DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.16 - 56:orna

Till min stora förvåning blev jag antagen till utbildningen tillsammans med nio andra, de flesta ungdomar, och efter ett antal veckor blev min förvåning än större när jag blev anställd på heltid. Då hade fyra av mina kursare slutat en efter en av olika anledningar och den lilla gruppen hade decimerats till sex. Det var lite grann av Tio små negerpojkar över situationen, den där boken av Agatha Christie, där en efter en försvinner. Det skulle visa sej att jag själv så småningom skulle bli den femte, dock inte på grund av nåt bistick, varmed endast hälften återstod.

Veckan då jag anställdes var påskveckan som innehöll den kuriositeten att skärtorsdagen och vårdagjämningen inföll på samma dag, vilket är ytterst ovanligt. Den veckan fyllde jag 56. Medelåldern inom företaget sades vara 28, och omgiven av alla dessa alerta simultanbegåvade ungdomar som utförde den för mej mystiska bravaden att med fingrarna ystert dansande över tangentborden samtidigt serva den inringande kunden, privat-chatta med nån kollega, samt kasta ut förfrågningar angående svårfunna uppgifter på den allmänna internchatten, kände jag mej som en mycket gammal och trög kärring.
Fastigheten där jag nu skulle jobba som informationsmäklare ägdes tidigare av Posten och där hade jag ofta arbetat, under ömsom långa och ömsom korta perioder under mina år som postkassör. Lokalerna hade byggts om för att passa nummerupplysningens behov, men det som nu drog till sej mitt intresse var inte lokalerna som sådana utan numret i gatuadressen, 56. Det gick inte särskilt många veckor innan jag upptäckte att ett varuhus jag jobbat på långt tidigare i livet och som jag nu passerade varje dag under min bussresa till jobbet, också hade nummer 56 i adressen fast på en annan gata. Vad var nu detta?

De flesta av oss känner väl till hur det blir när man tänker intensivt på nåt. Eller? Det har en tendens att poppa upp både här och där. Sinnet verkar på nåt omedvetet sätt skanna av omgivningarna ungefär som sökmotorerna ute på nätet, och hittar allt möjligt, både relevant och irrelevant. Javisst, det drösade av 56:or. Att återge allt är knappast intressant, jag antar att ni inte vill uppleva den vanmäktiga känslan av att dränkas i en störtflod av uppdykande siffror, men några ska med för att belysa situationen.

Den dan jag anställdes på nummerupplysningen hade det gått exakt fem och ett halvt år, alltså en annan typ av 56:a, fem år och sex månader, sedan jag skrev in mej som arbetssökande på arbetsförmedlingen efter att ha blivit uppsagd från min 25-åriga anställning på Posten i samband med deras stora omorganisation. Min kroppsterapeutsatsning blev en flopp som ni nu vet och under den efterföljande perioden hade jag bara haft praktikplatser samt deltagit i några kortare kurser men inte fått nåt riktigt jobb.
Nu gick det några månader av tilltagande röstproblematik och i mitten av maj blev situationen ohållbar. Min röst hade blivit sämre och sämre, raspigare och hesare under tiden som passerat, och till slut orkade den bara med ett fåtal telefonsamtal innan kampen började. Hesheten var inte enda problemet. Svalgmusklerna runt stämbanden orkade inte med det oupphörliga pratandet, det var ungefär som att försöka gå med ben som inte bär. Jag fattade det avgörande beslutet att sluta kämpa, att helt sonika gå därifrån för att undvika samma helvete som inträffade under mitt sista postår om vilket jag redan berättat. Nu utvecklade sej situationen till en sjukskrivning under årets femte månad och under den sjätte fick jag ta emot min uppsägning. Helt förståeligt, för vad hade de för nytta av en telefonist utan röstresurser.
I samma veva varslade ett annat företag med lokaler i samma fastighet ett antal personer. Hur många? Jo 56 stycken!

Jag gick alltså hem, varslade mej själv kan man säga, för att inte upprepa de eländiga konsekvenserna sen tidigare. Vad som däremot upprepade sej var hur det därpåföljande läkarbesöket avlöpte. Efter remiss från hälsocentralen infann jag mej på sjukhusets öron-näsa-hals-avdelning bara för att få höra följande: ”Det måste du väl förstå att du inte ska ha ett sånt jobb när du har såna problem”. Nåt läkarintyg kunde läkaren däremot inte utfärda denna gång heller trots att jag förklarade att jag blivit tvingad av arbetsförmedlingen att söka jobbet just på grund av ett icke existerande läkarintyg. Anvisad till moment 22 igen!
Där befann jag mej alltså, frustrerad, bitter på allt inklusive mej själv, samt outsägligt förbannad på de krafter som verkade styra livet. Jag hade påpekat mina tidigare röstproblem vid anställningsintervjun, men de viftade raskt bort mina försök att få dem förstå vidden av det hela. "Röstproblem kan vi alla ha lite då och då”. Fnys. Senare skulle jag förstå den ignoranta hållningen när jag närmare insåg vilken typ av jobb det egentligen var, och därmed anledningen till att de hela tiden behövde ny personal.

Jag hade gott om tid att fundera där i min sjukskrivna ensamhet. Att lämna ämnet utan vidare var otänkbart eftersom jag fungerar som jag gör, det där med mönsterseendet alltså. Det jag såg när jag tittade tillbaks på mina arbetsplatser med adress 56, det var en gemensam nämnare i det uppdrivna arbetstempot. Kunderna skulle inte behöva vänta längre än nödvändigt och helst inte alls. Servicebranschens grundläggande axiom. Om stressen var orsaken till mina röstproblem vet jag inte, andra aspekter av mer andligt slag har redan avhandlats, men det var uppenbart att spänningsnivån var mycket hög i hela kroppen där jag återigen gick omkring med mina uppdragna axlar och ihopbitna käkar, totalt oförmögen att slappna av. Bäddat och klart för att utveckla nån betydligt allvarligare åkomma. Här är egentligen också bäddat och klart för en ingående analys över hur den ökande pressen och stressen i samhället och en allt vildsintare, effektivitetsbesatt arbetsmarknad påverkar arbetstagarna, men den analysen får nån bättre rustad person utföra. Att mina stressproblem förmodligen hängde ihop med den personliga läggningen kan ju tyckas vara en sak för sej, men förklara den omfattande utbrändhetsvågen och de ökande sjukskrivningarna. Andras personliga läggning verkar inte heller klara av arbetsförhållandena särskilt bra. Har de asperger allihop? Kanske smittskyddsinstitutet ska ta sej en titt på... äsch och förlåt, jag försökte skämta till det lite. Naturligvis inte passande.

I alla fall; varuhuset på adress 56 där jag blev introducerad i servicebranschen hette för övrigt just Tempo. Där arbetade jag som julförstärkning i kassan, mer än heltid under handelns mest hektiska månader. På den tiden var det expeditens uppgift att slå in alla julpaket, där fanns inga färdiga julkartonger, det var pappersinslagning och ett hektiskt snörkrullande medan man ur ögonvrån såg hopen med väntande kunder, somliga med de mest oregelbundet formade varor som förhoppningsvis nån annan expedit fick ta hand om. Och naturligtvis stod jag där sen och utförde mina inslagningsbravader medan kollegorna gjorde sina. Svetten lackade medan tiden gjorde detsamma, mot den där goda julen då jag sov så gott som hela tiden, helt slut.

Anställningstiden på Tempo sammanföll i längd med den på nummerupplysningen, tre månader, som en symbolisk början och ett symboliskt slut på en för mej mycket ansträngande typ av arbete som definitivt inte hade tillfredställt min inneboende längtan efter ett kreativt självständigt liv, mer fritt från det regelstyrda, innehållande exempelvis hantverk, färg och form. Det var diffusa drömmar som aldrig blev mer än just drömmar, mycket på grund av det dåliga självförtroendet men också det uteblivna stödet från omgivningen.
För min inre syn såg jag nu en slags figur innehållande tempo, post och tele, eller med andra ord hastighet, transporter och kommunikation i allra högsta grad, där posten utgjorde den stabila och välorganiserade kroppen omgiven av hög hastighet och snabba osynliga frekvenser. En slags symbolisk energimodell över mina jobb.
New age-litteraturens upprepade information att vi på ett oftast helt omedvetet sätt skapar vårt liv via tankar och fokusering, alternativt drar till oss ingredienserna i våra liv i en mycket större utsträckning än vad vi vanligtvis tror, i bästa fall i samverkan med de större krafterna som verkar styra allt, gjorde att jag nu insåg att alla tre jobben hade föregåtts av stark desperation, rädsla och förtvivlan.
Visst är det underbart att upptäcka hur det förhåller sej, men mindre underbart när det praktiskt taget är för sent att göra nåt åt det! Jag försökte trösta mej med att allt i denna världen ändå bara är en illusion, och att vi egentligen är andliga varelser, men det hjälpte inte mycket. Om sanningen ska fram kändes det som att det var kämpa som gällde, ensam i ett relativt fientligt universum och att den där Ove bara var ett påhitt, trots alla drömmar och mirakulösa händelser. Svårövertygad, javisst. Och ändå visste jag emellanåt att allt var okej och att det gällde att fokusera på positiva målsättningar och under tiden göra det bästa möjliga av situationen. Tyvärr var det bara alltför lätt att trilla tillbaks i glömskans vanmakt där jag tillbringade mesta tiden. Inget positivt tänkande där inte.

Samtidigt som 56:orna började flöda upptäcktes ett engelskt uttryck som ofta skrivs i sin förkortning, TPTB, med betydelsen The Powers That Be, som i sin tur anspelar på de stora, övergripande krafterna i livet som den lilla människan ofta upplever som både hänsynslösa och obegripliga. Det var en lätt match att upptäcka överensstämmelsen med mina jobb på adress 56, det var bara att ta de första bokstäverna i Tempo, Post och Tele!
En lustig slump, - men det saknades ett B. Till en början. Det skulle komma att rätta till sej mot slutet av sommaren när jag gick och tittade på filmen Mamma Mia, en film full av härlig musik och med en handling som gestaltar mångas innersta drömmar, bland annat mina. Nu förstår ni säkert åt vilket håll det lutar. Mycket riktigt, biografen låg på gatunummer 56! Nån arbetsplats var det inte men bokstaven B propsade på att vilja fullborda uttrycket TPTB, Tempo Post Tele Bio.
Man kan gott säga att filmduken utgör ett praktexempel på illusion, eller hur? Ville TPTB-uttrycket visa att de stora krafterna endast är illusoriska eller vad? En liten tanke ville växa sej allt större men under ett monumentalt motstånd; kunde det i själva verket vara mitt eget omedvetna negativa fokus som åstadkommit precis alltihop och alls inga utanförliggande krafter? Nej se det ville inte förnuftet gå med på. Det skulle ju betyda att jag själv rådde för allting i mitt liv, och det ansvaret ville jag inte alls axla. Men om det nu var så illa; mamma mia vilken skapelse jag hade åstadkommit, den hade definitivt inget med mina innersta drömmar att göra. Tvärtom. Men sen så var det ju det där med karma-konsekvenser från tidigare liv också...

Som vanligt grubblade jag mer än nödvändigt, för vad är det som säger att man kan läsa in nån betydelse i dessa slumpar överhuvudtaget? Men eftersom jag blivit van att fundera över livets händelser och försöka tolka dem à la drömmar gick det nu av bara farten.
Kanske skulle jag se det så att mina negativa känslofokuseringar som föregått samtliga tre jobb på adress 56 hade gjort att jag överlåtit min egen kraft till TPTB, The Powers That Be, och att det nu var dags att kliva av stresskarusellen och istället jobba med nåt som var mer givande och meningsfullt. Göra nåt som kändes rätt för mej, ta tillbaks min egen kraft. En grön lite gubbe vankade runt i tankarna medan han poängterade att antingen använder du Kraften eller också låter du den använda dej. Yoda ur Starwars-filmerna! Fantasifigur till trots, hans skapare kan ha varit inne på ett mer än viktigt område, nåt som den logiska snusförnuftiga delen av mej konsekvent baktalade som ren gallimatias.

Jobbet på nummerupplysningen... ja herrejé, det var ur askan in i elden. Jag hatade jobbet från allra första dagen. Det var bara fotbojan som saknades. Nej fel, den fanns där men förvandlad till annan form. Där satt man fastkopplad vid datorn som inte gick att bara lämna om man inte hade trängande behov eller inplanerad arbetspaus, och såg hela tiden den aldrig sinande strömmen av inkommande samtal som skulle avklaras så snabbt som möjligt. Arbetsuppgifterna gick förstås ut på att informera om telefonnummer men även adresser, att fixa vägbeskrivningar som skickades över till kunden, och att upplysa om öppettider samt annan information som fick sökas ute på nätet på olika webbsidor. Det gällde att vara snabb både i huvudet och på tangentbordet vilket förmodligen var förklaringen till den låga medelåldern. Många ungdomar jobbade där medan de samtidigt studerade, och somliga jobbade halvtid där och halvtid nån annanstans. Kanske för att orka med.
Den inledande hälsningsfrasen varierade något beroende på vilken teleoperatör den inringande kunden hade. En av de vanligaste var "välkommen till upplysningen" vilket fick mej att åtminstone i början dra på mun när jag tänkte på mitt andliga sökande. Den stående frågan var alltid om man skulle koppla kunden till det efterfrågade numret, så där satt jag och kopplade samtal som vilken växeltelefonist som helst.

Här bara måste jag berätta att när jag ursprungligen skrev ovanstående stycke som ingick i mitt första författarförsök, satt jag och arbetade vid köksbordet med ytterdörren öppen mot sommaren utanför. På en balkong i närheten hade ett gäng tjejer suttit och sjungit ett tag och precis när jag skrivit detta med växeltelefonist klämde de i med "Växeln hallå, hallå, hallå, koppla mig till 22"! Så där är det av och till i mitt liv, knepiga överensstämmelser med det jag själv gör eller tänker och omkringliggande händelser eller uttalanden. Åter nummerupplysningen.

Jobbet var alltså stressigt och instängt men det var de inringande kunderna som var värsta plågan. Många var vidrigt otrevliga, riktiga ägg. Där satt jag och funderade på om det verkligen var rätt att utsätta mej för alla dessa otrevliga människor som med sina imaginära äggulor bombarderade och kletade ner mitt energifält. Efter alla mina år i servicebranschen hade jag tydligen utvecklat en allergi mot otrevligt bemötande. Under min postkarriär hade jag lärt mej hantera dessa situationer som oundvikligen uppstår emellanåt som jag tyckte på ett bra sätt, men aldrig hade jag kunnat föreställa mej hur gräsliga folk kan vara när de inte ser den de pratar med. Ytterligt provocerande. Varför? Att samtidigt vara tvungen att utstå den förnedrande behandligen på grund av ett annat servicebranschaxiom, "kunden har alltid rätt" bäddade egentligen för både hjärtinfarkt och stroke.
Men visst, jag fixade trollkonsterna med bemötande och tangentbordshantering inom de stipulerade tidsramarna, men till vilket pris. Jag kände mej både förbittrad och misshandlad av livet. Under den efterföljande sjukskrivningsperioden började jag omläsningen av Eckhardt Tolles bok En ny jord. Rätt tidigt i boken beskriver han hur man precis som han själv kan ha turen att hamna i den där outsägliga friden i varandet. Det kan hända när man råkar ut för ett så stort lidande i samband med livskriser att egot knäcks, men han skriver också att det inte är alla förunnat. Lika gärna kan det bli så att egot snabbt bygger sej ett nytt skal som är ändå starkare än förut och där sitter man i sin frustration och är besviken både på livet och sej själv. Ja, det stämde mer än väl på mej. Jag läste vidare i texten och där stod att man då isolerar sej och upplever att livet är motigt och besvärligt. Japp, precis så var det för mej. Tolle åskådliggör det hela med en liknelse, att det är svårt för solljuset att komma in när fönsterluckorna är stängda. Exakt! Där hade jag suttit på nummerupplysningen och längtansfullt tittat på solstrimmorna i kanterna på de nedfällda persiennerna. Det var precis som om han hade tagit mej som exempel, beskrivningen var på pricken! Att allt detta stod på den 56:e sidan gjorde inte saken sämre.

Fast egentligen var det på sin plats att känna sej riktigt glad. Att röstproblemen raskt dök upp blev min räddning från att behöva tillbringa alltför lång tid i detta legitima helvetessätt att försörja sej. När den polletten trillat ner blev det också så.
Glädjen sprudlade trots min stackars röst och det faktum att jag återigen var arbetslös. Den tog sej uttryck i ett grönsaksland som var en total överraskning för mej själv. Om det var formen på odlingssängarna, eller om det var min egen glädje som smittade av sej, i vilket fall åstadkom jag den sommaren de allra frodigaste grönsaker och blommor, och grönsakslandets ovanliga utseende gav utslag i många komplimanger från såväl kända som okända människor. Några undrade till och med om jag var konstnär.
När jag stod där utrustad med grep, kratta och fröpåsar nån vecka efter avhoppet från det vedervärdiga jobbet, överfölls jag av en plötslig idé att göra en rund odlingssäng i mitten av landet och utifrån den strålade de övriga odlingssängarna i ekerform, som en sol. Senare den sommaren kunde man se olika salladssorter där i mitten omgivna av dekorativa salladshuvuden i rundelns ytterkant. Utifrån denna mittpunkt böljade sedan växtligheten i en sällsamt vacker komposition av grönsaker och blommor utåt landets kanter. Det alla verkade tro var en systematisk planering hemma vid köksbordet var alltså en ögonblicksingivelse på plats, och med ett sällan skådat lyckat resultat.

Under den sommaren funderade jag förstås en hel del över ytterligare betydelser i 56:orna, som var mångdubbelt fler än vad jag berättar om här, men kom inte fram till nåt resultat. Lite makabert kändes det förstås när jag en dag åkt för att vattna blommorna på mina föräldrars grav och det gick upp för mej att sträckan mellan levande livet och döden på kyrkogården låg skapligt nära 5,6 mil. Något i mej liksom kröp ihop vid den lite kusliga upptäckten.
När jag sedan började med en omredigering av mitt gamla bokmanus gjorde jag en del anslående upptäckter vid den nya genomläsningen. Jag hade utan att jag visste det använt uttrycket ”fem till sex gånger” vid tre olika tillfällen. De två första anspelade på definitiva beslut som påverkat mitt liv på avgörande sätt, ett fattat av mej själv och ett av TPTB. Det tredje infann sej i en situation när jag förväntade mej sorg och tårar och det blev tvärtom; massor av glädje, i själva verket höll jag på att formligen skratta ihjäl mej där på britsen hos rosenterapeuten efter "fem till sex gångers" besök. Det kändes mycket märkligt att se vad jag skrivit utan att vara medveten om det.
På sätt och vis passade detta mycket bra in på den situation som nu uppstått. Man kan säga att TPTB hade förpassat mej till nummerupplysningshelvetet, jag själv fattade beslutet att inte plåga mej längre trots att jag i och med det skulle bli arbetslös igen, och det utan att nån ny stämplingsperiod hade införtjänats. Glädjen var också monumental över att aldrig nånsin mer behöva sätta min fot i de lokalerna igen. Nåt direkt gapskratt var det däremot inte fråga om, snarare var det ett belåtet spinnande som påminde om Kattimånsens när hon är riktigt nöjd.

Det ska erkännas att jag googlade litegrann. På 56. En kinesisk hemsida dök upp. Kina, Mittens Rike. En annan träff, verkligen värd att nämna var Isak Syriern, en predikant som levde på 600-talet. Enligt artikeln i tidskriften Pilgrim var ett av de centrala begreppen hos Isak förtröstan, och hans andliga författarskap ska visst vara ett av den kristna traditionens mest betydande. Ett utdrag med titeln Gå rakt igenom prövningarnas hav fanns publicerat, hämtad ur hans femtiosjätte tal! Samma innebörd som Men rakt igenom går vår väg. Ja milda makter, det snurrade på ganska bra uppe i hjärnvindlingarna, och det trots att Isak Syrierns tal enligt upplysningarna ute på nätet ingår i en skrift med namnet Landet där tankarna funnit ro. Ha! Ja det var väl dit även Tolle hade lyckats hitta, men jag hade tydligen en bra bit kvar.

Den sommaren dök det också upp en del saker och ting som senare skulle visa sej peka mot vad som hände längre fram. Som vanligt vistades jag mycket ute i skog och mark och plockade, också som vanligt med mej stenar från stranden. Men stenarna var inte vanliga. De flesta hade hål eller fördjupningar. Detta var så påfallande att jag skrattade för mej själv, orden började leka med varann inne i mitt huvud, och från hål i sten var det inte långt till hole in stone och det fonetiskt näraliggande holy stone. Fast vadå helig sten? Vad jag inte visste var att den heliga stenen skulle dyka upp efter ett halvår. Inte i mitt fysiska liv, men i alla fall.

En annan mer spektakulär sak var att jag fick en uppmaning inifrån att leta efter en inskription en dag när jag var ute på min vanliga skogspromenad. Jag måste erkänna att jag kände mej ganska irriterad, för vadå inskription, skulle jag leta under mossan eller? Och visserligen hade jag tidigare haft ”ord i huvudet” typ, men haft svårt att urskilja om det var mina egna tankar eller om det kom nån annanstans ifrån. Jag sökte lite men hittade ingenting och glömde rätt snart bort alltsammans i tron att jag inbillat mej.
Under hemvägen började jag frysa, böjde mej ner för att lägga ifrån mej dagens stenfynd för att kunna ta på mej munkjackan jag knutit runt midjan, men stelnade till mitt i rörelsen. På stenen framför mej fanns en inskription i form av en triangel, något konisk i formen, mycket tydlig och definitivt inte åstadkommen av naturen. Att säga att jag var förvånad innebär ett rejält understatement. En hissnande känsla av overklighet fyllde mej, så påtaglig att världen runtomkring kändes vara på glidflykt in i det fullkomligt okontrollerbara. Hur i all sin dar gick det där till?!

Länge trodde jag i min tröghet att det endast var denna inskription den inre uppmaningen syftade på, trots att jag inte kunde förstå meningen med det inträffade, men livet hade annat i beredskap. Det där var bara uppvärmningen, men en avancerad sådan då den också innehöll en ledtråd genom inskriptionens form vilket jag inte förstod förrän senare, efter kodlösningen. Jag insåg inte att jag hade blivit tilldelad ett uppdrag, och eftersom jag blev så fixerad såg Det Okända sej tillslut nödsakat att ge mej en sådan rejäl knuff att det hade kunnat bli slutet på min tillvaro i denna existensform, och jag skulle ändå inte förstå nånting. Den andliga sidan av tillvaron måste ha ansett mej vara en otroligt enfaldig person. Min äldsta syster skulle så småningom komma till min undsättning, sej själv ovetandes. Men det är att gå handlingen i förväg. Åter till år 2008.

Hösten kom, livet gick vidare, glädjen sprudlade inte runt längre, den rullade ihop sej till en mer förnöjsam position i ett läge där ytterligare 56:or inte fanns i min tankevärld, men de skulle göra ytterligare en framryckning. I november dök en mycket intressant webbsida upp mitt under sökningar efter nåt helt annat. En man vid namn Peter Caspersson hade gjort en fantastisk upptäckt när han som matematiker gjorde beräkningar på de egyptiska pyramidernas vinklar och vrår. Han menade sej ha upptäckt nyckeln till Guds namn i talserierna som ingår i de matematiska beräkningarna. Det han gjort var att han översatt siffrorna till de motsvarande hebreiska bokstäverna och därmed ur den återkommande sifferkombinationen 10-5-6-5 fått YHWH, alltså Jahve. Om det och mycket mer finns att läsa på hans webbsida.

Det som drog till sej mitt intresse var förstås 56:an i mitten. Knepigt. Och därmed tog nya funderingar fart. För nånting i mej sa att det symboliserade något och att det har med oss människor att göra, för om vi nu är skapade till Guds avbild borde sifferkombinationen säga nåt som har betydelse för oss. Ju mer jag tittade på siffrorna desto mer ökade funderingarna angående den där Merkaban, hade de nåt med den att göra, den ljuskropp som vi enligt en del mediala visionärer antas ska utveckla? Fem är hälften av tio, och att fem och sex innebär mitten är enkelt att se om man lägger händerna bredvid varann. Än sen? 56 skulle därmed också kunna innebära en slags balansakt som när man cyklar, eller hur!
Att efter den sista funderingen upptäcka att en av mina systrar under sin dagliga cykeltur till och från jobbet tillryggalade en viss sträcka exakt mitt på den femtiosjätte breddgraden kändes mer än komiskt. Som om hon sej själv ovetande hjälpsamt gjorde vad hon kunde för att exemplifiera mina tankegångar medan hon i själva verket var mycket kritisk och avståndstagande till mina synkronistiska upplevelser och mina mönsteriakttagelser, vilket jag inte kunde klandra henne för eftersom jag kunde känna nåt likartat i stunder när självtvivlet växt till sej. Skillnaden var väl att medan min verklighetsuppfattning börjat spricka långt tidigare stod hennes fortfarande pall.

Merkaban? Ljuskropp? Ja vad är det för nåt undrar säkert en del, om inte de flesta som aldrig haft näsan nerplöjd i de esoteriska böckerna som jag själv hade glädjen upptäcka i det nyandliga vågsvallet. Där hittades mycket intressant att fundera över, inte så att jag tog allt för bokstavliga sanningar, men möjligheternas dörr stod vidöppen.
För att återgå till Merkaban, så är den enligt esoterisk litteratur en annan benämning för den ljuskropp som mänskligheten långt tillbaks i tiden hade tillgång till, och som vi på nytt ska utveckla. Den ska visst medföra ett expanderat medvetande om vilka vi människor egentligen är och våra möjligheter att skapa vår verklighet, samt förmåga att resa i tid och rum. En utveckling av vår nuvarande energistruktur och därmed vårt sätt att fungera.
Merkabans energifält sägs ha samma form som galaxen vi bor i, Vintergatan. Samma tefatsliknande form som de omdiskuterade UFO:na. Den sägs bestå av två energifält som spinner i motsatt riktning. Den mest omfattande informationen om Merkaban hittade jag i två generöst illustrerade volymer om helig geometri med titeln The Ancient Secret of the Flower of Life författade av Drunvalo Melchizedek.

I mina tankar låg det nära till hands att koppla ihop Merkaban med 10-5-6-5, och då kunde 10 stå för helheten, de två femmorna för de motsatta energifälten som balanserades av sexan däremellan. Och det säger sej självt att om inte energifälten är i balans då flyger vi åt pepparn så snett, in till den förvånade grannen som i Gevalia-reklamen, och det kunde nog vara riktigt trevligt förstås, särskilt för den mer sociala delen av befolkningen.
Skämt åsido, hur den balanseringen skulle gå till kan jag inte yttra mej om, men känslomässig balans borde vara en viktig komponent förutom den så viktiga hjärnan. Enligt både andliga författare typ Eckhardt Tolle och senare tiders hjärnforskning, sägs hjärnhalvorna vara i rejäl obalans där en diktatorisk vänsterhjärna trycker ner högra sidans förmågor. Här refererar jag också till en garanterat lättläst bok utgiven år 2007; Left in the Dark av Graham Gynn och Tony Wright. Där finns även en hemsida ute på nätet.
Om någon till äventyrs skulle dra en parallell mellan det forna patriarkaliska samhällets sätt att förtrycka den kvinnliga halvan av befolkningen så gärna för mej. Och om någon till äventyrs inte skulle instämma i ”forna” så inte mej emot. Det är bara att ta en titt på så gott som alla större maktsammanhang där slipsgubbar i mörka kostymer mest alltid är i stor majoritet. För säkerhets skull får återigen påpekas att den traditionella synen på hjärnan brukar vara att vänster hjärnhalva är maskulin, logisk, analytisk och den högra feminin, intuitiv, fantasifull.

Men tillbaks till min berättelse. Det skulle dröja till i början av januari innan jag kom till nästa länk i den synkronistiska 56-kedjan där ljuskroppen skulle visa sej hänga som ett litet smycke. Om mina ovanstående spekulationer angående ett eventuellt samband mellan 10-5-6-5 och ljuskroppens energifält kommer att visa sej vara med sanningen överensstämmande är nog en sak för sej, men 56 skulle visa sej vara förknippat med Merkaban på ett helt annat sätt, och då inte i närheten av dessa funderingar. Det ledde åt ett helt annat håll. Fast inte in till grannen.

Trettondagshelgen hade infunnit sej, jag satt och tittade förstrött i almanackan medan jag väntade på att bredbandsanslutningen skulle komma igång. Den var bra mycket trögare då än nu trots att endast sju år passerat. Plötsligt satt jag alltså och tittade på ytterligare en 56:a. Helgen infaller ju den femte och sjätte januari. Dessutom fick jag se att hela tre personer har namnsdag på trettondagen istället för de vanliga en eller två. Hur kunde det komma sej att jag aldrig hade sett det tidigare?
Efter en del googlande visade det sej att helgen firas till minne av Jesu Uppenbarelse, med ett annat namn Epifania, och att det var namnen på de tre vise männen som stod där, Kasper, Melker och Baltsar. Som en egen lite lustig synk var namnet Kasper som fick mej att tänka på Peter Caspersson och hans upptäckt. På hans webbsida finns också stjärnor avbildade i det matematiska materialet och de tre vise männen leddes ju enligt legenden till Jesus av en starkt lysande stjärna! Kunde det finnas kopplingar till ytterligare två personer tro, alltså via Melker och Baltsar?

Där fick jag inget napp, men vid ytterligare googlande runt saken hamnade jag hos Shakespeare och hans teaterstycke Trettondagsafton. Förnuftet ropade ”villospår”, men av nån outgrundlig anledning fortsatte jag på den inslagna banan. Oundvikligen hamnade jag i frågeställningen huruvida Shakespeare verkligen var upphovsmannen till alla dessa fantastiska litterära verk. Där fanns nämnda ett otal olika personer som skulle kunna vara den egentliga författaren och bland dessa utkristalliserades en viss sir Francis Bacon, engelsk filosof, advokat, vetenskapsman och statsman. Detta hade jag redan hört talas om men ämnet hade inte intresserat mej nämnvärt. Nu blev det tvärtom, frågan fattade ett ordentligt grepp om mej och jag bara blev tvungen att försöka få tag på en bok i ämnet med titeln Expedition Shakespeare, författare Erlend Loe/Petter Amundsen.

Drygt en vecka passerade innan jag lyckades få tag på boken via biblioteket. Under den veckan damp en annan bok ner i min postlåda, Född en blå dag skriven av Daniel Tammet. Jag hade själv beställt den från en av alla otaliga bokklubbar jag var medlem i. Daniel har både diagnosen aspergers syndrom och savantsyndrom och eftersom jag nyligen börjat misstänka min egen förmodade diagnos ville jag läsa mer om hur andras liv kunde gestalta sej (obs jag är förstås ingen savant).
Nu slumpade det sej så att vid genomläsningen av denna inte särskilt tjocka bok upptäckte jag både ett kortare stycke om Shakespeare, samt ett litet utdrag ur sagan Titteliture.
Förtjust läste jag om hur drottningen i sagan gissade på olika namn som skulle kunna vara den guldspinnande pysslingens; däribland återfanns Kaspar, Melkior och Baltasar! Fantastiskt! Där dök de tre vise männens namn upp igen bara några dar efter trettondagshelgen och min upptäckt. Stavningen av namnen var annorlunda, och jag insåg att de har blivit försvenskade i vår almanacka. Upptäckten skulle komma att visa sej få en viss betydelse sen jag väl läst Expedition Shakespeare, som ingående och noggrant lägger fram den fantastiska teorin att någon/några har lagt in kodad text i den första folioupplagan av Shakespeares verk.
Den kodade texten finns där på ett otal ställen och i en sådan omfattning att det knappast kan vara en slump. Det exemplifieras genom att författarna bland annat lägger ut trianglar i texten där spetsarna visar sej innehålla delar av ord som sammansatta tyder på att Francis Bacon och det hemliga sällskapet Rosencreutzarna ligger bakom kodifieringen, som dessutom pekar ut att en skatt ska finnas nergrävd i Nova Scotia utanför den nordamerikanska östkusten. För fantastiskt för att vara sant, eller? Verkligheten har ofta visat sej mer fantastisk än dikten, så varför inte. Och vad Tempelriddarna, deras senare arvtagare Rosencreutzarna och andra liknande hemliga sällskap faktiskt sysslade/sysslar med, vet ju de flesta av oss ingenting om. Enligt boken har många varit där och grävt i olika omgångar men utan att hitta något, istället vattenfylls grävhålet vilket omöjliggjort ytterligare undersökningar.

Och nu undrar ni kanske vad detta har med ljuskroppen att göra? Jo, om jag inte hade läst Expedition Shakespeare hade jag inte upptäckt att Merkaban finns inkodad i de tre vise männens namn! Utan att nyss ha läst om detta sätt att lägga in kod i text hade jag aldrig kommit på tanken. Tillvägagångssättet är likartat, det vill säga använder delar av ord, första eller sista stavelsen och så vidare, man får bara kasta om namnen en aning. Så här:

Och hade jag inte läst Daniel Tammets bok hade jag missat nåt väsentligt nämligen Merkabans drivkraft. I mitten av Melkior, däremot inte i det försvenskade Melker, finns ki (österländsk benämning) som ibland även brukar stavas chi eller qi, alltså livskraften i allt levande, och i namnens vedertagna ordning återfinns ki i själva centrum. Är det inte elegant så säg! Lika elegant som hur det ena ledde till det andra.
Häpet stirrade jag på min upptäckt som ackompanjerades av den där hissnande känslan av att mentalt tappa fotfästet. Efter en stunds kringsvirrande i det viktlösta tillståndet damp jag ner igen i de oundvikliga frågeställningarna som upptäckten genererade. Vem/vilka stod bakom detta, och varför? Och varför är konstruktionen den att man börjar med mittennamnet? Varför börjar inte den vedertagna ordningen med Melkior för att sedan fortsätta med Kaspar och Baltasar? Var det "bara" för att dölja det inkodade ordet eller fanns där nån annan anledning? Fast jag kanske var ute och cyklade och alltsammans bara var tillfälligheter. Konstiga sådana i och för sej... Ja första entusiasmen dalade rätt snabbt eftersom ingen jag berättade detta för delade min häpnad och intresse. Axelryckning. Som vanligt.

Långt efteråt fick jag också upp ögonen för en mer än underlig synk mellan mitt eget bokmanus Saker & Ting, (där jag för övrigt spekulerar något kring Merkaban) och trettondagshelgen. Men för att upptäcka den blev jag begåvad med en av de kortaste drömmar jag nånsin haft, förutom den när mamma dog. I drömmen ringde telefonen och när jag svarade sa en kvinnoröst att det var Hanna. Det var allt. Jag känner ingen person med det namnet men tyckte ändå att jag hade sett det nånstans. Och visst, Hanna har namnsdag på trettondagsafton. Men det var nåt mer, frågan var bara vad?
Ur minnets dunkla vrår dök hon så upp till sist. Det hade funnits ytterligare en Hanna. Sista gången jag skickade in manuset Saker & Ting till ett förlag var efter att ha infogat drakkedjan jag berättade om tidigare. Anledningen till att jag skickade manuset till just det bokförlaget var att jag funnit uppgifter ute på nätet om att Trevi, det förlag jag egentligen hade velat förära mitt manus hade uppgått däri. Manuset returnerades rätt omgående. Följebrevet var undertecknat av en Hanna, och Trevi utgör början på de Tre vise männen! Märkligt eller hur? Trettondagshelgen, eller för all del 56, i en annan variant liksom.
Medan jag då grunnade över livets underligheter gjorde min kritiska syster en Italienresa där hon, gudarna vet varför, upprepade gånger tog sej för med att cykla genom staden Treviso. Hon är bevisligen ute och cyklar både här och där i geografin. Lustigt... Fast från hennes synvinkel är det antagligen vad jag sysslar med, fast inte i geografin. Hon har antagligen rätt. Tolkningarna är i alla fall ofta överoptimistiska det får lov att erkännas.

En annan synkronistisk eftersläng dök upp när jag läste Tomasevangeliet för första gången och där upptäckte vad som stod i verserna 5 och 6. Båda handlar om att ”inget är fördolt som inte ska uppenbaras”, de enda verser som upprepar samma innehåll.
Men det som egentligen ville uppenbaras genom mej hade jag fortfarande inte förstått trots uppmaningen att leta efter en inskription. Den hade redan dykt upp utan att jag noterat det, inskriptionen på Shugborough Hall’s Herdemonument, - i senare delen av Expedition Shakespeare. I epilogen. Och jag måste säga att den gick mej mer eller mindre spårlöst förbi. Inget jag tänkte på. Kanske skummade jag boken lite väl snabbt. De detaljerade förklaringarna av utbytbara bokstäver, språkliga likheter och geometriska vinklar gjorde det antagligen för jobbigt. Kodlösningen verkade dessutom vara avklarad med hjälp av denna metod att leta likheter. Förklaringarna kändes tillkrånglade och långsökta, förmodligen på grund av att jag totalt saknade denne norrmannens gedigna grundkunskaper och även intresset för matematiska beräkningar samt hans förmåga att sätta ihop alla dessa små detaljer från olika ställen. När jag läst klar boken hade inskriptionen därför inte lämnat mer än ett minimalt avtryck i mitt medvetande. Och kanske var det därför som det skulle gå lite mer våldsamt till när den dök upp gång nummer två. Men det skulle dröja ett helt år innan det var dags för min flygtur och inte heller då skulle jag fatta ett skvatt trots den omruskande händelsens minst sagt handgripliga beslutsamhet.

Nu passerade istället några veckor efter att merkabasmycket kommit på plats. I slutet av februari satt jag och slötittade på säsongens sista tv-program i serien På spåret där det frågades om namnet på den första adventskalendern i svensk television. En liten parvel visade sej i rutan och frågade om någon kunde gissa hans namn. Jo se det visade sej vara Titteliture! I samma program förekom också en fråga om en helig sten som blivit flyttad från Skottland till London och vart där? Nåt som jag inte hade en aning om och inte heller var ett smack intresserad av, men stenen dök upp igen ute på nätet inom några dar när jag läste utdrag ur David Ickes böcker. Där nämndes att Tempelriddarna tog en helig sten från Jerusalem och att den via Skottland sedan hade hamnat i London. Med tanke på den förmodade skatten som kan finnas nergrävd i Nova Scotia så kanske stenen inte var det enda de tog!
Något konfunderad erinrade jag mej mina ordlekar under föregående sommar. Hole in stone och holy stone... En liten undran om jag kommit nåt "på spåret" gav sej till känna. En äventyrsfylld skattjakt i en helt annan världsdel kändes definitivt ogörlig för min relativt fattiga, fega och oföretagsamma person så där återstod endast Titteliture då. Fast det var så klart endast en lustig slump att dessa två saker dök upp i samma program. Frågesport... hm... Det populära tv-programmets frågeställningar innehåller de mest kluriga ordlekar som ger ledtrådar för den som är skärpt, allmänbildad och hänger med. Själv har jag aldrig upplevt några stora personliga framgångar under tittandet men tycker programmet är trevligt och alltid lär jag mej mer om allt möjligt, så visst tittar jag emellanåt men långt ifrån alltid. Men detta med ordlekar var kanske spåret, om det nu fanns nåt. Vart kunde det leda tro? Ut i det blå kanske...

De därpåföljande tankarna, egna eller mottagna från Det Okända, platsar naturligtvis inte in i mina skriverier som jag försöker hålla inom den möjliga trovärdighetens ramar, därför får de hamna utanför kapitelnumreringen, ute i ingenmanslandet.