DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.15 - Mer kompott samt de tre G:na

Bilen var skitig och jag for till den näraliggande mackens automattvätt. Eftersom vänstra backspegeln flera gånger lossnat och blivit hängande i elledningarna under tidigare biltvättstillfällen började jag knyta fast den varje gång det var dags för biltvätt, men så kom den gången då jag glömde bort det. Jag stod utanför och tittade på medan de gigantiska borstarna närmade sej backspeglarna och insåg plötsligt vad som skulle hända om bara några ögonblick. Sen gick resten per automatik, det vill säga jag stampade ordentligt i marken medan jag skrek ut ett rungande neeeeej! Varpå tvätten stannade med borstarna endast en hårsmån från backspeglarna.
Förundrad kunde jag gå och ordna med fastknytningen innan jag fick hjälp av personal att sätta igång tvätten igen. En utomordentlig tur eller ett smärre mirakel? Som berodde på vadå? Ja knappast på mej som aldrig märkt av några ovanliga förmågor eller krafter. I så fall hade jag inte levt det tafatta och på många sätt och vis inskränkta liv som jag gjort. Det finns all anledning att misstänka Det Okända, eller hur! Med tanke på hur den tredje boken i Gulbranssens trilogi så mirakulöst dök upp och annat konstigt.
Det finns emellertid en knepig sak att berätta, extremt underlig, som hände en höst när jag var ungefär fyrtio år gammal. Hela mitt liv hade jag varit otroligt infektionskänslig. Det var inte ovanligt med upp till 5 - 6 förkylningar per år och det var inte fråga om lite snuva som gick över på några dagar. Nej oftast blev det både två och tre veckor som innehöll hela köret med snuva, ont i halsen, rossel i bröstet och hög feber både länge och väl. På jobbet blev de less på mej till slut och begärde att jag skulle göra nåt åt det eftersom jag var borta så pass mycket. Ja vad skulle jag göra? Jag uppsökte både företagshälsovården och distriktsläkaren och fick höra vad jag redan visste, att mitt immunförsvar var sämre än genomsnittet och det kunde man inte göra så mycket åt. Det var bara att acceptera att det var som det var. Då hände följande:

Det var sen höst och jag hade precis börjat tillfriskna efter den femte förkylningen det året. Jag kände mej hjälplöst matt och svag efter en pärs med hög feber, och där satt jag i bussen halvsju på morgonen på väg till jobbet. Den tillåtna sjukskrivningsveckan var avverkad och jag tordes inte vara hemma längre eftersom personalavdelningen visat sin missbelåtenhet och krävt att jag skulle göra nåt åt min bortovaro. Nästan framme vid den hållplats där jag skulle stiga av började jag känna mej illamående och svimfärdig trots att jag satt. Det var mycket folk på bussen så det fanns varken plats att lägga sej ner eller luta sej framåt, och jag mådde allt sämre. Hoppet stod till att jag ändå skulle hinna av bussen så jag kunde lägga mej på busshållplatsens bänk, men dit hann jag inte. Jag reste mej och gick på darriga ben mot utgången där jag svimmade raklång ut genom bussdörren. Nu var det helt plötsligt tur att det var trångt och mycket folk, det gjorde att jag svimmade på en kompakt folkmassa som mer eller mindre välvilligt fick ta emot mej och lägga ner mej på trottoaren. Där låg jag avsvimmad en längre stund.
Långt borta i en kolsvart tomhet kämpade jag för att komma tillbaks till medvetande under tiden som jag hörde ambulanssirenerna närma sej. Det var snudd på omöjligt att få upp ögonen. Ambulanspersonalen körde mej till akuten förstås, där jag tillbringade förmiddagen. Där hittade de inget fel på mej men menade att jag var så totalt utmattad efter alla förkylningar att de sjukskrev mej några veckor för att jag skulle få chans att återhämta mej.
Det var då det hände. Jag vet att jag kände med hela min varelse att så här ville jag inte ha det. Nu fick det verkligen vara nog! Jag hade nått gränsen... vad då för gräns? Precis som om det fanns en gräns för vad som kunde tillåtas. Jaa, faktiskt. Skulle inte förvåna mej om alla celler i kroppen grupperade sej runt min önskan. Nyheten måste ha spridit sej som en löpeld. Nya direktiv, slut på förkylningarna, hon har ledsnat på dem! Själv glömde jag bort alltihop, men åren gick, det ena efter det andra, och jag blev inte förkyld. Möjligen att jag hade nån liten snuva eller kände mej lite rostig i halsen men det utvecklade sej aldrig till de där mastodontförkylningarna som jag var så van vid att jag alltid skulle ha. Det har i skrivande stund gått nästan tjugufem år sen detta hände och jag har haft kanske tre riktiga förkylningar under den tiden men mer normala såna. Hur förklarar man detta? Tilläggas kan att en märklig känsla ibland infunnit sej i kroppen när jag verkligen vill något riktigt helhjärtat. Förmodligen var det så även denna gång. När denna känsla som sitter i ryggraden infinner sej, då vet jag nämligen numera att det kommer att bli som jag vill. Inte lätt att bara frammana den emellertid. Antagligen måste själen vara inblandad och med på noterna. Ändamålet måste befrämja utvecklingen om det ska "gå igenom". Min egen teori. Och naturligtvis finns där en massa okända parametrar som måste stämma.

Andra problem relaterade till avdelningen hälsa har också fixat till sej som exempelvis några vårtor som försvunnit, fast de kan antagligen komma och gå utan att det behöver betyda nåt särskilt. En liten "fettbubbla" frampå bröstet som efter att ha suttit där under många år blev föremål för min uppmärksamhet på ett mer ihärdigt vis och därpå försvann, mycket besvärliga droppande inkontinensproblem som försvann, fast där har säkert knipövningarna gjort sitt. Dessa saker kunde säkert ha fixat till sej ändå. Ja vad vet man.
De torra fläckarna på extremiteterna försvann också. Fast inte på grund av nån stark fokuseringsförmåga. Om det var psoriasis vet jag inte eftersom jag inte konsulterade nån läkare. Det började runt armbågarna för att sedan sprida sej, främst på extremiteterna. På insidan av högerknäet utvecklades en enormt stor fläck och på låret ovanför ytterligare ett stort område, annars var det många små fläckar. Efter att en vår ha grävt ihärdigt för att få bort hallonsnåret nedanför uteplatsen fick jag fruktansvärt ont i högerknäet, precis under torrfläcken. Hela knäet var uppsvullet och det gick knappt att stödja på benet dan efter. Svullnaden la sej så småningom men det onda fortsatte vid stödjande på benet. Aversionen mot de kemiska preparaten som går under beteckningen mediciner var så stor att jag föredrog att vänta och se men när ett helt år passerat hade jag fortfarande ont i knäet av och till, mest till. Långpromenaderna fick inhiberas tråkigt nog. Så ville jag naturligtvis inte ha det men där lyckades jag inte nå den där gränsen för vad jag kunde tåla, trots att jag till varje pris ville bli bra. Det är inte så lätt att det bara är att bestämma sej. Jaja, det kanske var anledningen... till varje pris... Efter mycket funderande under ett halvår investerade jag i en elektromagnetisk behandlingsmadrass, svindyr, men hellre det än cellgiftsmedicinerna som ofta ordineras vid psoriasisartrit. Jag kanske inbillade mej, svårt att veta, men nog verkade det ganska troligt att min diagnos var rätt. Knäet blev bra i alla fall så jag slutade använda madrassen. Gjorde faktiskt ett helt års uppehåll. Under det året fick jag ont i högeraxeln. Det ville inte ge med sej utan spred sej till armen, handen, skulderbladet. Det var bara att börja med madrassen igen och det onda försvann. Torrfläckarna har helt försvunnit.

Jamen nu har jag allt kommit något på avvägar från berättandet om Det Okändas turer i mitt liv. Det beror eventuellt på den förlorade entusiasmen för omredigeringen av mina tidigare alster. Lätt att villa bort sej. Att mötas av tystnad eller ointresse är nog bara gynnsamt för resignationen. Förlåt om resultatet upplevs torftigt. Jag menar uppräknandet, inte ingrediensernas enastående egenskaper. Vad är det för mening att berätta när ingen är intresserad? Jag har ingen anledning att tro att detta mitt tredje försök kommer att mottas på annat sätt men jag ska fullborda det som verkar vara livsuppgiften. Upplevelserna har jag fått just för att berätta om dem, de har inte uppstått genom en meningslös slump. Det finns en orsak och en avsikt, det är jag helt övertygad om.

Eftersom jag ändå har tappat tråden kan jag berätta om mitt myntkastande. Fast i denna historia kan nog hittas en koppling till detta att inte vara med på noterna utan vilja nåt annat... Nej det var inte pengar som kastades i nån fontän för att få önskningar uppfyllda, det var helt andra mynt. Efter tarot-korten blev jag mycket intresserad av I Ching, Förvandlingarnas bok, den kinesiska, mer än tretusen år gamla orakelboken. Med boken följde tre mynt som man kastar flera gånger efter varann. De bildar mönster, såkallade hexagram, som anses sammanfalla med stundens beskaffenhet såväl som dess tidsdimension. 64 olika hexagram kan på så sätt bildas vilkas betydelse kan utläsas i boken.
Psykologen C.G. Ljung fascinerades av I Ching och ansåg sej i den ha funnit stöd för sina teorier om synkronicitet. Han skriver i förordet:

"Vår vetenskap bygger på kausalitetsprincipen, och kausalitet betraktas som en axiomatisk sanning. Men en stor förändring i vår inställning håller på att växa fram. Kausalitetens axiom darrar i sina grundvalar: vi vet att det vi kallar naturlagar bara är statistiska sanningar och följaktligen måste rymma undantag. Vi har hittills inte i tillräckligt hög grad beaktat att vi alltid behöver laboratoriet med dess drastiska inskränkningar för att kunna bevisa naturlagarnas ständiga giltighet. Om vi överlåter saker och ting åt naturen själv ser vi en mycket annorlunda bild. Varje process utsätts delvis eller helt för slumpens ingrepp i så hög grad att ett händelseförlopp som utspelas helt enligt specifika lagar nästan blir ett undantag under naturliga omständigheter. I Ching verkar uteslutande intressera sig för slumpmässiga sidan av händelser."

Tänkt och gjort, jag skickade iväg några som jag tyckte väldigt diplomatiska och tillrättaläggande rader som talade om hur trevlig han var på alla sätt och vis, men att han och jag inte riktigt befann oss på samma våglängd och så vidare, tills man nästan kunde somna när man läste det. Förhoppningarna att han skulle göra det utan kommentarer kom på skam. Han svarade omgående med att fråga hur jag kunde inbilla mej att han skulle kunna vara det minsta intresserad av mej, för det skulle jag bara veta att då trodde jag alldeles för mycket om mej själv, så det så!
Skratta eller gråta var frågan, men det resulterade i alla fall i att jag blev fri från hans enträgna telefonsamtal sen väl jantelagen hade sagt sitt. Uppenbarligen hade jag trampat på hans manliga fåfänga, men hur ska man få nån att förstå att man inte är intresserad när han inte vill fatta. Och så jag då som alltid ska vara så finkänslig och inte trampa nån på tårna och istället helt plötsligt beter mej som en riktig buse och slänger igen dörren mitt i ansiktet! Inte snällt. Tyckte antagligen han med.

Några dar efteråt hade jag varit ute på den dagliga promenaden och närmade mej bostaden. På långt håll syntes att min ytterdörr inte var sej riktigt lik. Kom närmare och upptäckte att den var bombarderad med flera råa ägg som hade runnit neråt och kletat fast över hela dörren och i spröjsen på fönsterrutan. Minusgraderna hade effektivt frusit fast äggsmeten så jag fick gott om tid att fundera på vem som förärat mej den läckra dörrdekorationen medan jag slet med att torka bort eländet. Vem kunde den jäkla idioten vara, jag hade inga ovänner vad jag visste, om inte möjligen en då... Ja, vad skulle jag tro? Men i så fall var det en ändå värre knäppgök än vad jag hade misstänkt. Kan en vuxen människa bete sej så idiotiskt? Här var det egentligen läge att bli åtminstone lätt deprimerad men istället var jag enbart fascinerad. Varför? Jo, efter hans svarsmail hade jag konsulterat I Ching. I den engelska tydningsboken stod bland annat detta "Plunging forward will leave you with egg on your face". Milde tid, vilken tur att jag inte var hemma, det hade ju faktiskt kunnat inträffa rent bokstavligt. Detta var inte den enda gången som I Ching-mynten visade sej stämma med livssituationen men absolut den mest "träffande".

Efter dessa uppmjukande kompottberättelser från mitt liv går jag över till nåt helt annat. Det är dags att berätta om en händelse som är absolut omöjlig att tro på eftersom ingenting sådant kan inträffa i verkligheten vad vi vet. Det är lika bra att säga det på en gång för det är förmodligen vad de flesta av mina eventuella läsare kommer att anse. Totalt omöjligt alltså. Ja, jag ska villigt erkänna att jag själv undrade över min mentala hälsa efteråt. Hade jag börjat hallucinera? Fast en annan kvinna såg åtminstone en del av den sista spektakulära händelsen, men inte det mest häpnadsväckande skeendet tyvärr. Hon duger inte som vittne men för min egen del känns det bra att veta att hon i alla fall såg det hon såg.

Det började med en kaffesumpsbild. Ett mycket vackert stort G i muggen. Det såg närmast ut som ett monogram med diverse utsmyckningar, elegant i formen. Efter några dar dök det andra G:t upp, en tråd på byxbenet i g-formation, alltså ett "litet" g. När jag skulle kasta tråden i papperskorgen hamnade den istället på disken i receptionen där jag för tillfället jobbade och befann mej, och återigen i g-formation. En ledtråd? Äh sluta, inget raljerande!
Efter ytterligare några dar kom så det tredje och sista G:t på ett sätt som egentligen borde vara helt omöjligt. Kaffesumpens vackra monogram-G var ju redan det heltigenom omöjligt, men det tredje G:t skulle komma att slå alla omöjlighetsrekord.
Det var sommar och jag kröp omkring och rensade ogräs i mitt kombinerade grönsaksland där jag även odlade blommor, potatis, bärbuskar, rabarber och dé och sånt. Jag älskar förgätmigejens vackert lysande blåfärg och odlade därför den varianten som har lite större blommor. Detta år hade jag dragit upp småplantor och nu stod jag i begrepp att rensa omkring dem.
En helt vanlig daggmask kröp upp ur jorden, vilket inte är så ovanligt eftersom det är gott om mask i landet. Mina anonyma medarbetare brukar jag tänka, oundgängliga för jordbearbetningen.

Det som hände var att masken sträckte ut sej i sin fulla längd, cirka 25 centimeter. Som ett spikrakt streck for den först åt det ena hållet, sen åt det andra. Redan där var det märkligt, så brukar maskar aldrig göra. Efter det slingrade den in sej i sej själv till ett praktfullt masknystan. Vid en hastig blick skulle man kunnat tro att nystanet bestod av flera maskar, ett riktigt sammelsurium, och jag tänkte att det skulle bli riktigt intressant att se om den skulle fixa att ta sej ur detta som påminde om en knop på en knop på en knop. Jodå, det gjorde den.
Och nu kommer det näst värsta, masken la sej i en perfekt liggande åtta, oändlighetstecknet, med den enda skillnaden att en liten ände av masken pekade uppåt, bort från mej, eller framåt om man nu vill se det så. Det var lite grann av Men rakt igenom går vår väg över formationen, den tredje boken av Gulbranssen. Om masken hade avslutat föreställningen där hade det mer än väl räckt för att jag skulle ha varit alldeles häpen, men den avrundade den förunderliga uppvisningen med att lägga sej i ett helt perfekt stort G. Till och med den 90-gradiga vinkeln fanns där. Sen ringlade den bort och försvann och där stod jag och gapade.
Att berätta för andra om detta, ja ni kan nog tänka er reaktionerna. Jag försökte visserligen. Det var svårt att behålla nåt dylikt för mej själv. Folks klentrogna miner och helt uteblivna undringar alternativt kommentarer delades av dem alla. En av mina närmaste anförvanter började nästan omgående prata om nåt annat som om jag just hade berättat nåt tämligen ointressant, fast reaktionens desperata genomskinlighet var alltför uppenbar. Här gällde det tydligen att snabbt hitta annat samtalsämne! Antagligen trodde mina utvalda förtroendemottagare att jag hittade på det hela för nåt liknande kan ju bara inte hända. Eller hur!

Och värre skulle det bli när jag några veckor senare på mitt eget sätt faktiskt upprepade maskens beteende på ett vis jag inte trodde var möjligt. Jag skulle tanka bilen och for in på en bensinmack men där var upptaget vid alla pumparna och dessutom köer. Vid en titt på bensinmätaren bestämde jag mej för att bensinen nog skulle räcka till destinationsorten i alla fall. Blinkade vänster för att köra åt det hållet men fick en mycket stark impuls att istället svänga höger, for till en annan mack som låg nån kilometer bort men där var också upptaget vid alla pumpar och dessutom köer. Då gjorde jag nåt så idiotiskt dumt som att åka åt rakt motsatt håll mot för dit jag egentligen hade för avsikt att fara. Åkte drygt en mil till nästa mack där jag tankade, vände sedan tillbaks och körde förbi de två ratade mackarna och kom så småningom fram till den ursprungligen tänkta destinationen. Varför väntade jag inte på min tur istället för att krångla till det så utomordentligt? Jag upprepade maskens beteende fast i omvänd ordning där jag först snodde runt inne på mackområdena för att sedan fara fram och tillbaka som om jag därmed bekräftade ett mönster. Det var hemskt helt enkelt. Hade jag blivit komplett galen nu? Samtidigt hyste jag en stark känsla av att detta var något mycket viktigt och att det skulle komma att dyka upp en minst lika underlig grej till, med samma mönsterbild så att säga, och då var det viktigt att följa de inre impulserna oavsett vad jag själv eller andra tyckte.

Det skulle visa sej stämma, men jag skulle få vänta några år på den händelsen som visade sej ha med min sovrumstavla att göra. Det får ni grunna på. Ungefär som jag funderade över vad de där G:na betydde. I och för sej kunde det anspela på Gulbransens bok, men annars finns det ju otaliga ord med begynnelsebokstaven G, det behöver man ingen ordbok för att veta. Här fanns plats för många olika tydningar, det vill säga om det nu betydde nåt alls. Gud alternativt Gudinnan, den heliga Gralen, Glädje, eller varför inte Grodor? Galenskap, Gallimatias, Gyllene tidsåldern, Gryningens Budbärare, Gräv där du står, nej jag fick Ge upp. Det var bara att erkänna min Gräsligt skrala förmåga att lösa Gåtor, och samtidigt kändes det som att nånstans skrattades det hejdlöst. Men vardå, och vadå???

Under de närmaste veckorna fortsatte jag att rensa ogräs och kom så slutligen till mina fingerborgsplantor som jag verkligen kände en stor Glädje över eftersom det inte blivit nånting av mina sådder de två föregående åren. En odlarkompis gick förbi och hon sa helt frankt att "det var väl inget konstigt att de blev så fina nu, det är ju tredje gången gillt!" Ha! Men hon sa det ju. Det kanske var lösningen på gåtan. Tre G:n = tredje Gången Gillt! Kunde det vara så? Jag erinrade mej vad spåkvinnan hade sagt. Men återigen, vadå? Handlade det om nåt så simpelt som blomsådd? Nog måste det väl betyda nåt viktigare än så. Kunde det gälla ny partner eller arbete och försörjning? Kanske det var ett Genombrott på gång! Grubbel. Grubbel. Jag fortsatte att Grubbla över Gåtans lösning av och till under det kommande året. Masken hade dykt upp bland förgätmigejen, var det nåt jag skulle komma ihåg som jag hade glömt tro? Fast det kunde lika gärna betyda att jag inte skulle glömma händelsen, i och för sej omöjligt.

Grubblerierna fick så småningon ett oväntat slut när jag långt senare drog ut en bok med kattnoveller ur bokhyllan för att fortsätta läsningen där jag tidigare av nån anledning slutat och ställt tillbaks den i hyllan. Stället markerades av bokomslaget som var instucket mellan sidorna, och när jag slog upp stället och häpet läste titeln på novellen, G står för gourmé, då bubblade skrattet medan jag läste om hur alla katter som får en chans blir just finsmakare, nåt som jag nu flera år efteråt kan konstatera är fullkomligt sant, för vem kan stå emot Kattimånsens hypnotiska blickar när hon sänker ögonlocken och tittar på mej så där som bara kattimånser kan!
Att de där G:na skulle betyda gourmé kändes dock så barockt att jag på stående fot bestämde mej för att sluta tänka på händelsen. Tids nog skulle en förklaring dyka upp, det var ingen mening att fortsätta grubbla.
Eftersom ingenting annat går att verifiera kan jag åtminstone berätta att boktiteln var Katten som kunde flyga, med undertiteln och andra berättelser om katter, utgiven av bokförlaget Trevi. Den nämda novelltitelns författare heter Beverley Nichols.

Långt senare, efter att flera år passerat dök det upp en intressant sak i ett mycket andligt alster som jag aldrig tidigare hört talas om trots att det var utgivet för rätt längesen, 1908. Titeln var Kybalion. De tre författarna var anonyma. Kapitlet ”The All” in All, tar upp hur Alltet, eller Den Stora Intelligensen finns i allting, och detta exemplifierades med just en daggmask. Det började med en beskrivning av förhållandet mellan Shakespeare och personerna i hans verk, och detsamma med Dickens, hur författaren kan sägas lägga sin själ i sina pjäser, böcker och i de personer som där ingår, och att man därför kan säga att författarna existerar i sina verk, medan man inte kan anse att detsamma gäller tvärtom. Skaparen finns i verket. Och sen kom detta:

”Alltet finns i daggmasken, medan den långtifrån kan anses vara Alltet. Och ändå kvarstår undret, att trots att masken existerar som en anspråkslös och obetydlig varelse skapad och existerande enbart inom och på grund av Alltets medvetande, så är Alltet inneboende i daggmasken och i alla partiklar som krävs för att skapa den. ----- Och i samma utsträckning som människan upptäcker den inneboende själen/anden inom sin varelse så kommer han/hon att utvecklas vidare till en högre andlig nivå i livet. Det är detta som är andlig utveckling när vi upptäcker och manifesterar vår inneboende själ/ande.”

• Allt är medvetande, universum är mentalt.
• Såsom ovan, så ock nedan, alla mönster går igen.
• Allting är i ständig rörelse, allting vibrerar.
• Vi lever i ett dualistiskt universum där allting har poler, allting består av par av motsatser som egentligen är samma sak, de är bara de yttersta ändarna så att säga. Ett utmärkt exempel är värme kontra kyla som man via termometern kan utläsa som olika gradtal med extrem kyla i ena änden och extrem värme i den andra, men egentligen är det temperatur som mäts i olika gradtal. Samma sak gäller allting. Ljus kontra mörker, glädje kontra sorg, högt kontra lågt, svart kontra vitt, yttersta poler av samma sak men med många nyanser däremellan.
• Allting flyter ut och in typ tidvatten, allting stiger och sjunker, pendeln manifesterar sej i allting, fram och tillbaka, samma princip som Yin och Yang.
• Varje orsak har sin verkan, allting händer i enlighet med universums lagar, slump innebär bara att vi inte kan upptäcka orsaken som alltid finns där, ingenting undkommer lagen.
• Kön finns i allting, allt har sina maskulina och feminina principer och manifesterar sej på alla plan. På det fysiska planet manifesterar det sej som sex. På högre plan antar det andra former men finns alltid där ändå.

Jaha, det var det. Nu har jag berättat om den akrobatiska masken ytterligare en gång och det behändiga med att berätta i skrivform är att jag slipper se era klentrogna miner, och slipper höra er hals över huvud kasta över till annat samtalsämne. Jag stålsätter mej för eventuellt kommande liknande reaktioner om eller när detta publiceras... nej egentligen struntar jag i vad ni tror, jag har berättat som det var och kan inte göra annat. Nåt intresse för att göra mej märkvärdig har jag inte heller, tro't den som vill, vi lever ju i exhibitionismens tid. Den anonyma pseudonymen borde emellertid tala sitt tydliga språk.

Efter detta troligtvis svårsmälta kapitel kastar jag mej huvudstupa över till mer vardagliga ämnen, jag ska väl inte vara sämre. Vad sägs om arbetslöshet, kan det passa? Fast egentligen handlar det om en ny sifferflod, betydligt mer omfattande än de tidigare. Femtiosexorna.