DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.17 - 42:or och lite annat smått och gott

Det var inte den enda ovanliga händelsen den dan. Vi for hem, rätt hungriga efter promenaden, och startade med middagen. Eftersom det var varmt och soligt lämnade vi ytterdörren på glänt medan vi befann oss i köket i färd med att laga Janssons frestelse. Vi stod vid diskbänken och skalade potatis och hackade lök när det hördes ett ljud ungefär som om ytterdörren slog mot nånting. Min syster sa ”vad var det där”, medan jag menade att det nog bara var vinden som rörde dörren en smula. Gick ändå för att kolla, ställde mej i dörröppningen och tittade ut, men såg inget som verkade misstänkt.
Efter det saknades min systers nyckelknippa med nycklar till både bostaden, förrådet, garaget och jobbet. Vi letade och letade, vi vände upp och ner på praktiskt taget allting, men nycklarna var och förblev borta. Allteftersom kvällen gick kändes det mer och mer olustigt. Först tänkte vi sova i skift på grund av insikten att nyckelboven kunde ta sej in under natten, men till sist ringde syrran till en låssmed som kom vid midnatt och bytte lås. Polisanmälan förstås. Ja fy vad olustigt.

På påskdan drack vi rödvin till maten och jag lade genast märke till att namnet på vinet var riktigt passande för situationen, ”Côtes du Rhones”, côtes = sluttningar = det lutar... mot... - ett rån (Rhones fonetiska uttal)... Men det tillhörde ju sådant som jag inte kunde nämna för syrran, hon brukade bara fnysa och se riktigt ogillande ut. Till råga på allt fanns där ytterligare associationer att leka med som förstärkte det hela. Lustigt. Men naturligtvis bara tillfälligheter. Lek med ord igen.
Under den påsken försökte jag faktiskt berätta om alla 56:orna men det var hopplöst, så fort jag försökte blev jag avklippt med ett ”inte nu” eller ”kan vi inte ta det sen”. Och det är klart, jag kan förstå att det är svårt att ta mina underliga synkronistiska händelser och överensstämmelser på allvar, och särskilt svårt måste det vara om man inte har nåt som helst intresse för livets dolda sidor. Jag kan inte klandra henne även om jag ska erkänna min stora besvikelse över att hon inte ens ville lyssna på mej. Hon hade faktiskt själv tidigare haft en synkronistisk upplevelse som fick henne att omgående ändra humörläge. En riktig guld-synkronicitet som jag tyvärr inte känner är lämplig att återge på grund av anonymitetsbehovet.

Men nu var det de ovanliga händelserna med kvinnan som bad om 42 kronor och nycklarna som försvann. Det fanns redan två 42:or i syrrans liv. Riktnumret var 042 och numret i hennes gatuadress var också 42. Det flög för mej att de 42:orna på ett självklart sätt passade in på de mittersta positionerna i min egen personliga TPTB-ekvation om man tänker tempo-post-tele-bio, numret i gatuadressen på ”post” och riktnumret på ”tele”. Den nya 42:an landade på första positionen. Tjejen hade vansinnigt brått, hade högt tempo, och i och med att nycklarna försvann blev ju min syster utsatt för ett brott. Samma uttal. Det handlade om brott och bråttom. Nån fjärde 42:a dök däremot inte upp av sej själv.
Egentligen var dessa 42:or min systers kunde jag tycka, men på grund av hennes ointresse för synkronistiska sammanhang tog jag över dem. Det gick ju inte an att bara ignorera Det Okändas kommunikativa ansträngningar utan att åtminstone fundera på vad det egentligen ville säga. Och skulle jag vara riktigt ärlig med mej själv så visst hade jag också några personliga 42:or bakom mej även om de inte direkt passade in i TPTB-uttrycket.
Där fanns en slags familjär 42:a som vi systrar delade, den får tillsvidare tillhöra familjehemligheterna. Själv opererade jag bort min livmoder när jag var 42. Därmed var mina chanser att själv bli mamma slutgiltigt borta, och möjligen var det så att jag rent symboliskt försökte operera bort mej själv eftersom jag alltid vetat att jag var ett oönskat barn, åtminstone vad pappa beträffar vars enda önskan var en son, och därtill känt mej skapligt missanpassad på grund av min aspergerläggning. Frågan som därefter malde i mitt inre var vad jag skulle lämna efter mej när jag dog, mitt bidrag till världen så att säga. Skulle det inte bli nåt alls? Tänk om det var det som brådskade, om det skulle bli nåt bidrag var jag allt tvungen att rappa på lite istället för att framleva mitt liv i nåt som oftast antog meningslöshetens gestalt. Jag tog alltså över 42:orna på grund av min systers ointresse, och egentligen var de väl ”mina” eftersom det var jag som uppmärksammade dem. Hon hade inte tänkt på 42:orna i postadress respektive riktnummer förrän jag pratade om dem.

Eftersom det kändes som att jag hade fått en rebus att lösa googlade jag runt en del. Wikipedian lät meddela att ett maratonlopp är drygt 42 kilometer långt, men även om tankarna löpte på som tusan för att lösa rebusen, kändes det inte rätt.
Det var också trevligt att få veta att när solstrålarna bryts 42 grader i vattnet, då bildas en regnbåge. Och varför inte. Vid regnbågens slut ligger skatten och väntar enligt sagan, vad den nu kan tänkas bestå av. Och det är ju så att ingen rök utan eld. Sagoinformationen kanske betyder något som vi kan ha tappat all kunskap om medan vi civiliserat oss och anammat vetenskap och tekniska landvinningar. Enligt Hopi-indianerna är vi ju på väg in i Regnbågens tidsålder, så det platsade faktiskt, men det som verkligen drog till sej mitt intresse var följande, med tanke på alla mina tidigare frågor om saker och ting här i livet, citerat rakt av från Wikipedian:

42 är svaret på "den yttersta frågan om Livet, universum och allting", i bokserien Liftarens guide till galaxen. En ’korrupt version’ av frågan visar sej vara ’Vad får man om man multiplicerar sex med nio’. 54 skrivs 42 i talbas 13 men Douglas Adams hade inte en aning om detta när han hittade på vare sej talet 42 som svaret, eller just sex gånger nio som den förvanskade frågan (som huvudpersonen Arthur Dent lyckas hitta i sitt undermedvetna), och slog så småningom ifrån sej kommentarer angående detta med "Jag må vara en ganska patetisk person men jag skriver inte skämt i bas 13”.

Men för att återgå till Douglas Adams kommentar om att han inte skrev skämt i bas 13, så heter kort nr 13 i tarot-kortens Stora Arkana Döden men behöver inte vara fysisk död utan snarare det definitiva slutet på en situation och pånyttfödelse av en annan. Det kan tilläggas för den som inte läst Guiden att den utgör fantastisk science fiction med många härliga skratt, även om Jorden tyvärr förintas och skrattet därmed hamnar i vrångstrupen, det vill säga om man nu inte tar det för vad det är, underbar humor.

Sista platsen i TPTB som i 56:orna besattes av Bio skulle i detta 42-TPTB kunna intas av Bok. Båda företeelserna utgör både underhållning och illusion, såvida det inte är rena rama dokumentärerna, och även de torde innehålla en del illusoriskt material. Filmen existerar dessutom bara på filmduken eller monitorn och i hjärnan skapas fantasibilder ur bokens person- och miljöbeskrivningar som dessutom ofta är påhittade. Idel illusioner.
Och varför skulle den 42:an vara den rätta i denna rebus som förmodligen är konstruerad av mej själv och ingen annan? Jo Liftarens guide till galaxen är som jag berättade i tidigare kapitel på ett något ovanligt sätt anledningen till att mitt eget bokmanus Saker & Ting överhuvudtaget kom till.

För att återgå till dessa sammelsuriga 42:or så var det som om jag nu knutit ihop nummersäcken och kunde ställa undan den, kanske i den där rymliga byrålådan där det ratade bokmanuset och andra kreativa otillräcklighetsprojekt låg och skräpade, för även om dessa 42:ors meddelande till mej kunde tolkas som att det var bråttom att ge ut min egen bok, så bedömde jag det som totalt omöjligt på grund av bokförlagens effektiva portvaktsfunktion som vid den tiden åstadkom en rent otrolig mängd böcker av samma sort, en likriktning bestående av idel deckare och kokböcker, nåt annat kunde väl inte intressera massan enligt deras åsikt. Antagligen hade de rätt eftersom dessa böcker sålde så bra. Min bok passade uppenbarligen inte in varken i vinstkalkyler eller annat. Bokens rätta plats verkade vara i byrålådan och dessutom tänkte jag att det nog antagligen inte var nån större mening med alla dessa siffror, att det bara var min hjärna som roade sej. Förmodligen totalt betydelselöst. Att det var nåt helt annat som brådskade insåg jag inte. Inskriptionen väntade på att bli uppmärksammad och löst, men jag hade totalt glömt den inre uppmaningen som jag dessutom misstog för att endast gälla triangeln på stenen i skogen trots att jag inte kunde tycka att den hade nån betydelse överhuvudtaget annat än som nån slags övning i inre och yttre uppmärksamhet.

Vid googlande upptäcktes emellertid ytterligare några intressanta 42:or som jag inte vill undanhålla mina eventuella läsare.
42 är tydligen ett slags magiskt tal som används av dataprogrammerare, och tecknet som motsvarar 42 är då asterisken som allmänt betraktas som ”the wildcard character”, man kan säga jokertecken som kan beteckna ett eller flera tecken, vilka som helst, i bland annat filnamn, reguljära uttryck och databassökningar. Inom religion förekommer också talet 42, bland annat inom den kabbalistiska traditionen, där Guds namn bland annat kan stavas med 42 bokstäver.

Att talet 42 anges som ”den kritiska vinkeln” inom fysiken, då det handlar om ljusets brytning var emellertid det som drog till sej största uppmärksamheten.
"Såsom ovan så ock nedan", en av grundprinciperna nämnda i Kybalion, det vill säga att mönster går igen, ligger till grund för funderingen om denna kritiska vinkel på nåt sätt kunde appliceras på de uppdykande siffrorna.
Både talet 42 och 56 ingår i nåt som kallas rektangulära tal, om jag nu har fattat rätt. Det var svårt att hitta svenska uppgifter angående talen. Enligt den engelska Wikipedian kallas de för pronic numbers. Man erhåller talen genom att multiplicera två på varandra följande tal, i dessa fallen 6x7=42, och 7x8=56, och så vidare. 42 är det 7:e så kallade rektangulära talet och 56 är det 8:e.
Eventuellt skulle talen kunna hänga samman med min/vår utveckling på nåt sätt. Det vill säga om det nu fanns nån mening med dessa siffrors beslutsamma uppdykande i mitt liv. Det låg nära till hands att tänka på de sju energicentra, så kallade chakras som vi människor har i kroppen. Det sjätte, pannchakrat, och det sjunde, kronchakrat, längst uppe på huvudet. Det åttonde chakrat ligger inte speciellt långt borta, men utanför den fysiska kroppen enligt esoterikerna. Och jag tänkte på det jag läst om i vissa new age-böcker, detta att vi är på väg att koppla upp oss mot det åttonde chakrat och därmed öppna upp oss mot det som finns utanför både oss själva som individer och jorden, en öppning mot galaxen liksom.
En parallell kan hittas i uppkomsten av Internet med dess explosion av informations- och kommunikationsmöjligheter, som i skrivande stund endast har cirka tjugo år på nacken. Det gamla modemet har dessutom bytts ut till bredband. Varför inte motsvarande utveckling för vårt medvetande?

Chakrana anses oftast ha samma färger som regnbågen och i samma inbördes ordning, mörkaste rött längst ner i rotchakrat och violett längst upp. En individ som integrerat sina chakran torde kunna ha samma energiutstrålning som en regnbåge, vilket då torde kunna ses av personer som utvecklat sitt medvetande och därmed förmågan att se auror. Den kritiska vinkeln, 42 grader, men på ett annat sätt. Och där ligger skatten och väntar på oss. Väntar på att bli upptäckt, eller kanske hellre väntar på att individen ska utveckla sej till en nivå där skatten avslöjar sej. Vad den nu kan tänkas bestå av förutom den vackra regnbågsutstrålningen. Hur fungerar en sån person? Är det detsamma som att vara upplyst tro? Ja, skulle väl en del esoteriker säga. Tredje ögat som innebär bland annat synskhet är vad det åtminstone till viss del handlar om. I verkligheten ett andligt organ, som spirar fram samtidigt med den integrerade personlighetens andliga växt.
Flummigt område för de öron som aldrig hört talas om chakran, eller är ovilliga att lyssna till andliga spörsmål, men lugn, bara lugn, jag reneria har inte möjlighet att utveckla ämnet närmare eftersom det är ett för mej okänt, obeträtt område. Intressant emellertid. Mycket. Och om man adderar detta med Hopi-indianernas stundande Regnbågstidsålder blir det ännu intressantare.

All denna kuriosa förklarar dock varken det monumentala flödet av 56:or eller dessa påföljande 42:or, för även om ovanstående spekulation angående chakrana visar sej vara rätt så är det ju ingen förklaring till skeendena i mitt liv. Nog ligger det allt bra nära till hands att bara se det som ett uttryck för aspergerläggningens funktionssätt detta att överhuvudtaget lägga märke till dessa små, förmodligen betydelselösa detaljer, men möjligtvis även för uppfattningen att science-fiction-genren skulle ha passat mej, reneria, alldeles förträffligt. Om det nu inte hade varit för fantasibristen förstås. För detta har jag inte hittat på själv. Det jag har gjort är att jag har flätat ihop diverse lösa trådändar. Enligt min uppfattning.

Äntligen blev det slut på den siffermässiga röran som ett tag översvämmade mitt liv, och lättade är säkert de av mina eventuella läsare som börjat misströsta om fortsättningen.

Efter denna flod av siffror lugnade allt ner sej. Det hände egentligen ingenting intressant och jag slappnade av. Under nästan ett års tid var det mycket lugnt. Tråkigt lugnt. Och jag gjorde inga ansatser till nånting annat än att försöka hanka mej fram bäst det gick i min arbetslöshet som verkade vara ett olösligt dilemma där jag nu befann mej inlåst i den samhällsnyttiga tjänsten, med det officiella namnet Jobb- och utvecklingsgarantins fas 3, sedermera omdöpt till Sysselsättningsplats i ett försök att dölja den dåliga klang benämningen omgående gjorde sej förtjänt av. Tröstlöst och med obefintliga utsikter att nånsin mer komma på rätt köl igen. Det var bara att konstatera att jag var för gammal och utan de kvalifikationer som arbetsmarknaden krävde. Bortsorterad.

Trots allt var det underbart att slippa de vidriga omständigheterna på min tidigare arbetsplats nummerupplysningen, ja det nästan vägde upp den minimala inkomsten, aktivitetsstödet från försäkringskassan som låg ett enda ynkligt snäpp över existensminimum. Samtidigt som mina så kallade kollegor och jag var innerligen tacksamma över att ha nåt att leva av, upplevde vi fas3-konstruktionen som mycket illa genomtänkt. Det var helt okej att jobba för att göra rätt för bidraget men inte att jobba heltid för den minimala summan som endast räckte till livets nödtorft.
Att arbetsgivarna för våra fas3-placeringar samtidigt fick ca 5000 kr per månad och fas3are var ett hån kastat rakt i våra ansikten eftersom vi många gånger utförde arbeten som var ordinarie arbetsuppgifter trots att det inte skulle vara så, och trots det minimala bidraget. Det fanns dessutom fas3are vars aktivitetsstöd understeg arbetsgivarens summa på femtusen, en total orimlighet som ingen verkade ta nån större notis om, nej kraven på heltidsarbete var detsamma för dessa stackare som då blev tvungna att tigga till sej försörjningsstöd hos de sociala myndigheterna för att kunna överleva, och det trots att de arbetade. Staten försåg alltså arbetsmarknaden med gratis arbetskraft som var tvingad att finna sej i systemet för att på nåt sätt överleva.

Vi var de omöjliga som tappat attraktiviteten genom att ha blivit äldre, vara för unga, ha fel utbildning som i de äldres fall var svårt att göra nåt åt eftersom systemet inte stödde utbildningsinsatser. Regeringen hade tydligen bestämt sej för att låsa in oss i en konstruktion vars misstänkta målsättningar syntes illa dolda. En tycktes vara att verka i avskräckande syfte för att hålla kvar folk på arbetsplatser vars arbetsgivare annars skulle ha stora svårigheter att hitta arbetskraft på grund av press, stress, trista arbetsuppgifter, orimliga krav på prestationer eller besparingar, det senare tydligt åskådliggjort i massmedias alarmartiklar om skandalerna i äldrevården. En annan misstänkt underytanliggande målsättning var att fnissa till arbetslöshetssiffrorna genom att skapa en så kallad ”sysselsättningsfas” där det såg ut som att vi hade jobb och därmed inte räknades med i arbetslöshetsstatistiken.

Omständigheternas ihållande erosion gjorde att vi levde våra liv i en ständig oro över den personliga ekonomin som befann sej i ständigt dalande tillsammans med självförtroende och självkänsla. Skamstämpeln satt som ett brännmärke på oss, vi fick klä skott för att arbetsmarknaden förändrats till ett vilddjur utan mänskliga hänsyn, det var trots allt inte vårt fel att det inte fanns jobb till alla, men det allmänna synsättet verkade vara att vi fick skylla oss själva (?) och att vi förmodligen var både inkompetenta, lata och tröga i huvet. Samtidigt var det en officiell hemlighet att makthavarna helt kallsinnigt räknade med en viss procentuell arbetslöshet som ett medel att hålla inflationen nere. Var hittas empatin i detta resonemang? Arbetsförmedlingens blåslampa försökte å andra sidan jaga på oss att utföra det outförbara. Att varje månad rapportera in ett visst antal sökta jobb för att inte bli av med bidraget gjorde att man ibland blev tvungen att söka jobb man saknade kvalifikationer för. Hur glada arbetsgivarna blev över alla sådana ansökningar som egentligen aldrig skulle ha skickats kan man undra. Men det är klart, det skapade ju jobb detta att gå igenom alltihop. Men inte för oss.
Både med tanke på tidigare prognoser, det faktum att endast några få procent av fas3arna gick vidare till anställning, samt de stora ekonomiska problemen i omvärlden, var så pass talande tecken att ingen borde hysa det minsta tvivel om att de allra flesta av oss i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 aldrig mer skulle komma ut i anställning igen. Att då avtvingas arbete på heltid mot en minimal ersättning är inget annat än tvångsarbete och strider mot FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Hur det kunde få fortsätta så trots uppmärksamhet i media var för mej en gåta. Det verkade som att regeringen med liv och lust gick in för skapandet av en ny underklass, och att Sveriges befolkning som röstat fram denna dåvarande regeringen inte alls hade nåt emot det.

Det existerade heller inte nån organisation som jobbade för att tillvarata våra så kallade intressen, det fanns helt enkelt ingenstans att vända sej i detta moderna, civiliserade och demokratiska land. Fackföreningarna? Verkade inte ett skvatt intresserade av oss som var på väg att förvandlas till kastlösa utan andra rättigheter än en veckas mindre semester än den lagstadgade, en semester som gick under namnet ”lovdagar” då vi dessutom inte kunde resa bort utan måste vara anträffbara för arbetsförmedlingen.
Att år ut och år in tvingas leva under dessa deprimerande förhållanden kan skapa ett monster av en annars fredlig och godsinnad person, men det verkade ingen ha någon som helst förståelse för. Kanske inget att vara så förvånad över eftersom den regering som åstadkommit denna underliga skapelse inte verkade vara i besittning av någon större inlevelseförmåga, demokratiskt framröstad av väljarna som den ju var.

Denna sista tjolablängare får ses som ett uttryck för mitt dåvarande vanmäktiga raseri över sakernas tillstånd. Jag tänkte ibland på UNA-bombaren som dök upp i kaffesumpen, men trots den enorma ilskan och frustrationen som framkallades av fas3’s urusla konstruktion blev jag inte bombexpert, istället tog meningslösheten överhanden efter den inledande ilskan. Mitt i vanmakten och slöheten infann sej så småningom insikten att jag genom tidigare val och känslokoncentration eventuellt försatt mej i eländet av egen kraft så att säga. Igen. Skulle jag aldrig lära mej?
MEN: jag hade fått det jag fokuserat starkast på, jag behövde inte stressa, och inte heller träffa eller prata med provocerande kunder, och det var himmelskt skönt. Att andra långtidsarbetslösa öppet visat sitt missnöje torde emellertid varit fallet, för vad annat än konfrontationer med argsinta och irriterade människor kunde ligga bakom arbetsförmedlingens förändrade tillgänglighet. Dörrar som tidigare var öppna försågs med kodlås och så vidare. Arbetsförmedlingens personal kände sej tydligen hotade. De kanske också tänkte på den där UNA-bombaren...

Det gick ungefär ett år och jag invaggades i tron att allt som hänt bara hade varit konstiga slumpar. Jag borde väl ha vetat bättre.
I början av 2010 hade läslusten svällt upp till ansenliga proportioner. Vid ett biblioteksbesök lånade jag några böcker av José Saramago bland annat Alla namnen, efter tips från min cyklande syster som var helt lyrisk över alstret ifråga, samt Heligt blod, helig gral av Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln, boken som har rykte om sej att ligga till grund för Dan Brown’s Da Vinci-koden.
Så långt var allt gott och väl. Några veckor senare tog jag bussen för att åka till biblioteket och lämna tillbaks böckerna som nog hade varit intressanta och roliga att läsa men därutöver var det inget särskilt med dem. Trodde jag...
Jag gick längre bak i bussen, klev uppför trappstegen i bakre änden och skulle till att sätta mej när jag fick se en bekant på sätet framför, började tveka, ändrade mej och bestämde mej istället för att sätta mej hos henne som ett led i min ständigt pågående sociala förkovran. Chauffören som redan börjat köra gjorde en rejäl inbromsning med den påföljden att jag flög på rygg genom luften med huvudet före, i bussens färdriktning, liksom både framlänges och baklänges samtidigt. Jag såg alltså inte hur terrängen där jag skulle landa såg ut men tänkte där jag flög att läget inte var helt under kontroll och att i värsta fall bryter jag nacken, vilket tydligen hela bussen trodde och uttryckte i ett samfällt ylande neeeeej!!!!! Eller var det jag själv? Hur som helst var det bara att vara enormt tacksam eftersom jag varken bröt nacken eller nåt annat. Mirakulöst nog inskränkte sej följderna till en räcka blåmärken och inget mer.
Varje gång jag träffade min bekant under de därpå följande åren frågade hon om jag verkligen inte fick några sviter efter flygturen, inte den minsta lilla whiplash, frågetecken, och skakade klentroget på huvudet när jag talade om att jag var helt okej. Och är fortfarande.
Dagen för min flygtur hade Ove namnsdag.

Men för att återgå till min berättelse, i Heligt blod, helig gral dök steninskriptionen på Shugborough Hall's Herdemonument upp för andra gången. Visst noterade jag att där var den igen, men mer än så blev det inte. Det fanns ju ingen som helst anledning att bry mej om ett sånt där gammalt monument på en plats där jag aldrig satt min fot. Så jag kan lugnt säga att trots flygturen la jag egentligen inte märke till inskriptionen nu heller. Jag fortsatte att hanka mej fram genom min relativt tröstlösa tillvaro som jag försökte förgylla med lite dataspel, ordlekar och liknande, helt ovetande om att livet försökte uppfylla en av mina önskningar, den om ett mysterium att lösa.
Nåväl det var otroligt egoistiskt att tro nåt sådant, men det var vad jag trodde när jag skrev in detta avsnitt i DM-kodens lösning. Fast det råkar tydligen vara så att mina önskningar stämmer överens med min livsuppgift, det får jag lov att erkänna trots att jag klagat och förtvivlat under de senaste åren. Förlåt mej, men situationen har inte varit särskilt lätthanterlig och dessutom väldigt ensam eftersom jag inte har kunnat prata med någon om vad jag sysslar med, ja utom min äldsta syster som tyvärr fick utstå en hel del tillkännagivanden från min sida som denna sansade person helt klart måste ha uppfattat som ren gallimatias. Hon har snällt lyssnat men inte fällt en endaste kommentar, antagligen bästa förhållningssättet om man vill visa hur lite man tror på någons verklighetsfrämmande utsvävningar. Lillasysters svammel bör naturligtvis inte uppmuntras, vilket hon inte ska lastas för eftersom jag var rätt flitig med delgivningen av mina fynd under den värsta godtrogenhetsperioden som uppstod efter att lösningen med den vidhängande läsmetoden dök upp och jag började använda mej av den. Hon har tyvärr inte fått chansen att bilda sej en ny uppfattning eftersom jag på grund av hennes tigande till sist äntligen förstod att jag inte ska tvinga på någon annan människa mina berättelser och funderingar om personen ifråga inte visar nåt som helst intresse. Allt annat är bristande respekt.

Jaja, i alla fall dök steninskriptionen upp igen i Heligt blod, helig gral, men bara i förbifarten, och utgjorde inte alls huvudintresset för författarnas ambitioner, precis som i den tidigare lästa Expedition Shakespeare. Deras grundavsikt var att undersöka ett lokalt men fängslande mysterium som rörde en liten ort i södra Frankrike och dess församlingspräst som i slutet av 1800-talet uppförde sej på ett mycket underligt och anmärkningsvärt sätt. Orten heter Rennes-le-Château med de geografiska koordinaterna 42 och 56 - lustigt nog. Men vadå? Enligt senare uppgifter i nätets allmänna uppslagsverk Wikipedian var mysteriet inget mysterium utan en konstruktion av en man som fått nåt slags storhetsvansinne, ett lurendrejeri som gagnat den lilla orten genom en massiv ökning av antalet turister. En positiv bieffekt men inte hans avsikt. Och naturligtvis inget som hade med "mina" uppdykande nummer att göra. Fast... var det bara ett underligt sammanträffande, detta med koordinaterna, det skulle jag senare komma att undra över, efter att lösningen till Herdemonumentets inskription hade uppenbarat sej.

Det skulle dröja ett halvår innan min äldsta syster gav händelseförloppet en hjälpande hand, vilket jag så här efteråt tackar allra ödmjukast för, och vilket hon själv kanske ångrar bittert. Ingen aning vad hon tänker eftersom hon inte fällt en endaste kommentar ens vad gäller kodlösningen. Hon tipsade om ett tv-program som hon ansåg skulle intressera mej. Det hade visserligen redan sänts kvällen innan, den 13:e oktober, men hon hade tagit reda på tiden för reprisen och mailade över uppgifterna till mej. Ett program om Tempelriddarna. Och där dök steninskriptionen upp för tredje gången, det var ingenting mindre än tredje gången gillt som spåkvinnan hade sagt till mej. Och NU vaknade intresset så till den milda grad att jag även tittade på programmet ute på nätet. Jag tittade inte bara en utan två gånger, och så en tredje. Det resulterade i sökningar via Internet och jag började förstå dimensionerna på denna olösta kod som enligt uppgifterna hörde till de tio högst rankade olösta koderna i hela världen. Många hade försökt knäcka koden, däribland nämndes Charles Darwin, Charles Dickens och några krypteringsexperter tidigare verksamma under andra världskriget vid det berömda Bletchley Park. Ute på nätet fanns också en hel del lösningar utlagda, men ingen hade blivit allmänt accepterad.

Min nyfikenhet ökade som en kraftfullt accelererande lavin allteftersom jag läste igenom de fantastiska lösningar som fanns exponerade ute på vissa hemsidor. Jag måste ge en eloge till människors fantastiska mentala kapacitet. En del lösningar var så komplicerade att jag i min otillräcklighet knappt klarade av att sätta mej in i tankegångarna.
Helt plötsligt såg jag emellertid något i en av lösningarna, en upptäckt som jag själv inte hade gjort på detta tidiga stadium. Tyvärr hade kodknäckaren sedan gått i en annan riktning än den rätta, det kunde jag senare konstatera när jag fick impulserna till det som skulle visa sej bli lösningen.
Allt gick sedan mycket snabbt, jag gick från klarhet till klarhet, och efter ett par månader, i början av december 2010 satt jag med lösningen framför mej, men kunde också häpet konstatera att där förmodligen fanns ytterligare kod att lösa, i ett av världslitteraturens mest kända alster. Och ingen hade misstänkt nåt ens! Jag uppfylldes av stor förundran och djupaste tacksamhet över allt det roliga, och på det viset kom det sej att jag fick uppleva den mest fantastiska novembermånaden i mitt liv, den månad som annars brukar framstå som den absolut svartaste och jobbigaste.

Men hur skulle jag nu agera, skriva ner lösningen och skicka iväg den till Shugborough Hall, eller? På deras webbsida fanns på den tiden även en bildlänk att klicka på om man trodde sej kunna hjälpa dem med lösningen, fast den verkade vara en blindgångare, inget hände när man klickade på den. Den luriga atrapplänken försvann så småningom och så även närbilden på inskriptionen.
Möjligheten att skicka ett mail fanns ju alltid men något höll mej tillbaks. Koden i den där klassikern då? Vad kunde stå där? Tänk om lösningen inte fick komma i orätta händer. Det var bara ett att göra; försöka själv. Men den koden skulle visa sej vara av en helt annan konstruktion, mycket tidskrävande, åtminstone för den där inneboende optimisten som inte fattade bättre. Jag körde fast och efter en tids kringtrampande på samma ställe insåg jag att det bara var att ge upp och låta nån annan ta över. Jag fick väl nöja mej med att ha löst en kod.
Nu så här långt efteråt har jag också insett att den bedriften inte är min. Bedriften ligger hos dem som lyckades ge mej impulserna till kodlösningen och som trots min oerhörda tröghet fick mej att fatta vad själva metoden som härrör sej ur lösningen går ut på och just i detta fallet skulle användas till, de som är ansvariga för denna som det skulle visa sej mycket ovanliga andliga satsning. För även när lösningen var hittad fanns det ingenting som sa att metoden skulle användas, och det främst på något mycket specifikt. Vägen till den förståelsen kom att gå ut i Det Okända där varken karta eller kompass fanns att tillgå. Endast intuitionen... och godtrogenheten, utan vilken ingenting hade åstadkommits, det förstår jag nu efteråt. Barnasinnet är guld värt, så lyder den betydligt snällare omskrivningen av min inbyggda kritikers nedsättande omdöme.