut recept på en migränmedicin när elen kom tillbaks, ett recept som sedan kunde hämtas ut på vilket apotek som helst.
På vingliga ben gick jag så småningom hem, fortfarande totalt utmattad. Jag försökte få i mej lite mat, men det var lönlöst. Dricka gick bättre. Medan jag satt där vid köksbordet i skenet från några stearinljus kämpandes med maten på tallriken, funderade jag förstås på om jag skulle resa till min syster eller om det var bäst att stanna hemma. Orkade jag verkligen? En hel natt på tåget väntade i så fall. Ja det var frågan om jag skulle klara av det. Men stannade jag hemma då skulle jag förstöra inte bara min egen jul utan även min systers. Inte hade jag packat väskan heller, det hade jag planerat att göra på förmiddan, men då låg jag helt utslagen på köksgolvet ur stånd att ta mej därifrån.
Beslutet kom att se ut nåt i stil med ”ska jag dö så kan jag lika gärna göra det på tåget”. Jag packade med stor möda väskan där i mitt becksvarta mörker, och släpade mej så småningom iväg till tåget och min sovkupé. Resterna av huvudvärken plågade mej hela natten, men resan gick bra och jag kom fram i betydligt bättre skick än när jag for hemifrån.
Julen blev riktigt lyckad och jag repade mej ganska fort. Köpenhamnsresan blev av och Chagall-utställningen var underbar att se. En sån tur att jag inte stannade hemma!
På hemresan inträffade den sista belysningsöverraskningen när jag klev in i sovkupén samtidigt som ljuset slocknade. Lampan gick, för vilken gång i ordningen på kort tid? Det var finalen på belysningsproblemen, sen blev det lugnt.

Alla dessa ovanliga händelser kunde inte vara tillfälligheter. Det var som om mörkret hade kämpat för att få herraväldet över ljuset men förlorat. Migränattacken eller vad det nu var kom också mitt under den mörkaste tiden på året, natten mellan den 22:a och 23:e december. Egentligen borde jag ha varit förberedd på att nåt liknande skulle hända, men jag hade ju vant mej vid att vifta bort det jag såg i kaffesumpen och därför gjorde jag likadant när jag några dar före migränattacken såg ett ansikte där ögonen var markerade med kryss, precis som i serierna när någon är avsvimmad. Fast även om jag hade förstått vad som skulle hända, hur skulle jag ha kunnat avvärja det? Och varför råkade jag ut för alla dessa konstigheter? Ja, nu blev det dags för några svar att uppenbara sej.
Jag berättade för frissan om allt som hänt, med henne kunde jag prata om allt möjligt. Hon hade också underliga upplevelser och var i stort sett den enda människa jag fick nåt i retur av när jag berättade om mina egna synkar. Hennes fråga kom direkt, ”vad har du bett om egentligen?” Ja, det tålde att tänkas på. Även om vi hade en bra kontakt så bar det emot att erkänna att jag under hösten faktiskt ställt frågan om det fanns någon möjlighet att jag kunde få kila vidare snart, eftersom jag inte kunde se nån framtid som var värd att levas, den vanliga bristen på utsikt där jag satt i ett av mina frekventa becksvarta depressionshål.
Frissans fråga dök något omvandlad upp igen efter några dar, fast i bokform. En väninna hade fått en ny bok från en bokklubb men hade inte tid att läsa den utan undrade om jag kanske var intresserad. Titeln högg tag i mej ordentligt, Be så ska du få, skriven av ett par som heter Hicks. Och nog kunde man få hicka alltid. Skrämselhicka.
Boken kändes som skriven och adresserad till mej. Författarna tog upp 22 olika känslolägen som på nån typ av barometer, djupaste desperation längst ner, ungefär som i mina svarta hål, och högst upp kärlek och glädje. Dessutom stod det att det inte finns någon ”mörkerströmbrytare”, tankarna gick till det som hände på läkarstationen. Att försöka slå på mörkret, det går inte. Så det så! Jag fick mej en ordentlig funderare på vad jag egentligen ville, och naturligtvis ville jag inte dö utan leva. Det var bara det att jag inte för allt i världen kunde räkna ut hur jag nånsin mer skulle kunna leva ett bra och stimulerande liv, för vad hade jag att leva för egentligen? När julen passerat föll återigen humöret, den tillfälliga förbättringen räckte bara så länge det fanns något att se fram emot. Efter julen var jag tillbaks i min ensamma arbetslöshetstillvaro med dess grå tristess och utan hopp om bättre tider.

Kompisen som jag talade med strax före jul och som då nästan la på luren i örat ringde igen i början av januari för att höra hur julen hade varit och om jag mådde bra. Ja, varför skulle jag inte göra det? Som om hon känt på sej att något hade hänt. Hon hade en mycket bra intuition, det tyckte jag nog, och berättade förstås oskuldsfullt om mina vedermödor. Hon var verkligen medkännande, det var rent förskräckligt det som hade hänt! Åh, vad det kändes skönt med lite medkänsla, jag var så svältfödd på kärlek och omtanke att jag tacksamt sög i mej hennes empati. Och kanske var det precis vad det var, eller också var det raka motsatsen. En bit in i januari hände nämligen en sak som verkligen fick mej att undra. Fast det var något av ett understatement, jag är säker på att håret reste sej överallt, även på de mer hemliga ställena. Inbillning eller inte, förmodligen skulle jag aldrig få veta hur det förhöll sej, men resultatet blev att jag på stående fot bestämde mej för att jag definitivt skulle sluta umgås med kompisen. Oåterkallerligen finito.

Jag befann mej i receptionen på min dåvarande praktikplats. Det var som vilken vanlig dag som helst och en av kunderna satt där i foajén och läste förstrött i en känd svensk damtidskrift medan hon väntade på sin tur för behandling. ”Nämen titta här” sa hon, ”det är ju inte klokt vilka artiklar man kan hitta i de här blaskorna”. Mitt intresserade ögonkast ner i tidningen ändrades direkt till djupaste bestörtning. Artikeln förklarade hur man på ett enkelt och effektivt sätt kunde hämnas på personer som inte uppfört sej som man ville och förväntade sej, till exempel på före detta pojkvännen som svikit eller på en väninna som sagt eller gjort nåt dumt. Man tillverkade enkelt en docka som fick representera personen ifråga och sedan skulle man sticka nålar i den och vrida om, det skulle inte bara lätta på det känslomässiga trycket hos den som utförde hela den motbjudande akten, utan den misshagliga personen skulle genom detta förfarande få uppleva diverse smärtsamma händelser, och det var ju bara rätt åt honom/henne! Voodoo, eller hur! För min inre syn såg jag kompisen som med satanisk min stack nålar i en docka som mycket väl kunde vara jag, och jag kände mej så matt vid tanken på att det faktiskt kunde vara exakt vad som hade hänt att jag satte mej ner på stolen bakom disken och blev sittande ett bra tag.
Naturligtvis kom förnuftet med invändningar, men de var märkbart lama och försvann snabbt. Den gamla spådomen dök upp i huvudet, den om vännen som inte var nån vän och som jag absolut skulle dra mej bort ifrån, den spådomen levererades av en annan person än den spådam som inleder mina skriverier. Även denna tidigare spåkvinna hade haft rätt om allt hon berättat, allt hade stämt på pricken, men påståendet om den falska vännen hade jag varken velat eller kunnat tro på. Nu var läget emellertid ett annat. Den avlevererade varningen stämde mer än väl på alla underliga känslor jag haft gentemot ”kompisen” men som jag slagit undan i tron att jag inbillade mej. Det var som om ett bråddjup öppnat sej framför mej och samtidigt stod det bara alltför klart att jag kunde ha inbjudit hela det makabra händelseförloppet genom mitt eget handlande och mina egna tankar och funderingar. Karmaenergiernas återbetalning, från detta liv eller nåt föregående inräknades i detta. Och sant eller inte, även utan såna sataniska inslag kändes relationen fel. Vi skulle inte träffas mera, hur jag nu skulle bära mej åt för att undvika det. Undanflykter håller inte hur länge som och hade jag rätt i mina förfärliga aningar så måste jag till varje pris undvika att reta henne.

På nummerregistreraren såg jag att hon ringde ibland, men jag undvek att svara. När jag efter några månader fyllde år skickade hon ett grattiskort, typ crazykort, där texten löd ”Vänta du, nästa år blir det ändå värre”, och jag rös trots att jag ju inte kunde veta att det var exakt vad det skulle bli.
Tur i oturen var att min röst blev sämre igen. Under normala omständigheter hade jag sett det som en smärre katastrof, men nu visade sej röstproblemen bli min räddning. Vid nästa påringning svarade jag med min hesa, kraxande röst som emellanåt försvann helt. Av naturliga skäl blev samtalet relativt kort, och jag kunde lättad lägga på luren. Rösten blev bättre för ett tag, men så blev den sämre, och då ringde hon igen. Hon lät irriterad men fick finna sej i ett lika kort samtal som gången innan. Rösten blev tillfälligt något bättre för att återigen försämras vid midsommartiden. Det var synnerligen besvärligt eftersom det var jag som svarade i telefonen och bokade tider, trots att arbetsplatsen egentligen bara var en praktikplats och ingen anställning. Snart var det semester och jag hade tänkt åka och hälsa på mina systrar. Besvärligt om jag inte skulle kunna prata med dem. Men som sagt, inget ont som inte för nåt gott med sej.

I början av den sista arbetsveckan före semestern ringde min misstänkt sataniska kompis igen, men denna gång ringde hon inte hem utan till arbetet, vilket aldrig hade hänt förut. Om hon hade tänkt kolla hur det egentligen var ställt med rösten, om problemen var äkta, behövde hon inte sväva i tvivelsmål längre. Jag svarade vid påringningen men med största svårighet, kraxande och klagande över hur besvärligt det var. Det knottrade sej inom mej när hon lite nonchalant undrade om jag inte kunde låta nån av mina reiki-healing-vänner läsa nån ramsa över mej. Jag hajade till över hennes fråga som innehöll en försmädlig underton, vad var det människan sa! Att läsa ramsor över andra människor, det lät som svart magi i mina öron, trots att jag själv lärt mej använda vissa reiki-formler. Vart hade hon fått det ifrån? Var det trots allt vad hon sysslade med själv? Jag visste att hon kände min reiki-lärare trots att hon inte gått på hennes reiki-kurser, och jag visste också att läraren även anordnat nån slags häx-kurser, som jag tagit för givet var av det godsinnade slaget. Föredetta kompisen hade hela tiden varit mycket förtegen om hur det kom sej att hon kände reiki-läraren. Och tacka fanken för det, om förklaringen var att hon lärt sej använda svarta besvärjelser. Och varför inte, om hon ville hämnas på exet! Men det var ju onekligen en vansinnigt verklighetsfrämmande misstanke och det mest troliga var förstås att det var en ren tillfällighet att hon råkade uttrycka sej på det viset. Ja naturligtvis. Jag lugnade ner mej och tonade ner det hela trots motståndskänslorna från mitt inre.
Nu lät hon besviken eftersom hon tänkt bjuda mej på middag på lördagen, som hon visste var min första semesterdag. Jag var nära att berätta att det inte gick eftersom jag redan köpt tågbiljett och skulle sätta mej på tåget för resan till mina systrar på lördagskvällen, men lyckades hejda mej i sista minuten. Bäst att hon inget visste om mina förehavanden. Om hon var tillräckligt missunnsam kanske det skulle kunna utlösa nåt nytt elände. Hon tyckte att vi kunde väl träffas nånting under min semester, lite senare när rösten hade blivit bättre. Ja, det fick jag ju lov att hålla med om, vad annat kunde jag säga? Men jag tänkte att aldrig på tiden!

Semestertrippen blev hellyckad trots att jag av och till hade mina röstproblem att tampas med. Vädret var på toppenhumör, solen gassade på för att tränga bort all tillstymmelse till mörker och lyckades så väl att även jag surfade fram på sommarens lyckovåg. Det var mycket trevligt att träffa mina systrar igen. Vi badade i havet, gick på trevliga hantverksmarknader och mådde gott i största allmänhet. Under nån av de första nätterna på bortaplan drömde jag om en kompis som avlidit i bröstcancer några år tidigare. Hon hade, där i drömmen, kommit över tre biljetter som hon erbjöd mej, men jag avböjde. När vi alla tre systrar nån vecka senare hade sökt skydd under en balkong mot en plötslig åskskur, då hade vi nog kunnat kila vidare alla tre, vilket fick mej att tänka på biljetterna som erbjudits.
Det var värmebölja och skönare utom- än inomhus. Till att börja med satt vi ute under ett träd, men när ett dovt avlägset mullrande hördes och några regndroppar började falla, flyttade vi in under balkongen som vi betraktade som ett säkrare ställe. Balkongen sköt ut bara nån halvmeter utanför husväggen så när regnet tilltog vred jag på min hopfällbara stol i ett försök att få in även benen under balkongen. Mina systrar gjorde likadant. Strax därpå blixtrade och small det till nåt alldeles förfärligt. Jag kunde se blixten mot asfalten precis utanför min vänstra arm, precis där mina ben stunden innan befann sej. Milda makter! Vad hade hänt om jag inte hade ändrat position? Hade det suttit tre förkolnade lik under balkongen då? Jag berättade för mina systrar om drömmen, men de verkade inte ta den på allvar, inga kommentarer. Vi pratade inte mer om det, men jag tänkte desto mer. Varför hände det, slump eller vad?

Väl hemma igen fortsatte det vackra vädret och jag rensade mina grönsaksland och läste mina böcker och fortsatte att må rent otroligt bra med undantag för en aning huvudvärk av och till. Ända fram till första arbetsdagen. Då brakade helvetet löst igen i form av en liknande migränattack som halvåret innan. Men nu fick den inte på långt när så katastrofala verkningar. Visserligen låg jag och spydde och kom inte iväg till jobbet den dagen, men jag blev inte tillnärmelsevis så dålig som den gången före jul. Nog var det konstigt att jag skulle drabbas av detta första arbetsdan efter semestern, jag hade definitivt inte gruvat mej för att börja jobba, snarare tvärtom. Jag såg fram emot att få träffa de andra igen, därför rös jag nu vid tanken på vad migränanfallet eventuellt kunde bero på.
Sen var det lugnt igen. Resten av året passerade utan otrevliga händelser och jag invaggades i tron att det nog var över, om det nu ens hade varit nåt konstigt alls. Jag försökte slå bort mina misstankar som ett utslag av nån slags paranoia även om olustkänslan alltid infann sej när jag nån sällsynt gång pratade med den före detta kompisen i telefon. Vi träffades inte trots att hon ibland föreslog en middag eller så.

I början av året därpå hände en mycket intressant sak. I julklapp hade jag av praktikplatsens arbetsgivare fått ett presentkort på en behandling hos en schamansk healer, och det besöket kom att innebära en tripp in i en helt annan dimension. Det hade jag emellertid ingen aning om när jag klev in genom dörren och hälsade på personen ifråga som hade ett allt annat än schamanistiskt utseende. En helt vanlig person med en trygg och stabil utstrålning. Efter det inledande samtalet fick jag lägga mej på en brits och fick noggranna instruktioner hur jag skulle göra om de upplevelser jag fick blev alltför outhärdliga. Detta fick mej att reagera, för varför skulle det bli jobbigt? Aningslöst blundade jag och slappnade av i hela kroppen medan jag mycket tvivlande undrade över meningen med detta. Sen gick allt mycket snabbt.
Först visade sej en varg för min inre syn. Den var väldigt noga med att jag skulle se den ur alla vinklar under det att den emellanåt tittade på mej med sina gula ögon. Därefter brann hela världen upp medan jag grät så jag skakade, varpå en ny värld föddes fram ur resterna efter den fruktansvärda branden. Rosig och nymornad låg den där glittrande i morgonsolen medan ny grönska växte fram och knoppar slog ut. En ren fröjd! Själv växte jag upp bland trädkronorna medan jag tittade ner på min kropp och konstaterade att den inte var mänsklig utan orangeaktig och hade fjäll. Plötsligt sa en röst ”korpen flyger” varpå jag plötsligt befann mej flygande tillsammans med fåglarna. Strax efteråt simmade och lekte jag med fiskarna i vattnet, alltmedan rösten informerade mej om att det gällde att lära sej hantera alla energier. Dessutom tyckte jag att rösten även påpekade att jag hade stor visionär förmåga, men det slog jag senare ifrån mej som varande ett påhitt av egot.
Den jobbiga men samtidigt underbara upplevelsen lämnade mej och jag satte mej mödosamt upp på britsen och torkade bort tårarna som runnit ner i öronen. Enligt den schamanske healern hade jag gjort en riktig schamanresa med allt vad det innebar, och vargens noggrannhet med att visa sej från alla sidor var tydligen kännetecknande för ett totemdjurs uppträdande, vargen var alltså ett beskydd. Känslan av obegränsad rörelsefrihet bland fåglarna och fiskarna var en fantastisk upplevelse, men vid senare återblickar på hela den mystiska inre resan skulle jag komma att känna en viss oro med tanke på den orangeaktiga och fjälliga kroppen.

I början på året hände även en annan sak. Min misstänkt sataniska före detta kompis ringde upp och undrade hur jag mådde nu för tiden. ”Brukade inte du ha ont i ryggen eller var det nu var?” frågade hon medlidsamt. Jag gjorde samtalet så kort som möjligt.
Veckan därpå visade dagstidningen i en av de återkommande serierna hur en figur frågade en annan om han inte hade ont i skallen. ”Nix” sa denne. ”Är du säker?” frågade den förste. I sista serierutan sitter den förste figuren i ett annat rum och svarar i telefonen: ”Hallå! Acme Voodoo-dockor AB!” Bredvid telefonen ligger en docka som är en tydlig avbild av den andre figuren, full med nålar! Och här vill jag påpeka att jag inte försöker bevisa nåt alls, bara berätta vad som hände. Tror inte att jag varken förr eller senare sett nåt liknande i serieform. Det jag undrade var om det gick att se detta som information från Det Okända om det faktiska läget, det var ju det där med tecken från omgivningen..., men som vanligt tänkte jag att det var väl ändå att ta i, så kunde det väl inte vara, eller…?

Några månader passerade och inget särskilt hände. Så fick jag en period av huvudvärk och började ta huvudvärkstabletter av ett vanligt preparat. Vissa dagar var jag relativt besvärsfri men nästa dag intensifierades huvudvärken igen, och så fortsatte det drygt en vecka. Jag åt maxdos av huvudvärkstabletterna mest varje dag av ren rädsla, i ett försök att inhibera ett eventuellt migränanfall. Här kan jag nämna att det recept som läkaren skrev ut vid det första migränanfallet inte gick att använda, för vid en titt på bipacksedeln fanns där en varning som gällde sulfaallergiker. Den medicinen vågade jag inte använda med tanke på det inträffade i ungdomen vid sulfamedicinerandet mot urinvägsinfektionerna. Jag åt alltså vanliga receptfria huvudvärkstabletter istället. En morron vaknade jag redan vi halvfyratiden med rejäla kopparslagare, gick upp och tog ytterligare en tablett i förhoppning att det skulle ge sej. Somnade till och vaknade efter några timmar, fruktansvärt illamående. Huvudvärken var kvar men var inte så hemsk som den där gången när jag trodde att jag skulle dö, däremot blev jag liggande hela dan. Jag var rejält dålig och spydde så fort jag drack en klunk vatten. Dessutom hoppade hjärtat och slog oregelbundet, mer än vanligt. Ända sedan 18-årsåldern hade jag lidit av oregelbunden hjärtrytm av och till, men nu hade den antagit en omfattning som gjorde mej orolig. Framåt kvällen piggnade jag emellertid till och fick så småningom i mej en kopp te och en skorpa, och dan därpå mådde jag riktigt skapligt. Det gick en dag till och då ringde min sataniska före detta kompis, men jag svarade inte eftersom nummerregistreraren avslöjade henne.
Så gick det en halv vecka och sen en dag hade jag en mycket spektakulär sak i kaffesumpen. För första gången fanns där nåt som liknade ett ord. Som vanligt ritade jag av det för att inte senare komma i tvivelsmål. Där fanns fyra bokstäver med samma storlek och lutning. Mellanrummet mellan dem var exakt lika stort och de stod på en snörrät rad, ”I V O X”. Ja resten av den historien har jag redan berättat i det tidigare kapitlet innehållande kaffesumpsbilder.

Jag piggnade till efter den skrämmande händelsen med alla dess indikationer på hur det hade kunnat gå om jag framhärdat i mitt intag av huvudvärkstabletterna, och jag återtog mitt vanliga liv. Mina frekventa långpromenader kringgärdades av en del utspridda bananskal som låg på alla möjliga och omöjliga ställen, och en dag låg där en helt utplattad död mask bredvid vägkanten, i samma liggandeåtta-position som den levande mirakel-masken jag ännu inte har berättat om, kommer i ett senare kapitel. Symbolerna hade ett visst mått av varning över sej, och det skulle visa sej att det inte bara var inbillning. Sedan jag passerat den döda masken samt en ivrigt hamrande mindre hackspett av en sort jag aldrig tidigare sett, (hackspettar hade tidigare flitigt dykt upp vid speciella funderingar med tillhörande insikter), fortsatte jag promenaden för att längre fram ställa mej på vägkanten för att kolla in mitt eget bostadsområde där från andra sidan sjön, och var så absorberad av att försöka räkna ut vilket hus som var mitt att jag inte märkte bilarna som närmade sej från vardera hållet. De möttes exakt där jag stod och så obehagligt nära att jag blev illa berörd. Tänkte på den döda masken och bananskalet och på hur lätt det är att halka in i den oändliga evigheten. Usch!

I det läget erinrade jag mej de tre hålen som uppenbarat sej under kort tid. Plötsligt fanns där ett djupt och svart hål, någon decimeter i diameter mitt i stigen där jag ofta brukade gå. Hur hade det kommit dit? Sen var det ett litet hål, misstänkt likt ett skotthål genom en sån där trafikskylt som anger mötesplats, ni vet en sån där med ett stort M. Och till sist det rektangulära hålet i min tredje odlingslott som jag nyligen grävt upp. En enorm sten låg alldeles under ytan, den var så stor, över en meter lång och kanske fyra decimeter bred, att jag inte rådde på den själv utan fick hjälp att ta upp den av en grävare som råkade befinna sej i närheten. På grund av stenens form åstadkoms ett hål i marken märkligt likt en grav. Makabra tankar infann sej och det stod klart för mej att några tidigare ord som flugit genom huvudet kanske var information och inte mina egna tankar; - ”tiden är nu kommen”. Hu. Och mitt i alltihop ringde det en dag på dörren, en ihållande signal som fick hjärtat att åka upp i halsgropen. Där stannade det kvar när jag hade öppnat dörren och upptäckt vem det var. Den obalanserade mannen som vid polisvisiteringen befanns gå omkring med både pistol och kniv! Nu räckte han emellertid fram nåt så harmlöst som en ask med karameller och undrade om jag ville köpa den vilket jag inte alls ville utan såg till att tacka så artigt jag bara kunde, le, säkert konstigaste leendet, och sedan stänga dörren så fort det bara gick. Hu igen!
Därpå kom en mellandag utan nåt särskilt, men påföljande dag brakade det löst med besked.

Det hade regnat hela förmiddagen, så när det sken upp vid tolvtiden bestämde jag mej för att gå på promenad. Jag bara måste ut för att röra på mej. Innan jag gav mej iväg kollade jag in himlen så jag var mycket medveten om det stora svarta molnet på andra sidan sjön. Vindriktningen var emellertid sån att molnet borde fortsätta sin bana där på andra sidan. Jag promenerade alltså iväg, noterade i förbifarten ett bananskal på vägkanten och hade inte hunnit långt när jag fick en otroligt läskig känsla. Nu var det bråttom! Jag skulle skynda mej allt vad jag kunde till vindskyddet nere vid stranden. Ni vet ett sånt där med tak. Precis som om någon talade utan ord inne i mitt huvud.
Det jag inte var medveten om då det var att jag befann mej exakt vid det där djupa hålet i stigen, det var något jag senare skulle komma att erinra mej. Nu blev det istället ett dividerande mellan förnuftet som sa att ”vadå, molnet går där på andra sidan sjön och här skiner solen, allt är frid och fröjd”, och känslan och de inre instruktionerna som sa att det var fara å färde. Känslan vann. Den var så stark att jag sprang allt vad jag kunde men hann inte ända fram till vindskyddet innan de första tunga dropparna började falla från mörka moln som helt plötsligt uppenbarade sej från det håll där skogen skymt sikten. Det mullrade hotfullt och så kom den första blixten. Jag råkade titta ut över sjön och fick se en helt magnifik syn. En tät regnridå föll från det svarta molnet och cementerade ytan på sjön alldeles platt medan molnet ändrade riktning ca 90 grader och snabbt kom in över land rakt mot mej. De sista 200 meterna sprintade jag som jag aldrig trott mej vara i stånd till, bombarderad av en blandning av stora plaskdroppar och hagel. Sen stod jag där under vindskyddets tak en kvart medan ovädret visade upp en formidabel kraftdemonstration av blixt och dunder medan regnet öste ner och vinden blåste nåt alldeles oerhört. Varken förr eller senare har jag varit med om nåt liknande. Sen la sej alltihop lika plötsligt som det uppstod, jag gick min promenad och efter en halvtimme var himlen oskyldigt blå utan den minsta molntapp nånstans. Inte ett enda moln!!!!!

Ja det var en anmärkningsvärd händelse som varken jag eller den granne som råkade befinna sej alldeles i utkanten av skogen, fast utan min vetskap, förmodligen aldrig glömmer. Han hade gjort exakt samma bedömning som jag av det stora svarta molnets färdriktning men han var inte i närheten av vindskyddet utan fick finna sej i att springa hem i ösregnet. När vi träffades nån dag efteråt var han fortfarande upphetsad över hur molnet kunde bete sej så underligt och totalt ändra riktning! Det var nu inte det enda underliga. Samma dag fyllde min sataniska före detta kompis år, och detta var den första gången under de år vi känt varann som jag medvetet struntat i att skicka det sedvanliga grattiskortet. Ett märkligt sammanträffande och alls inget bevis för nånting, men jag kunde inte slå bort misstankarna angående min före detta väninna efter allt som hänt, och ur denna sista händelse föddes en del tankegångar om vad som egentligen inträffar när vi har nåt särskilt i sinnet. Vi har ju faktiskt inte en susning om vilka krafter vi sätter i rörelse beroende på vart vi riktar våra tankar och vår energi. Enligt många olika trosåskådningar finns det gott om både goda och onda väsen med sina alldeles egna agendor. Kanske såg de ett tillfälle att haka på, eller också var det betalt för gammal ost, för vad visste jag om mitt förflutna från tidigare inkarnationer.

Det verkade totalt sinnessjukt att min tidigare väninna skulle syssla med nån form av svartkonst och ändå fanns där känslan av att nåt var grundläggande fel. Om det nu var så att hon sysslade med nån form av voodoo riktad mot mej kunde orsaken finnas hos mej själv genom mina egna handlingar under tidigare liv. Och karmalagen kan ingen undkomma sägs det. Alla handlingar returneras till avsändaren, förr eller senare, så elaka och illvilliga gärningar slår alltid tillbaks på den som har begått dem, i detta liv eller nåt senare, och för all del likadant vad gäller positiva och kärleksfulla. Som en bumerang med ibland fördröjd effekt, men pålitlig och träffsäker som en långdistansrobot, ironiskt nog skickad att träffa avfyraren. Men alldeles frånsett detta var det en annan sak som fick mej att rysa. Den sista gången denna tidigare väninna var hos mej på middag ville hon veta vad jag såg i hennes kaffesump, och jag sa som det var att ”det ser ut som om du håller på att få ett stort svart moln på kroken”! Detta var enda gången det förlöpte ett längre tidsintervall mellan kaffesumpsbilden och själva händelsen.

En vecka efter åskvädret ringde hon upp mej, jag kände mej tvungen att svara, och det första hon frågade var hur jag egentligen mådde nuförtiden, och med samma tillägg som sist; ”du brukade ju ha ont i ryggen eller nåt”! Jag höll samtalstonen så kort som möjlig och lämnade i princip inte ut några som helst upplysningar om mitt liv, ju mindre hon visste desto bättre. Som tur var lyckades jag också undvika några som helst löften om att vi skulle träffas och jag drog ett djupt och befriat andetag när jag la på telefonluren. Fortfarande kände jag mej otroligt kluven. Förnuftet ville för allt i världen inte gå med på att mina aningar kunde vara sanna, men intuitionen sa motsatsen. Visst kunde jag ha blandat ihop rädsla och intuition, men i detta läge var det bäst att ta det säkra före det osäkra och se till att få slut på relationen. Eftersom jag hett och innerligt önskat mej utveckla just intuitionen vore det dessutom mer än enfaldigt att inte lita på de inre uppmaningarna respektive info som visat sej stämma mer än bra så många gånger.
När jag som kryddan på moset påminde förnuftet om den nätta lilla vinsten jag gjorde när jag sålde mina aktier efter en sån där stark manande impuls inifrån, då tystnade alla invändningar. Tack vare intuitionen lyckades jag den gången sälja aktierna precis före ett större börsras som kom helt oväntat. Men för livet framöver handlade det om tillit, tillit och åter tillit, för under de senaste fyra månaderna hade jag fått mer och mer ont i ryggen och det var en otroligt läskig smärta som kom och gick, ibland knivskarp...

Tiden gick, sommaren passerade i ledighetens tecken eftersom jag tog ledigt från min arbetslöshet så att säga, jag gjorde ett avbrott i arbetsförmedlingens program och knaprade på mina sparpengar istället. I slutet av september ringde tidigare väninnan igen och samma sak upprepade sej som sist. Hon undrade hur jag egentligen mådde nu för tiden. Och jag mitt dumma nöt tyckte mej se ett tillfälle att yttra mej om goda och onda krafter och hur våra handlingar påverkar vår karma, och när hon började nämna nåt om att hon funderade på att gå nån kvällskurs men att det inte var nåt som var särskilt intressant, då kunde jag inte motstå att föreslå en ”häxkurs”. Allt uttalat med ett lättsamt tonfall - tyckte jag. ”Tror du jag håller på med svart magi” frågade hon direkt, och det likaledes direkta svaret från mej blev returfrågan ”ja, gör du inte det då?” Hon sa förstås nej och började omedelbart berätta om nånting hon såg utanför fönstret, inget svar i skämtsam ton som annars. Resten av samtalet hölls i alldaglig ton och efter en stund avslutade vi med de sedvanliga artighetsfraserna.
Det gick två veckor och sen kom torsdan när helvetet bröt lös på allvar och värre än den där julen ett och ett halvt år tidigare. Jag vaknade tidigt på morronen av en fruktansvärd huvudvärk och en enorm smärta bak i ryggen. Det var som om nåt odjur hade bitit sej fast och vägrade släppa taget. Återigen kändes det som att jag skulle dö och efter en mycket svår pärs lyckades jag slutligen ringa efter en ambulans. När den kom efter cirka 20 minuter hade jag piggnat till något, så resultatet blev att jag inte åkte med in till sjukhuset utan istället fick en tid samma eftermiddag hos hälsocentralen. Det blev massor av olika provtagningar. Jag var dit flera gånger under den påföljande veckan för ytterligare prover och uppföljning. Alla prover var normala och eftersom jag kände mej bättre vidtogs inga ytterligare åtgärder från det hållet.

Ni förstår säkert att jag hade mina egna funderingar angående det inträffade, därför tog jag samma dag som läkarbesöket kontakt med den schamanske healern för att kolla av läget. Smärtan i ryggen fanns kvar fast i reducerat skick och det jag ville veta var om det fanns några tecken som tydde på nån påverkan utifrån. Nåt belägg för mina misstankar fick jag inte, men healern rensade ut främmande energier ur mitt system. Parasitenergier. Jag fick också ett beskydd mot negativa energier. Efteråt blev jag bättre och bättre, men smärtan i ryggen ville inte riktigt ge med sej. Som följdverkningar av den svåra pärsen uppstod vibrationer som flyttade runt i hela kroppen. Till en början var det snudd på outhärdligt. Det kändes som om någon använde en sån där kobra som används för att ta bort asfalt, men inne i min kropp och ibland hade jag vansinnigt ont i ryggen, en slags nervsmärta. Varken den vanliga läkaren eller den schamanske healern kunde ge nån förklaring men efter att själv ha konsulterat diverse ställen ute på Internet började jag undra om det inträffade hade resulterat i att min kundalinikraft börjat vakna till liv. Den såkallade ormkraften som enligt bland annat hinduiska trossystemet ligger hoprullad i trakten av svanskotan i väntan på att personen ifråga ska mogna. Mina symptom stämde bra med informationen på kundalini-sajterna. Och med hänseende till hur dålig man kan bli fick jag anse mej vara lyckligt lottad. Många som får för tidiga kundaliniuppvaknanden blir mycket illa däran och får svåra problem. En del upplever att en stark energi går i vågor upp genom ryggraden och för somliga resulterar det i svåra huvudsmärtor och brännande sensationer. Allt detta är inget som den vanliga läkarvården har nån som helst kunskap om eller till och med förnekar, men hör till en del människors verklighet enligt de berättelser som fanns utlagda på nätet.

Vid ett återbesök hos den schamanske healern berättade denne om hur en argsint kvinna jagat runt med en kniv i högsta hugg i de nattliga drömmarna. Detta fortsatte in i mitt eget liv när jag samma kväll efter hemkomsten från healern satt och åt middag vid mitt köksbord. Helt plötsligt hördes en sån våldsam smäll bakom ryggen att jag flög rakt upp av rädsla. En av förskärarna hade lossnat från magnetlisten där köksknivarna sitter och trillat ner på diskbänken därunder. Samtidigt hördes nyhetsuppläsaren på tv-nyheterna berätta att knivarna hade flugit genom luften på moderatstämman! Jag hann precis dra en lättnadens suck när det ringde en lång och ihållande signal på dörrklockan som fick mej att hoppa till och tänka på den tidigare upplevelsen när pistol-och-kniv-mannen ringde på. Blev lika rädd nu men stålsatte mej och gick raka vägen och öppnade dörren för att inte bli slav under rädslan. Det fanns ingen där! Jag tog mod till mej och gick ut i mörkret och till och med runt husknuten och tittade noggrant bakom rosenbuskarna, men det fanns ingen människa i närheten. Allt var lugnt och stilla. Vände för att gå in igen och upptäckte en liten kattunge som satt där och tittade på mej strax nedanför brosteget. Onekligen antiklimax! Nåt så oskyldigt som en näpen liten kattunge var nog det sista jag hade förväntat mej. Det var Kattimånsens och min första träff som efter några år skulle utveckla sej till mitt tredje helt underbara samboförhållande. Men det är en helt annan historia.
Den kvällen tog jag tjuren vid hornen vad gällde min rädsla. Efter de ovan nämnda händelserna tog jag mej samman och gick en promenad i mörkret, helt enkelt med avsikt att inte duka under för inbillade fasor. Jag hade inte hunnit långt förrän jag hörde sirener närma sej. Inom kort kom först en polisbil tätt följd av en ambulans, och jag fick se polismännen springa in i ett hus i närheten som om det brann i hälarna på dem. Vad som hände där fick jag aldrig veta, men att det var mycket energier som cirkulerade runtomkring, det stod bara alltför klart.

Vibrationerna i min kropp fortsatte fast på ett mer uthärdligt sätt och jag var glad varje morgon jag vaknade utan smärtor. Några månader passerade och jag blev under protester antagen till en utbildning för informationsmäklare hos nummerupplysningen. Berättar mer om det i ett kommande kapitel. Samtidigt hade jag anmält mej till en kvällskurs men insåg första kvällen att det skulle bli alldeles för tufft att gå de båda utbildningarna samtidigt, därför slutade jag på kvällskursen samma kväll som jag började. Emellertid hann jag presentera mej, och det ganska grundligt med beskrivning av min arbetslöshetssituation och tidigare jobb på Posten. När nästa person talade om att hon jobbade på samma arbetsplats som min sataniska före detta väninna hade jag kunnat bita tungan av mej. Bara hon inte berättade om mej! Jag ville för allt i världen inte att hon skulle återaktualisera mej igen.
Fåfänga var de förhoppningarna. Åtminstone var det vad jag tänkte när jag torsdagsmorgonen samma vecka vaknade med de alltför välkända tecknen. Våldsam huvudvärk, fruktansvärd smärta i ryggen och ett kopiöst illamående som gjorde att jag spydde så våldsamt att jag kissade på mej, gång på gång. Hela dan fortsatte förskräckligheterna, men om jag blivit starkare eller om det trots allt var en lindrigare attack vet jag inte, för jag klarade av det utan att ett endaste ögonblick tänka att jag var på väg att dö. Nej jag visste att jag skulle överleva, men inte att de förskräckliga anfallen skulle fortsätta under de kommande åren fast med förändrad karaktär. Huvudvärken var inte det värsta, egentligen rätt lindrig, men den äckliga värken i ryggen som oftast satt i hela ryggtavlan var värre, ungefär som att jag var en mask fastsatt på någons krok.
Att jag samtidigt var utsatt för nån slags telefonterror styrkte mina misstankar angående hela det förfärliga händelseförloppets orsaker. Jag kunde svara men antingen fanns ingen där, eller också la nån på luren. Detta upprepade sej så pass många gånger att jag slutade svara när jag såg att nummerregistreraren visade texten ”private call” istället för den uppringande personens telefonnummer. Varje dag kollade jag av och förde bok över tidpunkter och frekvens för alla dessa ”private call samtal” som kunde variera i antal, mellan ett till fyra fem stycken per dag, ibland fler. De kom och gick periodvis. Det kunde gå några veckor utan ett enda, men sedan tog det fart igen och kunde pågå under två eller tre veckor. Ibland kom samtalen med mycket exakta mellanrum, ungefär som om det fanns en planering. Kunde det vara så illa att en psykopat var i farten? I så fall hade jag utseendet klart för mej. Tyvärr. Och samtidigt som de anonyma telefonsamtalen ökade i omfattning slutade min före detta väninna att ringa, det vill säga hennes telefonnummer visade sej aldrig mer i displayen efter det våldsamma oktoberanfallet.
Naturligtvis inser jag att somliga av samtalen måste ha härrört från försäljare, men det förklarade absolut inte samtalens vågrörelse som alltid kulminerade runt de nämnda attackerna eller de tider då jag hade extremt mycket huvudvärk. Till sist blev lösningen att säga upp mitt fasta telefonabonnemang, nåt som jag egentligen ändå var tvungen till eftersom det även innebar in ekonomisk besparing, samt att skaffa ett nytt hemligt mobilnummer. I och med det glesnade också anfallen ut och är nu praktiskt taget borta. Jag har dessutom nästan aldrig huvudvärk.

Jahaja. Nu förmodar jag att vissa, om inte de flesta av mina eventuella läsare antar att jag är alldeles fel ute. Det där med voodoo är väl vidskepelse om nåt, nog är det väl så. Kan väl aldrig fungera. Och att en helt vanlig svensk kvinna, trevlig dessutom, skulle syssla med sådant mitt uppe i sin trevlighet kan väl aldrig vara sant.
Inte? Den svenska damtidskriften där voodoo-artikeln hittades hör till en av de populäraste. Artikeln måste ha lästs av rätt många svenska kvinnor. Varför ansåg tidningsredaktionen att ett sånt artikelinnehåll skulle vara attraktivt? Helt otroligt är det inte att några av läsarna blivit svikna av olika personer, snarare ganska troligt. Ett inte helt okänt talesätt säger att hämnden är ljuv, säkert inte taget ur luften, eller vad tror ni? Eftersom karma-begreppet som innebär att det man ger ut får man tillbaka inte tillhör vår nedärvda kultur alternativt trosåskådning finns inte de spärrar som skulle kunna förhindra användandet av dessa fördärvliga metoder. Det är bara att leva ut sin personliga syn på brott och straff, det vill säga om det nu mot all förmodan skulle visa sej fungera.

En person som fått uppleva det tvivelaktiga nöjet är författaren Alberto Villoldo, filosofie doktor samt lärare i energimedicin. Han har en bakgrund som medicinantropolog och är en av de ledande experterna på inkaindianernas schamanska tekniker som han studerat tillsammans med inkaättlingar i över 25 år.
Jamen voodoo har väl ingenting att göra med indianer protesterar antagligen den insatte. Helt rätt. Voodoo var ursprungligen en afrikansk helandeteknik från områden söder om Sahara och följde med de stackars afrikanska slavar som kom till Haiti där den även kom att användas för att skada fiender, särskilt samvetslösa slavägare. De fransmän som koloniserade ön hörde till den tidens värsta slavdrivare. En afrikansk slav som kom till Nya världen kunde räkna med att ha ytterligare trettio år kvar i livet, men om slaven hade oturen att komma till Haiti var det normala att han var död inom två år. Det var antagligen rena självbevarelsedriften som fick slavarna att börja använda voodoo-metoden på ett negativt sätt. Samma tekniker som man använde sej av för att hela någon kunde användas för att skada någon.
Denna information är hämtad ur Alberto Villoldo's alster Schamansk healing där han även berättar om sin egen fruktansvärda upplevelse av att metoden fungerar alldeles utmärkt trots att han vid det tillfället inte alls trodde på den.
Det som hände var att Villoldo åkte till Haiti för att assistera en antropolog som höll på att slutföra en undersökning om voodoohelare. Detta hände när Villoldo var drygt tjugo år. Han skriver själv att "eftersom jag inte var särskilt gammal var jag övertygad om att jag visste bättre". Han var alltså helt övertygad om att den som inte bekände sej till trossystemet inte heller kunde påverkas. Denna som han tyckte självklarhet tillkännagav han för antropologen. "Jag kan slå vad om det" sa han varpå antropologen log och antog vadet. En voodoopräst kontaktades, fick veta att Villoldo trodde att denna sorts magi bara var påhitt och att han behövde lära sej en läxa men att han inte fick komma till skada. De kom överens om att prästen skulle utföra sin uppgift ett visst datum efter det att Villoldo var tillbaks igen i Kalifornien. Den kvällen hände ingenting men några dagar senare då bröt helvetet löst. Villoldo fick huvudvärk som utvecklade sej till ett migränanfall. Han spydde okontrollerat och skriver själv att "just då skulle till och med döden ha känts som en välkommen lättnad". Mitt i infernot ringde telefonen. Det var antropologen på Haiti som berättade att de inte hade kunnat utföra voodoon det överenskomna datumet utan först denna dag. Han hade just kommit tillbaka till sitt hotellrum och undrade om Villoldo hade känt något. !!! Villoldos egna ord i boken; "ett av mitt livs värsta nätter".
Följande morgon var han nästan helt återställd men for för säkerhets skull till universitetssjukhuset för att kolla att han inte hade fått parasiter eller liknande, men där fanns ingenting.
Denna berättelse hittas redan i förordet. Lätt att hitta för den som är intresserad. Schamansk healing är mycket läsvärd och innehåller egentligen beskrivningar av kroppens ljusenergifält, alltså auran, samt chakrana som även hittas i den indianska traditionen men under andra namn än de österländska, exempelvis pukios eller ljuskällor. Här beskrivs även grundläggande tekniker som vi kan använda för att hela oss själva och andra men även mer avancerade tekniker som används av mästarschamaner.

Den tjusiga övergången till nästa kapitel saknas då det svårsmälta innehållet i detta inte lockar till ytterligare betraktelser i ämnet, åtminstone inte från min sida. Smärtsamma upplevelser må vara nog så tacksamma författarbroderier men självupplevda är de tacksammast att lämna bakom sej, inte för att glömmas utan för att arkiveras bland de övriga livslektionerna. De tunga energierna lämnas därför till förmån för något lättande sådana även om stenarna var i tyngsta laget. Kryptiskt va?! Förklaringen kommer om ni fortsätter läsa.