DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.14 - Ett blandkapitel... neej, pyttipannakapitel... eller kompottkapitel!!!

En av mina första handläggare på Arbetsförmedlingen fällde vid ett av våra möten denna kommentar: "Du är en rund person som gör allt vad du kan för att försöka passa in i ett fyrkantigt hål". Efter våra rätt grundliga samtal om både ditt och datt, inte alltför sällan om ämnen långt utanför arbetslöshetsproblematiken hade han ringat in mej på ett alldeles utomordentligt sätt. Min längtan efter kreativa utsvävningar som aldrig lyckades få tillräcklig bärkraft för att bli annat än ett nosande bland olika handarbetstekniker, utledheten på alla förordningar, bestämmelser och tider att passa, för att inte tala om att vara den man förväntas vara, samtidigt som jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka passa in i det gällande systemet som antagligen upplevdes ändå snävare på grund av självpåtagna gränssättningar. Självförtroendet hade aldrig varit särskilt stort. Efter det mötet gick jag hem, fick se den där boken som min äldsta syster hade lånat och just lämnat tillbaks. Den låg och skräpade på hallbyrån. Boken var skriven av Bengt Jacobsson och hette Livets längtan efter sig självt. Tog den för att ställa in den i nån av alla mina otaliga bokhyllor och fick se att det stack ut en papperslapp. Jaså, tänkte jag, hon läste inte längre än så. Slog upp boken vid markeringen och läste följande:

"När man arbetar i enlighet med Wu Wei (ett begrepp inom taoismen, min anmärkning) passar man in den runda tappen i det runda hålet och den fyrkantiga i det fyrkantiga. Ingen stress, ingen ansträngning. Det egoistiska begäret försöker tvinga den runda tappen ner i det fyrkantiga hålet och tvärtom. Klyftigheten försöker tänka ut listigare sätt att få tappar att passa in där de inte hör hemma. Vetandet försöker räkna ut varför runda tappar passar till runda hål och inte till fyrkantiga. Wu Wei försöker inte. Den tänker inte kring saken. Den utför arbetet. Och det sker utan att den verkar göra något särskilt. Men det blir gjort."

Bingo, eller hur!

Mina ansträngningar hittills i livet att hitta dit där jag hörde hemma stod helt i överensstämmelse med det egoistiska begärets och klyftighetens misslyckade hanteringssätt av de runda och fyrkantiga tapparna i ovanstående citat.
Inte underligt att det hade blivit så fel men samtidigt; hur lätt är det att hamna rätt när självförtroendet är nånting nästan obekant, när tafattheten i barn- och ungdomsåren sitter inpräglad i systemet och när den inre identitetskänslan inte hittar något tillgängligt tillhörighetsområde där ute i världen/samhället. När det är så illa är det bara att göra så gott man kan trots att det skaver och känns fel. Med de usla förutsättningarna hade jag i alla fall försökt göra det bästa möjliga av situationen.

Något i mej ville emellertid göra revolt, det insåg jag mot slutet av min postanställning när jag råkade in i den något prekära situationen att jag kom försent till jobbet varenda dag trots alla ansträngningar att passa tiden, nåt som jag aldrig tidigare haft problem med. Det var i och för sej inte många minuter det rörde sej om. Arbetet blev inte lidande. Jag utförde mina arbetsuppgifter på ett som jag vågar påstå oklanderligt sätt, men tiden gick inte att passa. Ganska irriterande men samtidigt ett tydligt påpekande från mitt inre, den inneboende själen. Den ville nåt annat. Men vad?

Bristen på självförtroende hindrade alla försök till utbrytning ur de fängslande omständigheterna. Postomorganisationen blev den mot all förmodan oväntade möjligheten att komma loss. Platt fall syntes tyvärr bli resultatet, och de svarta hålen perforerade min livssituation efter fiaskot med kroppsterapeututbildningen. Friheten från den tidigare jobbsituationen med dess tilltvingade acceptans var i sej underbar men överskuggades kraftfullt av situationens allvar. Den inre kluvenheten var emellertid tydlig. Hade det inte varit för viljan och tvånget att kunna försörja mej själv och slippa den degraderande bidragssituationen hade jag antagligen levat i paradiset tillsammans med alla fåglarna, fjärilarna, igelkottarna, för att inte tala om humlorna som hade flyttat in under fönsterblecket på sovrumsfönstret. Men så fort jag började grubbla över när i sjuttsiken jag skulle få nåt nytt jobb åkte jag raka vägen ner i ett sånt där förrädiskt svart depressionshål igen.

Som tur var hade jag humorn i behåll och kunde åtminstone ibland skratta åt hur mitt inre tillstånd tydligt visade sej i min omgivning, eller kanske hellre vad jag lade märke till och tolkade in i min livssituation. Till exempel när jag länge hade letat efter parasollhålet i gräsmattan utan att hitta det. Min händige föredetta sambo hade försänkt ett järnrör i marken så vi skulle slippa ha en sån där betongkluns som hållare för parasollen. Det var bara det att jag inte kunde hitta järnröret trots att jag letat rejält inte bara en gång. Jag gav slutligen upp projektet.
Helt nollställd satt jag där på uteplatsen en eftermiddag då helt plötsligt ordet "magnet" for genom huvudet. Störtade in och upp i vardagsrummet där jag dök rakt ner i en låda, tog upp kompassen som hade legat där oanvänd både länge och väl, for ut på uteplatsen igen och hittade tack vare kompassmagneten direkt järnröret som blivit övervuxet med gräs. Ner med parasollen, och simsalabim, skugga!
Nu består ju inte sommaren av enbart solskensdagar, så en molnig dag lite senare satt jag där utan parasoll. Den stod hopfälld i ena hörnet av uteplatsen. Humlorna flög som vanligt ut och in under fönsterblecket, men plötsligt kom en jättehumla vingligt farande över gräset, för att i nästa stund bara åka rakt ner och så var den försvunnen. Oj, tänkte jag, den måtte ha tvärdött. Gick fram för att titta på den, men se då kom den flygande rakt upp ur järnröret som såg ut som ett svart hål där det satt i marken. Humlan gjorde en lågsniffande flygtur i de närmaste omgivningarna bara för att återvända och dråsa rakt ner i det svarta hålet en gång till. Proceduren upprepades ytterligare några gånger innan humlan försvann bort över sluttningen på jakt efter ett lämpligare svart hål att bosätta sej i.

Det låg något bekant över humlans beteende. Så där gjorde även jag mina små turer bara för att åka ner i de svarta hålen igen och igen. Skillnaden var att humlorna verkade gilla dem, de bor ju i svarta hål, medan jag mådde dåligt när jag väl var där. Varför hade de en sådan magnetisk dragningskraft på mej? Var jag så pervers så jag älskade att må dåligt? Hade jag tendenser till självplågeri, eller var det svarta hålet det enda hem jag kände till? Hade jag faktiskt ställt in kompassen så in i bängen fel? Men när det nu ändå var som det var, kanske humlorna hade nåt att lära ut. Det sägs ju att de egentligen inte borde kunna flyga med den tunga kroppen och de förhållandevis små vingarna, men flyger gör de lik förbaskat. Det är alltså tekniken som är avgörande. Då borde det också gå att hitta en teknik för att kunna ta mej ut ur mina egna svarta hål och höja mej över den dystra melankolin som med jämna mellanrum fångade in mej i sitt nät och effektivt hindrade mej från att lyfta. Suck!
Författaren Bengt Jacobsson hade redan gjort entré i mitt liv och nu köpte jag en annan av hans böcker, Livet, inte som plikt utan som möjlighet. Han skriver om människans grundläggande livsvillkor, om risken att vi blir så avhumaniserade att vi lever som rationella robotar som helt enkelt glömmer bort att leva medan tiden är, här och nu, eftersom vi hellre sysselsätter oss med att försöka räkna ut och planera för hur man bäst borde göra för att trygga sej ett gott liv.
Han satte troligen fingret på den egentliga problemställningen som låg under min tysta tidigare själsrevolt, för visst borde väl livet bestå av mer än rätt och slätt jobba, äta och sova för att orka kliva upp nästa dag för att återigen inställa sej på sin arbetsplats som inte gav nån såkallad själsföda. Äsch, det var ju naturligtvis mitt eget fel, jag hade inte sett till att hamna inom rätt yrke eftersom jag inte förstod bättre. Ett bra exempel på det motsatta fanns inom min egen familj. Mellansystern levde för sitt arbete som var det absolut roligaste hon visste, hon var helnöjd med sin helt inrutade tillvaro där inte mycket oförutsett fick plats att inträffa. Jobbet var ju så enastående intressant och skojigt! Men i mitt inre växte en obändig längtan efter frihet där jag själv fick bestämma. Våra målsättningar var motsatta, inte så konstigt eftersom sinnelagen också var just det.

Tillbaks till Jacobsson som bland mycket annat skriver om värderika och värdefattiga kulturer. Han jämför Sverige med Danmark och då är det inte vårt avlånga, självbelåtna land han benämner det värderika. Nej tvärtom. Svensk mentalitet karakteriseras som ytlig, fast och rationell medan den danska är djup, rörlig och livsbejakande. I det kapitlet där detta stod att läsa hittade jag ett citat ur en dansk tidning när Danmark mot alla odds hade vunnit fotbolls-EM: "Vi er humle-bien, der ikke ved, den er for tung til at flyve - men svaever alligevel!" Och jag tittade i samförstånd på min nya idolbild som satt på väggen vid skrivbordet, en humla i jätteförstoring.

Grunnandet över flygtekniken tilltog. Min egen alltså. Ett sätt att undvika de svarta hålen är att sysselsätta sej med nåt, helst nåt intressant och givande förstås, men till och med städning kan fungera enligt min egen erfarenhet. Odling är heller inte dumt. Nästan hela mitt liv har jag odlat om så bara krukväxter, men ofta grönsaker och blommor om det funnits möjlighet. Under post-tiden utökades mitt ursprungliga grönsaksland till ytterligare ett, och efter inträdet i arbetslösheten med gott om ledig tid under de första åren började jag gräva upp ett nytt land, det tredje. Eftersom en av de angränsande odlingslotterna var ledig bestämde jag mej för att ta mej an den. Det visade sej bli ett drygt jobb. Underligt nog hade den varit brukad flera år tidigare, underligt, för den visade sej innehålla sten, sten och åter sten. Och alla var inte små och lätthanterliga. Somliga fick jag hjälp med att ta upp av omtänksamma grannodlare, men lika ofta stod jag där ensam med ena foten på ett spadskaft, spadbladet under en sten modell större, och med en grep attackerade jag från andra sidan. Det var ett rent under att ryggen höll, men det gjorde den och jag mådde bättre och bättre. Till att börja med. Både de fysiska och de psykiska musklerna blev starkare och starkare ju mer jag slet och klarade av. Stenhögen bredvid lotten växte i omfång och det blev till att ta skottkärran och börja nästa slitsamma projekt; att lasta i och köra bort steneländet till den branta sjöstranden där jag kastade dem. Vissa stenar var så tunga att jag inte fick upp dem i skottkärran utan fick rulla dem på marken. Men trots att jag på sätt och vis mådde bättre än på länge ifrågasatte jag allt oftare vad jag höll på med, inte bara grävandet och slitet med stenarna, utan hela livet. Var det egentligen nån större mening att fortsätta?

Vid tanke på att ytterligare en spådom höll på att gå i uppfyllelse kunde jag i alla fall dra på munnen. Min tarot-lärare hade sagt att jag nog skulle komma att gräva djupt och vända många stenar, rent symboliskt alltså. Grundlighetsfilosofin som mitt sinne var så invaderad av hade tydligen slagit till, så här stod jag nu och grävde och vände även bokstavligt. Men jag orkade inte hålla på med stenarna mer än några timmar varje dag, sen sa kroppen stopp och ville vila. Bara vara. Bara sitta blev för tråkigt och ingen lockande bok fanns inom synhåll. Då slog det mej att jag hade lite undanstoppade böcker i förrådet. Där kanske det gömde sej nån intressant läsning.

Efter en djupdykning bland alla undanstoppade och bortglömda grejer hittade jag en bröt med engelska pocketböcker inköpta efter min avslutade skolgång, då jag fortfarande var fast besluten att inte glömma det jag lärt mej, åtminstone vad språk beträffade. De flesta blev aldrig lästa. En tunn bok av nobelpristagaren Saul Bellow tilldrog sej nu uppmärksamheten. Mr Sammler's Planet. Jag visste att jag inte redan hade läst den. Det blev för jobbigt trots den då färska gymnasieengelskan. Nu läste jag emellertid inledningen och sen var jag fast. Jag tänkte läsa den hur jobbigt det än kunde bli, för utan lexikon skulle det inte fungera det insåg jag. Kroppen hade redan en utmaning så varför inte en motsvarande för hjärnan. Det blev inte så många sidor lästa åt gången men eftersom dagarna gick och odlingslotten växte i storlek i takt med mitt grävande, vände jag blad efter blad och kom längre och längre in i boken.

En morgon när jag satt och läste tidningen vid frukosten, föll ögonen på dagens bibelord för ovanlighetens skull. Vilket det var har jag glömt, med det fick mej att hämta Bibeln. Sen jag läst citatet även där hittade jag en hänvisning till Predikaren och slog upp den och läste: "Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind. Detta är Predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!"
Ingen munter typ precis tänkte jag i mitt stilla sinne som med sin stundvis svarta humor gav ifrån sej ett sardoniskt skratt. Den där Predikaren kändes nästan som en själsfrände, låt vara att han levde för länge sen. Jag läste vidare:

Det och mycket annat tänkvärt stod där, han hade ju så rätt.
När jag läst klart i Bibeln grep jag åter tag i Saul Bellow's bok för att fortsätta där jag slutade läsa dan innan, och kom omedelbart till ett avsnitt som lyder:

"How long? Oh, Lord, you bet! Wasn't it the time - the very hour to go? For every purpose under heaven. A time to gather stones together, a time to cast away stones (min kursivering). Considering the earth itself not as a stone cast but as something to cast oneself from - to be divested of. To blow this great blue, white, green planet, or to be blown from it."

Första gången som vinden sög tag i mej var när bostadsrättsföreningen bestämde sej för att gallra i skogsdungen i närheten av min bostad. De första träden som sågades ner var de största och vackraste tallarna närmast husen. Bara det var hemskt att se. Sen gallrades det friskt inne i dungen och jag grät och fällde ner persiennerna. Stod helt enkelt inte ut med att se massakern. Nåväl, jag kunde inte vara inne hela dan så på eftermiddan gick jag ut på uteplatsen bara för att konstatera att de var i färd med att ta ner fler träd. Både den vackra krokiga björken och den enda granen, stor och grann, fick stryka på foten, eller roten. Kvar blev de smala pinniga tallarna utan nämnvärd krona. Det gjorde ont i mej att se vad de ställde till med. Ironiskt nog hade jag dessutom dan innan klippt till buskarna runt stigen så de bildade en portal där i överkanten på dungen. Av portalen fanns nu ingenting kvar eftersom de fällt träd över buskarna så de flesta hade gått av och låg platt på marken. De kunde lika gärna ha fällt dem över mej. Där hade jag varit glad över hur fint jag fick till det, och så gjorde de på detta viset! Genomlessen men samtidigt urförbannad var jag, och då yttrade jag flera gånger med hög stämma och verklig inlevelse; "nää, här ska jag inte bo". I och med att jag uttalade orden sista gången satte det i att blåsa en hård och bestämd vind som slet och drog i både mej och omgivningen. Från att ha varit en relativt lugn och rofylld, knappt märkbar vind till dessa byar med praktiskt taget stormstyrka, hur gick det till? Jag kan fortfarande för min inre syn se syrenbusken som vildsint piskades hit och dit för att sedan lägga sej till ro lika plötsligt, och det var som om det aldrig hade blåst nåt särskilt alls.

Det där var ju konstigt, men ingenting jag egentligen reagerade på förrän det hände en andra gång. Då hade jag just sprungit ihop med en gammal bekant som undrade hur jag hade det nu för tiden. På sådana frågor ger man oftast inte ärliga svar, men jag hade blivit så trött på allt hymlande och att folk låtsades att allt var så bra när det i själva verket var faan rent ut sagt. Jag sa alltså som det var, och lyckades nog lägga in en hel del inlevelse i orden som löd; "det blir ingenting av nånting". Direkt satte det igång att blåsa nåt så infernaliskt att det var svårt att se för allt skräp som hastigt och lustigt blåste upp i luften. "Nej men vad är det här" sa kompisen, "vad plötsligt det kom". Ja. Det var väl det minsta man kunde säga. Och lika snabbt mojnade vinden av och allting lade sej till ro igen. Precis som gången innan.

Efter det började jag undra över om mina uttalanden hade lockat fram det hela. Men så kunde det väl inte vara heller? Nog knottrade det sej en aning vid tanken på vad som skulle kunna hända om och när jag gjorde ett tredje uttalande, det där med tredje gången gillt ni vet, så när jag några veckor senare med stark inlevelse avlevererade följande tänkvärda ord; "helvetes djävla skit!" eftersom jag just hade tappat filmjölkspaketet i golvet, då var det kanske tur att jag var inomhus. Jag stod andlöst blickstilla medan jag väntade på resultatet, men kunde lättad konstatera att livet denna gång nöjde sej med filmjölk uppöver väggarna. Phu!

Mitt första uttalande om att jag inte ville vara just där jag för tillfället befann mej, var utan tvekan nåt att fundera över. Som om livet ville visa mej att det hade planerat nåt annat och att min lilla vilja inte betydde ett skvatt i sammanhanget. Och precis som om det skulle vara bättre nån annanstans! Folk beter sej ju som vandaler överallt i världen. Egentligen bodde jag på ett ställe jag aldrig hade kunnat tänka mej, placerad där av livet som helt klart visste bättre än jag själv gjorde. Jag trivdes så fantastiskt bra med både läget, själva lägenheten, grannarna och närheten till naturen, helt i motsats till min tidigare åsikt att på den där trista orten gick det bara inte att bosätta sej
Alltså fångade jag tag i förnuftet igen där det låg och tryckte i ett hörn helt förstummat av de starka känslostormarna, och gick några dagar efter avverkningen ner i backen och städade bort det värsta skräpet som skogsröjarna lämnat kvar efter sej och som ingen verkade bry sej om. Med tiden som läker alla sår växte också de kvarvarande träden och buskarna till sej, och även om det aldrig mer blev någon portal kring stigen och saknaden var stor efter de vackra tallarna, den vackra krokiga björken och den stora ståtliga granen så gick livet vidare som om inget hade hänt. Och varje vår blommar där först de mest underbara blåsippor och sedan de mest väldoftande liljekonvaljer som tröst.

Det andra uttalandet om att det blev ingenting av nånting kunde också funderas över på lite olika sätt. Vid det här laget hade jag vant mej vid Den Stora Kraftens beredvillighet att hjälpa mej förstå lite mer av det komplicerade livet, så jag blev inte särskilt förvånad när det dök upp en för ändamålet mycket lämplig bok; Fri från rädsla, fri från sorg av Thich Nhat Hanh, en vietnamesisk buddhistmunk. I den finns ett särskilt kapitel som heter Försök att framställa ingenting. Jojo! Det var vad mitt uttalande hade gått ut på. Där skriver han om vad som händer när man bränner upp ett pappersark. Det resulterar inte i ingenting utan i rök, aska och värme. Han skriver vidare; "bara ingenting kan komma ur ingenting. Någonting kan inte komma ur ingenting och ingenting kan inte komma ur någonting."
Ja, så långt var jag med, och jag kunde också ta till mej mer av det han skriver om i boken. Alltings obeständighet, att ingenting i grunden är detsamma från en stund till en annan, att allting dör och föds ständigt, att allt hänger ihop, att allt är en enhet - alltså kan ingenting sägas dö. När förutsättningarna är de rätta uppenbarar vi oss; när de inte längre är de rätta drar vi oss tillbaka. - Precis som blåsipporna och liljekonvaljerna nere i skogsbacken tänkte jag.
Det kändes ju förtröstansfullt även om det fick mej att fundera över om förutsättningarna verkligen var de bästa för min egen manifestation här i världen. Boken gav rådet att sluta oroa mej för framtiden och grubbla över det förflutna för att istället bosätta mej på adressen "här och nu", ett råd som andra andligt inriktade böcker redan givit men som jag inte lyckats följa.

Hösten kom och mitt grävande avslutades. Potatisen och morötterna var upptagna och den tredje odlingslotten låg färdig att tas i bruk nästföljande vår. Den sista blomsterbuketten visade sej vara plockad när en vacker men kall septembermorgon avslöjade att ringblommorna, atlasblommorna, blåklinten och alla deras kompisar hade strukit med i den obarmhärtiga nattfrosten. Dagarna var forfarande vackra en vecka in i oktober då jag fick idén att jag skulle läsa igenom och sen förstöra alla mina gamla anteckningar och dagböcker. Jag behövde ett nytt projekt efter allt kastande av stenar. Nu var tiden inne för att bränna! Arbetslös var jag fortfarande och vad bättre kunde jag använda tiden till än att göra mej av med all gammal sorg som fanns lagrad i mina dagböcker. Jag hade alltid skrivit mest när jag mådde sämst.
Det blev till att genomlida allt gammalt elände en gång till allteftersom jag läste och grät vid minnena. Varje dag gick jag ner till sjöstranden en bit bort i skogen där jag gjorde upp en liten eld som glatt slukade mina gamla sorger och bedrövelser och förvandlade dem till, ja just det; inte ingenting utan aska, rök och värme. Vissa dagboksidor förvandlades av den lilla brasan till vackra svarta blommor, svarta sorgrosor som under några ögonblick glödde med den hetaste glöd i blombladens kanter. Där brann mina sociala tillkortakommanden, min ensamhet samt alla snedvridna romantiska föreställningar. Där brann min kärlekslängtan och mitt sårade hjärta, där brann mina förhoppningar om att träffa min hjärtans kär, där brann och förångades alla tårar, där brann drömmar och illusioner. Allt brann upp.

En lättnad inträdde när sorgerna var uppeldade. Frid vare med dem! Kanske skulle det bli lättare att leva här och nu efter mitt symboliska uppeldande. Och nu kunde jag fortsätta läsa Mr Sammler's Planet som jag inte var riktigt färdig med.
Det var då jag upptäckte att det var nåt underligt med bokens omslagsbild som var tecknad och föreställde en stolpe med en massa skyltar som pekade åt olika håll. Där fanns även några hus och en bil i bakgrunden. Dels var det nåt knepigt med texten på skyltarna och med numren som stod där, dels verkade bilden bekant på nåt sätt. Då slog det mej. Fotot från Azorerna där jag står mitt på ett torg i Ponta Delgada!
Egentligen var det jag som tänkte ta en bild på några kufiska skyltar som satt på den där stolpen mitt på torget, men hade slut på filmen i kameran.- Ja, det var precis före digitalkamerornas genombrott. - Jag bad alltså syrran ta ett kort och därför finns jag själv med på bilden. Två skyltar, en med texten Aeroporto, och den andra med texten jardim António Borges pekar åt ena hållet, och åt det andra hållet pekar två skyltar med exakt samma text. Man kommer alltså till både flygplatsen och parken åt vilket håll man än far! Så gott som allt på fotot är svart eller vitt, till och med mina kläder med ett tillägg av grått, utom några röda saker; en röd bil, en röd brevlåda, en mörkröd belysningsstolpe, röda blommor på några balkonger och en röd hibiskusblomma som jag håller i handen. När man tittar på detta foto är det svårt att föreställa sej att detta torg i Ponta Delgada ligger på den grönaste av öar, och att det dessutom står en presumtiv Tant Grön där är lika otroligt. Namnet på min tilltänkta firma som aldrig såg dagens ljus.

Bokens omslag i sin tur är en teckning i svart på vit botten. Endast författarnamnet och titeln har röd färg. På stolpen sitter fyra skyltar som pekar åt helt olika håll och på dem står det Here, There, Every och Where, alltså egentligen "here, there and everywhere", ungefär samma budskap som på fotot. Dessutom sitter där tre skyltar med olika sifferangivelser. Till sifferskyltarna hör pilar som pekar åt olika håll. Det underliga med dessa siffror är att de kan förknippas med mej och mina systrar liksom deras vidhängande riktningspilar. Ja visst är det egotrippat att tänka så! Samtidigt svårt att inte lägga märke till.
Pilen som hör ihop med storasysters skylt pekar uppåt mot himlen. Om den har jag ingen direkt övertygad uppfattning även om hon ibland fällt vissa uttalanden som innebär att hon ser sej själv som en åskådare till livet och inte en deltagare, alltså en mer mental, kontemplerande attityd. Pilen som hör ihop med mellansysterns skylt pekar horisontalt åt ett håll, vilket stämmer mycket bra med hennes sätt att vara. Det har alltid varit full fart framåt utan rast och ro. Hon är den av oss som har gjort karriär och jag skulle nog vilja påstå att hon är arbetsnarkoman.
Min pil då? Jo den pekar horisontellt men försmädligt nog åt båda hållen, vilket stämmer mycket bra med min läggning och de två fiskarnas olika riktningar i mitt stjärntecken. Jag har aldrig kunnat bestämma mej för vart jag ska ta vägen, än är jag här och än är jag där i tankarna och än arbetar jag på och är otroligt effektiv, för att i nästa nu sitta där och lata mej hur länge som helst med dåligt samvete till följd. Svårt med balansen, främst emotionellt men även fysiskt, skidåkning är verkligen inte mitt bästa område, och rovorna på glatt underlag har inte precis varit få.

Under åren som gått efter denna underliga upptäckt har jag många gånger tittat på bokens omslagsbild och fotot och förundrats av likheterna. Till och med den där smala belysningsstolpen som står på samma plats både på fotot och bokomslaget, till höger om "pilstolpen". Ja man får väl anta att det är en sådan, smal och hög, men själva lampan saknas på båda bilderna, inte ditritad på omslagsbilden och på fotot ser man inte den översta delen där lampan sitter. Själva fotot får mej att tänka på yin-och-yang-symbolen. De vita skyltarna med svart text, aeroporto och de svarta skyltarna med vit text, jardim António Borges. Flygplatsen och parken, två motsatsställen, rörelsen och friden.
Antagligen är detta bara ett exempel på hur jag kan fastna till i olika saker där jag tycker mej se nån likhet och nåt som innebär något att tänka över. I detta fallet balans. När jag får tid ska jag läsa om boken vars inledning gav mej ett sådant läsbegär. Kanske inte så underligt med tanke på min ständiga känsla av missanpassning. Ett litet utdrag:

"Intellectual man had become an explaining creature. Fathers to children, wives to husbands, lecturers to listeners, experts to laymen, colleagues to colleagues, doctors to patients, man to his own soul, explained. The roots of this, the causes of the other, the source of events, the history, the structure, the reasons why. For the most part, in one ear out the other. The soul wanted what it wanted. It had its own natural knowledge. It sat unhappily on superstructures of explanation, poor bird, not knowing which way to fly."