DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.19 - Sovrumstavlan

Vintern efter lösningen var lugn. Framhankandet i den samhällsnyttiga tjänsten varvades med läsning av Robinson Crusoe. Flera gånger från början till slut. På engelska. Med lexikon. Originalet hittas publicerat ute på nätet och är nog ett måste med tanke på att där finns bilder som kan innehålla ledtrådar, och om en kod installerats kan där finnas eventuella felaktigheter i det skrivna som inte är felaktigheter utan del av koden. Och så vidare.
Jag skrev listor, googlade, försökte lära mej hur de konstruerade koder på 1600- och 1700-talen. Emellanåt kunde jag trots mitt beslut att hålla tyst inte motstå frestelsen att dela med mej av vissa finurligheter som mailades över till min äldsta syster, hon som initierat steninskriptionens tredje framträdande, men hon undvek noggrant att fälla minsta lilla kommentar i sina svarsmail. Hon undrade aldrig hur det gick med mina kodlösarambitioner men frågade ofta hurdant vädret var. Detta var tydligen en viktig fråga som krävde ständig uppdatering. Likadant var det med en vän som fått veta vad som hänt, hon frågade heller aldrig hur det gick. Stödet från omgivningen var som vanligt noll och intet. Men nu brydde jag mej mindre och mindre. Var de mer intresserade att prata om väder och vind så visst kunde jag redogöra för utetemperatur och vindriktning, det var väl nåt jag med min aspergerliknande läggning äntligen hade insett att jag måste öva mer på, att prata om allmängiltiga saker och ting, för trots att jag tränat på detta hela livet var det tydligen en rejäl sträcka kvar till mållinjen.

Senare skulle jag komma att förstå att just det uteblivna stödet var en mycket viktig komponent i min egen utveckling. Har man klent självförtroende försöker man hitta andra människor att stötta sej på vilket bara gör att man blir ändå svagare. Det Okända ville antagligen få mej att fatta att jag faktiskt inte behövde andra människors understöd. Men innan jag insåg detta poppade ett bittert ego fram med sin fula nuna och försökte övertyga mej om att jag sveks, när jag i själva verket drevs mot att gå över från yttre till inre vägledning. Jag drog mej till minnes fler yttranden som spåkvinnan i inledningen av mina skriverier också hade fällt, att det skulle handla mycket om att lära mej kommunikation och att jag skulle bli tvungen att lita till mitt inre och gå mina egna vägar oavsett vad andra tyckte och tänkte. Att tilliten fanns med som den viktigaste komponenten i läropaketet stod utom allt tvivel. Men hur lätt är det att lita på något så diffust som de inre signalerna i en värld hårt reglerad av de förutfattade meningarna? Mina egna inte minst.

Koden i Robinson visade sej vara svårknäckt. Konstruktionen var totalt annorlunda mot för den så kallade DM-koden. Jag gjorde flera intressanta upptäckter men hade ökenperioder när inga nya idéer infann sej. Det gick en aning hackigt, ibland dök en ny insikt upp, sen var det ut i öknen igen, och så vidare. Frampå vårkanten la jag projektet i träda och andra intressen tog överhanden. Ibland funderade jag på om jag skulle tillkännage lösningen på DM-koden, men mer blev det inte. Varför skulle nån tro på mej eller ens finna det intressant när inte ens mina närmaste gjorde det? Hoppet om att kunna lösa den eventuella Robinson-koden var samtidigt ett hopp om att hitta en bekräftelse på att min lösning av DM-koden var rätt, men i och med misslyckandet med detta föll jag tillbaks i min allför vanliga misströstan. Vad fanns det som stödde lösningen? Inte mycket.
De synkronistiska händelserna hade upphört, jag drömde knappt nånting och det upplevda började blekna bort och rinna iväg med glömskans förtrollade flöden. Visst tänkte jag ibland på koden och undrade varför den hade varit så enveten med att dyka upp i mitt liv. Och den där inre uppmaningen att leta efter en inskription. Berodde det ”bara” på min önskan om ett mysterium att lösa eller fanns det nån annan underliggande orsak? Kanske lika bra att inte veta.

Alltemellanåt befann jag mej stirrande på den stora tavlan som hänger i mitt sovrum, eller rättare sagt den text som återfinns under motivet. Och varje gång fick jag nästan slita bort blicken. Något irriterande. Ibland funderade jag på om jag kanske skulle plocka ner den och ersätta den med nåt annat, men med sitt fridfulla naturmotiv passade den utmärkt bra i sovrummet. Den utstrålade harmoni och var vacker att se på. En trevlig tavla. Den fick därför hänga kvar trots att texten under det sista halvåret börjat utöva en slags hypnotisk dragningskraft på mej som var helt oförklarlig. En aning jobbigt. Där stod ju bara artistens namn och verkets titel. En helt vanlig affisch inköpt på Gallerix en gång i tiden. I sej inget märkvärdigt. Jag försökte att inte titta så mycket på den. Det jag inte visste var att texten planerade att anta en helt annan form och därför gjorde sej beredd på att slingra sej ut ur ramen.

Den sköna sommaren kom med sina uteaktiviteter men varje gång jag gick in i sovrummet drogs ögonen till tavlans text. Så himla irriterande! En regnig eftermiddag tog jag mej en tupplur under pläden, vaknade till och befann mej för en stund i det där mellantillståndet mellan sömn och vaka, innan det kritiska analytiska sinnet vaknat riktigt, tillräckligt länge för att jag skulle upptäcka nåt konstigt med texten på tavlan som hängde där rakt framför mej, och nu blev jag varse det mina ögon inte velat se förut. Och med ens blev jag klarvaken. Jag stirrade mer än vanligt på den. Underligt. Men naturligtvis en tillfällighet. Fast jag blev ju tvungen att göra det som skulle göras. Upp efter papper och penna.

Tavlans text utgörs alltså av konstnärens namn och verkets titel och består av stora bokstäver, relativt lika de på Herdemonumentet i Shugborough Hall. Namnet och titeln är placerade under själva motivet, på en enda rad, och åtskiljs av en punkt placerad i bokstävernas midjehöjd, exakt som punkterna på monumentet, men här finns bara en punkt. Detta var väl inte så häpnadsväckande, men det som drog till sej min uppmärksamhet var att verkets titel förunderligt väl passade in i den pyramidformation som lösningen på DM-inskriptionen antog. Alltså på den undre raden, mellan D och M. Och när titeln var på plats slog lekfullheten till. Det var bara att skrida till verket med resten, det vill säga konstnärens namn som fifflades in på samma ringlande sätt som alfabetet i originallösningen.

Nu hade jag fått allt på plats, men bokstavsmassan såg förstås ut som en salig röra. Och pyramiden hade på kuppen begåvats med en låg skorsten. Jaja. Vad skulle jag med detta till? Vad i all sin dar höll jag på med? Här skulle man lika gärna ha kunnat förkasta alltihop som ganska ointressant, det vill säga om man inte var jag. Och då menar jag inte min läggning utan en helt annan sak. Utan att ens behöva tillämpa kryptotekniken från den föregående steninskriptionen kunde jag omedelbart läsa nåt som fick mej att haja till och tänka på den där oerhört underliga händelsen med daggmasken några år tidigare. När jag väl hade fått ögonen på detta var det som om nånting inom mej lossnade och genom att titta på bokstavsmassan med mina nya kryptoögon upptäckte jag några saker som hade med mej själv och även med några av mina tidigare upplevelser att göra. Jag kan bara likna det med de där tredimensionella bilderna som man inte kan se direkt, men genom att slappna av och på nåt sätt titta genom och bortom bilden ser man helt plötsligt en bild med stort djup som inte syns om man tittar på det gamla invanda ytsättet.

Detta att hitta "egna" saker antar jag är rätt mänskligt, vi är alla centrum i vår egen upplevelse av livet. Andra hittar naturligtvis sina saker, förutom den eventuella kanaliseringen som förstås färgas av innehållet i medvetandet. Ju mer inskränkt man är desto mer ego-hittande. Och är man dessutom godtrogen då kan man få för sej allt möjligt, speciellt om vägen är obanad och terrängen okänd.
Det jag gjorde var att skapa ord på samma sätt som i stenkryptot men med det tillägget att orden kunde vara både på svenska, engelska och franska, samt dessutom andra ord som jag snappat från andra främmande språk. Jag insåg också att om man tillåter sej att även använda det fonetiska uttalet istället för den korrekta grammatiska stavningen då blev det ytterligare ord, typ att skriva "sej" istället för "sig", som jag genomgående gjort i mina skriverier.
Jag ska inte sticka under stol med att jag blev skapligt besatt av att försöka skapa så många ord som möjligt och samtidigt som det gick att skapa relativt många så gick det naturligtvis inte att skapa vad som helst, det säger sej självt eftersom alfabetets alla bokstäver inte fanns med och kryptoteknikens naturliga begränsning som medför att bokstäverna måste angränsa till varann. Och här fanns dessutom ingen jokerposition vilket begränsade skapandet avsevärt.

Rätt omgående gjorde jag en märklig upptäckt. Där fanns en signatur. Nu blev jag om möjligt ändå mer häpen, för att inte säga en aning bestört. Namnet på min så kallade livsguide fanns angivet nere i högra hörnet där konstnärer brukar sätta sin signatur. I anslutning till signaturen dök några ord upp som hade med två underliga händelser att skaffa, och de händelserna i sin tur inträffade under en och samma dag på en ö vars namn också finns i detta bokstavskluster. När jag nu upptäckte orden i tavelkryptogrammet kändes det allt ganska kusligt, för trots att där också stod M V H, med vänlig hälsning, så gick rysningarna genom kroppen som en bekräftelse på att jag hittills inte trott att Ove existerade på riktigt, trots de tidigare upplevelserna. Men betydde detta att Ove och tavelmålaren var en och samma person? Fast å andra sidan så hittades många andra namn i bokstavsmassan, vissa levande personer, vissa redan avlidna, bland annat efternamnet Bacon, så det betydde antagligen ingenting.
En annan lustig sak var att jag tyckte mej få en idé om varför de tre vise männens namn står i den ordning de gör och den idén framsprang just ur dessa människor som hittades och deras liv. De exemplifierade på ett alldeles utmärkt sätt... Lugn, jag ska bespara er den omständliga förklaringen och inskränker mej istället till själva grundidén som egentligen stod att hitta i boken Pyramid Energy. Där nämndes att tachion-partiklarna rör sej i ett visst mönster, två steg framåt, ett bakåt, tre framåt. Detta upprepas hela tiden.
Om man tänker på namnen Kaspar, Melchior och Baltasar och vad man får göra för att kunna skapa ordet merkaba, så måste man börja med det andra namnet, sedan ta det första och sen det tredje, alltså 2 - 1 - 3. Tachion-partiklarnas rörelsemönster omsatt till platsangivelser. Eller för all del B - A - C om man bokstavsbenämner positionerna istället. Vilket för min egen del utlöste följande undran: Den där omtalade Francis Bacon, hade han en fungerande merkaba? BAC "on", påslagen... Förmodligen en alltför lekfull undran. Eller...?
I tavelkryptot hittas BRA SVARAT VA? Den retsamma kommentaren fick mej att tänka på ett gammalt talesätt, "som man ropar i skogen får man svar". Det man har i huvet speglas tillbaks, inte bara ur bokstavsmassan utan även ur livshändelserna runtomkring en. Lätt att tro att man fått en bekräftelse när det istället endast är de egna föreställningarna eller det begränsade egna vetandet som observeras. Om man inte är så pass nollställd att annat får chansen att ta sej över den där redan kända verklighetsgränsen som vi försöker omgärda oss med för att göra tillvaron trygg och förståelig.

När detta med taveltexten hände hade jag redan fullt upp med vad jag då kallade för kryptoleken. Efter att kodlösningen presenterat sej blev det stört omöjligt att inte titta på textrader på affischer, anslag, bokomslag och liknande utan att kolla vilka ord som kunde skapas ur dem. Ordtråcklandet hade blivit självgående, min nya hobby. Omslagssidan till Expedition Shakespeare blev utsatt för detta där den låg framme på köksbordet. Tack vare min äldsta syster ägde jag nu ett eget exemplar. Hon hade köpt boken på en bokrea men orkade inte läsa den och skickade den därför till mej. Det var andra gången hon kom till hjälp, sej själv ovetandes. Antagligen hade jag aldrig upptäckt sovrumstavlans diskret inmålade extramotiv och dolda symboler om jag inte hade fått kryptofrossa och kollat av just den bokens omslag. Egentligen var det en ordentlig knäpp på näsan där jag gick omkring med en aning uppblåst ego efter alla upptäckter. Mitt framför den där näsan hade jag ju haft tavlan under mer än tjugo år men hade trots det inte noterat ett enda av alla finurligt inmålade motiv, så det var en nyttig läxa.

Och vad var det jag upptäckte? En hel del. Bokomslagstexten var förunderligt lockande att undersöka. Förnuftet var naturligtvis helt införstådd med att ingenting av de ord, alternativt ihophörande ord som dök upp med hjälp av denna metoden kunde tas på nåt som helst allvar, men det var ganska roligt och faktiskt intressant på nåt sätt att se vad som fanns ”insatt under orden” så jag fortsatte mina undersökningar.
Orden DUNKEL och DOLD var bland de första som drog till sej uppmärksamheten, liksom en del DOLDA NAMN, däribland min egen pseudonym och exempelvis HERDARNA I ARKADIEN, jaja, i alla fall ARKADIEN-HERDARNA. LEO stod att läsa, det latinska ordet för lejon, och LEION stod också där i mitten där även DOLD DAM eller DOLDA DAMEN gick att läsa.
Orden DOLD och LEO fanns också på bokomslaget till den bok där DM-koden dök upp för andra gången, Heligt Blod Helig Gral, vilket förstås fick den godtrogna delen av mej att undra om det låg nåt i detta med Leo.

Namnet på sovrumstavlan hittades också fast orden satt var för sej. Alla dessa upptäckter låg liksom och gnagde i mitt huvud ända tills jag råkade titta till lite extra på tavlan och då till min stora häpnad upptäckte ett kvinnoansikte och ett halvt lejonhuvud ganska centralt placerade men otroligt nog aldrig tidigare sedda. Tavlan hade ju faktiskt hängt i mitt hem under avsevärd tid. Långt senare skulle jag mycket full i skratt upptäcka att ovanför damen och till vänster om lejonet sitter ett mindre ansikte med mycket lång näsa försedd med en vårtliknande utväxt. Det är ingenting jag fantiserar ihop det kan jag försäkra. Precis som med damansiktet och det halva lejonhuvudet såg jag inte detta tredje ansikte förrän efter ordfynd gjorda under de senare upptäcktsfärderna i helt andra bokstavsmassor. Termen "pomperipossa-näsa" dök upp här och där i de senare artiklarna... Jag vågar nog påstå att den konstnären har en hel del humor och är mycket förtrogen med det senare korsordsarbetet men om det visste jag ingenting när de två första ansiktena upptäcktes. Långt senare upptäckte jag musen, eller rättare sagt nåt som är misstänkt likt en mus, snett ovanför lejonet.

Jag visade tavlan för några av mina vänner men ingen av dem verkade se motiven trots att jag pekade ut dem, möjligen det halva lejonhuvudet, men damen - icke! Eftersom tavlan kan hittas ute på nätet mailade jag över bilden till min äldsta storasyster men hon såg ingenting heller, ingen dam eller lejon i alla fall, möjligen nåt som liknade en häst. Det var ju rena katastrofen att ingen av dem såg det jag såg, men samtidigt kan jag på sätt och vis förstå det. Kvinnoansiktets konturer saknas, men har man väl sett ögonen och munnen som är diffust målade, då ser man att det är en kvinna, åtminstone ett ansikte med omisskännligt kvinnliga drag hur nu något sånt är möjligt eftersom konturer saknas. Och har man väl upptäckt henne och lejonhuvudet då kan man inte titta på tavlan utan att lägga märke till dem. Hoppet att få nån slags verifiering på åtminstone upptäckterna i tavlan for all världens väg. Inte ens det.

KLO-POLERANDET TILLTAR säger bokomslagstexten i skrivande stund. Det borde jag förstås hålla för mej själv, men jag blir så hjärtinnerligen trött på att skriva på det tillrättalagda berättarviset för att visa min seriositet. Det bara är så frestande. Ett lejon och så inledningen till DM-kodens lösning, "såg till att klorna var i bästa trim". Orden kom den gången alldeles av sej självt utan att jag alls hade funderat. Direkt nedladdade från... vardå? Ove? Som i så fall gillar att skrämmas så där lite lagom. Jag misstänker att Ove och hens kumpaner har en väl tilltagen humoristisk ådra. Vi väljer själva om vi ska låta oss skrämmas eller om vi ska våga reagera på annat sätt, förslagsvis med humor.
Men åter till tavelkryptot. Jag blev mer och mer upphetsad av det jag hittade och skrev omgående ner det jag trodde skulle bli slutet på DM-kodens lösning, pedagogiskt upplagt med bild på kryptot och påpekanden var man hittade det ena och det andra. Det var en helt igenom explosiv upplevelse som förstärktes ytterligare efter ovanstående fynd på bokomslaget samt i tavlan.

Men... vid den tidpunkten började det att kännas en aning kymigt. Av vilken anledning hade de dolda motiven ditmålats, och kunde jag verkligen tillkännage konstnärens namn utan tillstånd? Precis ovanför de nämnda inmålade motiven kan dessutom hittas en kombination av symboler som återfanns på exakt samma sätt i tavelkryptot, men med den skillnaden att det som var en visuell, mycket liten bild i tavlan, återgavs som ord i kryptot. Var det bara en slump, eller var det faktiskt så att konstnären mycket väl visste hur tavelkryptot såg ut och därför hade målat in den lilla bilden i tavlan, som en slags bekräftelse? I så fall måste konstnären känna till lösningen av DM-koden hur det nu kunde vara möjligt. Samt att jag, eller nån annan (?) eventuellt skulle hantera taveltiteln och konstnärens namn på det sätt som här beskrivits. Men om denne gäckande Ove och konstnären var samma person då............ nej, det blev alltför absurt och otroligt. Hade jag en livsguide som jobbade som konstnär nånstans i samhället precis som vilken "vanlig" person som helst? Nån som eventuellt stal nycklar på ett helt obegripligt sätt. Svårsmält. Synnerligen. Så kunde det naturligtvis inte vara, nån måtta fick det allt vara på funderingarna sa förnuftet bestämt, vilket jag fick försöka finna mej i trots den tilltagande inre känslan av att mina hittillsvarande ramar beträffande livet höll på att sprängas i småbitar.

Men vad skulle jag ta mej till? Efter tillnyktringen från entusiasmen kändes det definitivt inte rätt att använda konstnärens namn och tavla utan tillstånd. Därför försökte jag med mail men fick inget svar, mailade en gång till, fortfarande inget svar, och min olustkänsla ökade. Vad motigt allting kändes. Samtidigt upplevde jag en stor lättnad. Jag hade varit nära att bli angivare i min iver att berätta. Phu! Det var bara att ta bort bilden på tavelkryptot ur bokmanuset och göra en omredigering av texten.
Vadå angivare undrar kanske någon. Jo mina tankar gick som så att om konstnären eventuellt, hur otroligt det än verkade, var en person betydligt mer utvecklad än oss vanliga, med förmågor som kändes kunna platsa inom rishi-avdelningen, var det inte min sak att pladdra om det, jag skulle ju kunna ställa till med oreparbara skador genom ett sånt avslöjande. Inte särskilt svårt att förstå att man antagligen inte går omkring och skryter friskt om att man har förmågor som nog de flesta skulle anse övernaturliga. Det vore ju att frivilligt agera måltavla för alla möjliga sorters angrepp.

Nu insåg jag även en annan sak. Likheterna mellan maskens rörelser nere i grönsakslandet den där gången, senare förstärkt av mitt eget underliga beteende när jag skulle tanka bilen, och taveltextens. Den står där helt spikrak på tavlan - masken rörde sej spikrakt åt ena och sen andra hållet, fram och tillbaks precis som när vi läser. Bokstavsmassans sammelsurium - maskens slingrande till detsamma. Och så det här bortcensurerade fyndet i tavelkryptot som var en så tydlig påminnelse om den lilla synkronisktiska kedjan som ledde till den akrobatiska maskuppvisningen bland förgätmigejen. Även oändlighetstecknet kan hittas i tavelkryptot, med en viss ansträngning och omskrivning; DOMUS-TECCEN, som ju också ser ut som en liggande åtta. Nej, lemniskata finns inte där, om nån till äventyrs skulle undra. Fast... att lägga ihop den mycket underliga maskhändelsen med denna pyramidkonstruktion skapad av namnen på tavelmålaren och själva tavlan är då att avlägsna sej så långt bort från rim och reson att det absolut inte går för sej poängterade förnuftet bestämt. Skärpning! Min inre kluvenhet var bara alltför uppenbar och så skulle det komma att fortsätta, rejäla slitningar än hit än dit. Ingen lätt resa när terrängen är obanad minsann.

Men hur som helst; sovrumstavlan med de inmålade dolda motiven kringgärdas av en, eller rättare sagt två, mycket underliga omständigheter som jag inte vill undanhålla er. De hittas i det angränsande rummet. På omstående vägg som ju alltså är samma väggs baksida, hänger två andra tavlor, så pass långt ifrån varann att man kan säga att de flankerar sovrumstavlan. Den ena är en märktavla broderad av min mor, den andra är en ihopsnickrad trådrullstavla tillverkad av min mycket händige andre sambo. Jag blev ganska häpen när jag en dag upptäckte att alla tre tavlorna är signerade med samma årtal. 1988. På sovrumstavlan som är en affisch upptryckt efter en oljemålning hittas årtalet nere i högra hörnet, förstås målat på originalet. På mammas märktavla är årtalet broderat och på trådrullstavlan karvat i träramen. Märkningsteknikernas inledningsbokstäver... ja det kan inte hjälpas, men M för målat, K för karvat och B för broderat... MKB... Melkior, Kaspar och Baltasar... merkaba...