DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap.21 - Fioletiketten samt några "stepping stones"

Fioletiketten ja. Somliga vet vad jag syftar på, somliga inte. Det lär finnas tusentals instrument tillverkade "i hyllning" till en känd italiensk instrumentmakare vid namn Antonius Stradivarius. Ett sådant råkar vara i min ägo. Inuti sitter en etikett med texten "Antonius Stradivarius Cremonensis Faciebat Anno 17..". Detta är alltså en fabriksfiol, ett serietillverkat instrument, en jämförelsevis värdelös imitation av den store fiolmakarens berömda fioler som numera är värda en mindre förmögenhet. Efter "17" är det plats att fylla i årtalet för tillverkningen, i min fiol är platsen tom. Fiolen var ursprungligen pappas, fast han hördes aldrig spela på den. Förmodligen kunde han inte. Varför han ägde den? Ingen aning. Hans dröm var kanske att lära sej hantera instrumentet, men av nån okänd anledning blev det inget av. Jag försökte själv lära mej spela på fiolen men först i vuxen ålder. Kommunala musikskolan åren efter gymnasiet. Men det räckte inte med gehöret som påstods vara exakt. Fioldrömmen fick tyvärr överges efter den trista insikten att fiolfingrarna inte var mina. Det hjälpte inte hur mycket jag ville, töjde och envisades.

Åren gick, livet knatade på, jag åldrades och så gjorde även fiolen. Vid en titt i fiolfodralet kunde konstateras att fiolkroppens framsida hade spruckit på längden, från kant till kant. Faktiskt likadant som det väggfasta skrivbordet där jag sitter och skriver, sprucket från kant till kant. Fiolen var därmed oanvändbar... nej inte riktigt. Den fick bli en prydnad överst på en av bokhyllorna. Där låg den alltså när den där mycket starka impulsen kom, att ta ner den och syna den närmare. Det var då jag upptäckte etiketten, eller rättare sagt återupptäckte den. Eftersom läget nu var sådant att kryptoleken upptog mina tankar när tillfälle bjöds var steget inte långt till att se vad som kunde hittas i texten. Spärren som motade bort svenska ord var nu bortmanipulerad vågar jag påstå, vilket väl var en förutsättning för att en utveckling skulle kunna ske. Modersmålet sitter ju i ryggraden så att säga. Mer lätthanterligt än andra språk för de flesta av oss.

Pyramidformen kändes för krånglig att tillämpa och eftersom jag redan "läst" annat, exempelvis bokomslaget rakt av som det såg ut, kom uppställningen att se ut så här, enklast var ju att sätta vart ord på varsin rad:

Samtliga upptäckter var chockartade, - till en början. Godtrogenheten slog till och det rejält. Och på detta stadium hade jag inget hum om att orden skulle sitta i anslutning till varann, jag tog bara det som liksom dök upp. Det var väldigt lätt att se ONDA DEMONERNA där i mitten. Vilket förmodligen bäddade för detta: VI ER(är) DINA TRE MEN(män), TRE SCRICANDE ONDA DEMONER. TORNADO AV BATS (fladdermöss) COMMER SNART FARANDE. NI DARRAR.
Jag måste ha bleknat betänkligt, snacka om olustigt! Orden kom liksom farande alldeles av sej själva. Med ögon på skaft och fladdrande hjärtslag läste jag vidare det som fortsatte att bli till helt utan min egen ansträngning: VARNING, TORTERAR DAMER, TANTER, MOSTRAR och FASTRAR.
Nåt så helt utom sej fruktansvärt! Vad hade jag dragit på mej genom min nyfikenhet, vilken mardröm! Nääää – äh – nä men dra nånstans, vad var detta… Då lossnade resten:

Fast... man kan också läsa NEDRANS TRAMS, samt RENA RAMA NONSENS! Observera sammansittande. Nej så här: OBSERVERA SAMMANSITTANDE. OISAN! Ja det går att både hitta och skapa en hel del. Exempelvis NOMEN NESCIO, eller de två vulkanerna VESUVIUS och ETNA som till och med hittas sittande på samma ställe, sammanklustrade. Det kan inte hjälpas att jag fortfarande efter drygt tre års sysslande med DM-metoden är minst lika FASCINERAD som vid tiden för upptäckten av fiolcertifikatets motsägelsefulla fyndinnehåll.
BARNASINNET TROTSAR TRADITIONENS STRAMARE ORDHANTERING. H = OTTA (åtta). Sådana avancerade sammansittande meningar var en total omöjlighet på den tiden, men träning ger färdighet säger ordspråket. Vad gäller DEMONERNA är ordet naturligtvis bara ett av många. DEMONSTRERA kan lika gärna skapas och innehåller dessutom en "demon". DM-METODEN, DM-CODEN samt FRANCIS kan hittas bland massor av ord, så det är väl antagligen inte så intressant. Boktiteln DEN NIONDE INSICTEN hittas också. Trevligt. Här kan också läsas TA SONETTERNA RENERIA men det såg jag inte då.
Om man gör om uppställningen till en mer fyrkantig variant med "ringlande text"

då kan man även hitta BACON FRANCIS. Samt en massa annat, exempelvis den svenske konstnären IVAR AROSENIUS, eller varför inte SUOMI alltså Finland och RUOTSI den finska namnet på Sverige. Testa gärna och se vad ni hittar!

Men för att återgå till tiden för min undersökning av fioletikettens innehåll kan jag lugnt påstå att läget var ett annat. Jag var inte övertygad om nånting. Tänk om information faktiskt kunde hittas. Och tänk om demonerna trots allt existerade. Enligt traditionen gör de ju det. Den där demonbilden på Shugborough Hall's Herdemonument pekade på möjligheten, eller kanske hellre risken. När jag tänkte tillbaks på alla underliga kringelikrokar och hur det burit iväg till demonernas skrämmande meddelande som dök upp först av allt ur fioletiketten började jag känna olust igen. En natt hörde jag en röst i drömmen säga "don’t be afraid, I love you", men den som yttrade orden gav sej inte till känna, och naturligtvis blev jag riktigt rädd trots att orden kom på engelska, - ängelska - ängel ska... vadå, och eventuellt en demon. Vem var det som pratade i mina drömmar? Och om det var Ove, varför visade han inte sitt utseende, tänk om han var fladdermus, i fiolkryptot stod det BAT i nedre högra hörnet, samma hörn som han hade sin signatur i tavelkryptot. Ordet BAT hittas också överst i DM-kodslösningen. Jag rös och kände mej mycket illa till mods. Tänk om Ove och hans kompisar faktiskt var nån slags demonfladdermöss, ungefär som i den där oemotståndligt fascinerande bokserien Sagan om Isfolket av Margit Sandemo som jag sträckläste den där sommaren, alla 47 delarna. Och därmed halkade hela historien ut i tillvarons yttersta kant. Kyrkogårdsmiljö närmare bestämt, antagligen på grund av förnyade tittar i tavelkryptot och de händelser som därmed dök upp ur minnet.

Bland de första upptäckterna som gjordes i tavelkryptot var ordassociationer som ledde till erinringar om mina ovanliga upplevelser på den där ön samma sommar som kroppsterapeututbildningen pågick. En söndag åkte jag och mellansystern dit för att cykla omkring och titta på de sevärdheter som finns där och för att få vara ute i det fria en hel dag. När vi sent på eftermiddagen satt utanför cykeluthyrningen och pustade ut fick jag en sån där obändig lust att vända mej om där vi satt och njöt av våra välförtjänta glassar. Ögonen befann sej därmed stirrande på ett vitt hus med blå dörr och blå fönsterluckor, märkligt likt det hus som under några månader envisats med att dyka upp under mina sporadiska meditationer. Båda husen låg ovanför en brant backe som ledde ner mot det blå havet, men dörren och fönsterluckorna i den inre synen hade en mer klarblå färg än verklighetens marinblå. Det som gjorde att jag stirrade var det som stod på gaveln: Oves hus, samt siffran 23 som en slags fortsättning på alla 22:or som varit i avtagande under en tid. Alltså vad i hela…? Lustigt. Men naturligtvis var det en slump utan betydelse. Att berätta om detta för syrran som satt där bredvid mej var inte att tänka sej, hon ville absolut inte höra talas om mina underliga upplevelser alternativt iakttagelser. Därför var det helt otänkbart att berätta om gravstenen jag upptäckt några timmar tidigare på öns kyrkogård som vi besökte bara för att se hur där såg ut.
Gravstenen meddelade att där vilade två dövstumma systrar, dödsåret låg över hundra år tillbaks i tiden medan stenen underligt nog verkade skinande ny. Den blänkte som nypolerad. Det jag såg var symboliken. Min syster och jag hade nämligen alldeles nyligen begravt vår "dövstumma" relation.
Som jag redan berättat tillbringade jag min uppväxt ute i periferin av det mesta och sa knappt nånting. Visserligen utvecklades jag till att som vuxen prata ganska normalt men höll oftast inne med mina åsikter på grund av dåligt självförtroende och konflikträdsla. Efter att ha läst Den Nionde Insikten ändrade jag som jag redan berättat gradvis mitt beteende och blev mer frimodig, vilket jag förstod var jobbigt för omgivningen och speciellt för mina systrar som var vana vid min tillbakadragna och fogliga person. Förändrar man sej själv måste omgivningen också förändras och det kan vara en pärs. Alltnog; jag lämnade min stumhet bakom mej, och vid tidpunkten för vår cykeltur på ön hade min syster precis invigt sin hörapparat som hon egentligen hade varit i behov av under många år, nåt hon tidigare konsekvent vägrat att förstå. Vi kunde därmed prata med varann på ett helt annat sätt än tidigare. Vår dövstumhet var begravd och vår relation hade därmed antagit en fräschör som återspeglades av den anakronistiska gravstenens blanka yta.

Åter till tiden efter fiolcertifikatets uppdykande. Det var dags för nästa gravsten. En avsevärd tid hade passerat efter den jag nyss berättat om och nån annan koppling än den som långt efteråt hittades i tavelkryptot fanns inte. Där kunde förutom ordet GRAVSTEN läsas GRAVSTENAR, till och med TRE GRAVSTENAR. Men återigen, vadå? Jag var i alla händelser helt oförberedd på den tvingande impuls som fick mej att riktigt titta till på mina föräldrars gravsten när jag var där för att städa bort vinterdekorationerna i form av enris och gravlykta.
Med mina nya kryptoögon såg jag nu direkt flera intressanta saker med gravstenstexten, knäppte några bilder med mobilkameran och avkrypterade texten omedelbart efter hemkomsten. Det var dags för nästa överraskning för den godtrogna stigfinnaren som inte hade fattat att de ord som skapas omedelbart vill leta upp en plats i den kända historien, det vill säga kopplas ihop med den ena eller andra av livsupplevelserna eller faktiska omständigheterna. Kort sagt gör medvetandet allt för att försöka skapa ett sammanhang. I alla fall mitt. Det måste ha varit förklaringen till att jag hittade en hel del som stämde. Underligare var det inte, eller... "Detta är en mellansten" meddelade bokstäverna mitt i mitt stirrande. Jag hajade till och de dövstumma systrarnas gravsten dök upp i minnet, förmodligen på grund av fynden i tavelkryptot. Äh! Men... skulle det kunna betyda att det fanns en gravsten till som... "leta mellan tallarna" kom det omedelbart upp ur bokstäverna. Frågan var bara vilka tallar? Men där förblev det tyst. Lite får du väl tänka själv liksom.
Första tanken gick automatiskt till farfars gravsten som befann sej på samma kyrkogård som mina föräldrars, och på den delen där det växer ett antal stora vackra gamla tallar. Men efter en stund dök en annan tanke upp. Enveten. Min morbrors gravsten. Men hur såg den egentligen ut? Inte lätt att kolla av i en handvändning eftersom den befann sej på annan ort. Det jag kunde göra det var att skriva upp hans namn på en rad och sedan de två övriga platsangivelserna på varsina rader där inunder. Dags för nästa överraskning.

Nu blir det nödvändigt att berätta lite mer om min morbror som jag många gånger tänkt på som "min morbror trollkarlen" fast då på ett helt annat sätt än sagans. Mamma och hennes bror hade en tät brevkontakt livet igenom, och det var alltid lika roligt när nåt av hans brev med den vackert utsirade och snirkliga handstilen hittades i postlådan. Morbror var en sann levnadskonstnär som bodde vid vägs ände i en gammal 1800-talskåk, kanske till och med 1700-tals, långt ute i storskogen. Stugan, som var föräldrahemmet, hyste inga som helst bekvämligheter och var utan isolering förutom de trasmattor som täckte golv och väggar. En vedspis stod för uppvärmningen, och vintertid var det till att elda non-stop för att få till en något så när dräglig inomhustemperatur. Vattnet hämtades i brunnen ute på gården och toaletten var lika med utedasset. En mycket primitiv tillvaro med de flestas mått mätt.
Trots dessa omoderna bostadsförhållanden framhärdade han att i att bo där i den totala friheten, han gjorde vad han ville och ingen la sej i. Han var mycket ute i skog och mark, på vintern åkte han skidor. Ekorrarna som bodde uppe på vinden var hans sällskap samt byns ungdomar som tyckte om att hälsa på hos honom. Hans brev vimlade av positiva uttalanden, festliga uttryck och beskrivningar som mamma ofta skrattande delade med sej av. Varje jul skickade hon iväg en jullåda med stickade strumpor, kakor och annat smått och gott till honom som bodde där alldeles ensam utan familj. Vi träffades bara några gånger, kontakten skedde mest brevledes. Några år efter pensioneringen dog han av en plötslig hjärtattack under snöskottning, och då uppstod frågan hur vi skulle bete oss. Morbror efterlämnade ingen familj, inga barn. Han och mamma hade fler syskon, men de var döda. Deras barn i sin tur hade aldrig brytt sej om sin släkting vad vi visste, så med mammas goda minne reste jag, min äldsta syster och min dåvarande sambo dit ett halvår senare när snön hade tinat bort från den oplogade vintervägen, för att städa efter honom.

De där regniga junidagarna skulle vi aldrig glömma. Det låg en trolsk atmosfär över storskogen, lommens klagande läte hördes över tjärnen och vi eldade så gott vi kunde i vedspisen som hade en tendens att vilja ryka in. En underlig känsla vidhäftade genomgången av morbrors grejor, som att rota i en främmande människas saker, vi hade ju inte haft den där nära fysiska relationen där man umgås och lär känna varann både utan och innan. Vi sorterade efter bästa förmåga, somt eldade vi upp i en brasa ute på gården och somt packade vi med oss som minne av vår morbror. Vi städade och fejade. Men det allra största minnet av denna städning var frestelsen vi utsattes för.
Min morbrors namnkrypto sa så här: Tre snella letar vesk-skatt, stal nestan. Snell slekt ska ta veska – sket sej!
Ja det var mycket nära att vi tog pengarna som fanns gömda på två olika ställen, en summa på nästan etthundratusen kronor undanstoppade dels bakom överdraget på soffan och dels i en axelremsväska som hängde runt sängknoppen men på baksidan av sängen så den inte syntes. Vid första besöket hos boutredningsmannen satte vi på oss våra mest troskyldiga miner och sa samstämmigt att ”nää vi har inte hittat några värdesaker eller pengar”. Sen gick vi därifrån med fruktansvärt dåliga samveten som växte allteftersom kvällen gick och vi satt där och försökte urskulda vårt beteende. Det var mamma som telefonledes avgjorde det hela med att helt resolut säga att det inte gick för sej, även om hon också delade vår uppfattning som gick ut på att vi troligtvis hade mer rätt till pengarna än de övriga släktingarna som aldrig hade brytt sej om att ens besöka morbror. Men rätt ska vara rätt. Vi kunde heller inte veta hur han velat ha det, så nästa dag gick vi till boutredningsmannen och redovisade hela beloppet. Det var en stor lättnad att bli fri de tyngande pengarna. Inget går upp mot ett rent samvete, det var vi helt överens om!

Att så här långt efteråt kunna läsa i gravstenskryptot att hans avsikt var att vi skulle hitta och ta väskan med alla pengarna kändes mer än underligt. Hur kunde det stå där, - och att vi var tre stycken? I och för sej kunde tre också avse nåt annat, det var inte alltför lätt att förstå vilka ord som hörde ihop med vilka. Det snurrade i min skalle, men värre skulle det bli.
För det första stod i kryptot att nån "välte stenen, äska rettelse, stenen ska ställas rett igen” samt ”tack stenen” fast det kunde lika gärna vara ”ollen”, vilket skulle kunna vara den där fina blå tröjan jag stickade till honom och som vi hittade upphängd på en galge. Den såg emellertid helt oanvänd ut och det fick sin förklaring när jag ändrade uppställning på kryptot och istället skapade en pyramid av namnen. Tröjan var ”tajt”, alltså var väl snudden på för trång och alltså inte särskilt skön att ha på sej. Synd.

Stenen däremot, ja milde tid, kunde det vara hans egen gravsten som avsågs? Men varför skulle någon välta omkull hans gravsten? Alltså den där gravstenen har jag haft så dåligt samvete för så ni skulle bara veta. Morbror hade ett öknamn på stugan där han bodde och det var jag som fick den lysande idén att ta med öknamnet på gravstenen. Min äldsta storasyster tyckte också det var en bra idé med en lite mer personlig inskription, men blev väldigt utslätad när vår mor tydligt talade om hur opassande det var, ja det var riktigt gräsligt gjort, för vad skulle folk tycka! Men då var det för sent, då satt redan inskriptionen på plats.
Tänkte man närmare efter så var nog det där öknamnet inte nån särskilt passande text på en gravsten. Där satt jag helt tillintetgjord med min lysande idé som helt plötsligt visade sej vara rent katastrofal enligt den traditionella måttstocken över vad som passar sej och inte. Min syster som tidigare delat min åsikt om en mer personlig text på gravstenen sa helt plötsligt ingenting trots att vi varit överens och eniga i beslutet. Men vad hade jag gjort om situationen varit omvänd? Antagligen intagit samma position, försökt förhålla mej så neutral som möjligt. Insikten om detta lindrade dessvärre inte den svidande besvikelsen över att bli lämnad ensam så att säga.

Att kunna läsa morbrors åsikt om stenen, att det var helt okej, kändes som en något osäker lättnad. Det kanske inte var nåt annat än mitt eget försök att läsa in nåt som kunde förmildra mina egna handlingar. Så kunde det mycket väl vara. Äntligen började jag ifrågasätta mina egna godtrogna antaganden beträffande den upphittade såkallade informationen men var långtifrån botad.
Sen dök ordet "skattgömmor” upp. Det kunde lika gärna vara de som var tre till antalet. Hade vi missat nåt? Men hur skulle han ha kunnat spara ihop ändå mer än den summa vi hittat, den var stor i förhållande till hans relativt låga pension. Nej det var säkert fel. Sen kom en uppgift om att morbror var bäst i klassen, och det blev jag inte ett dugg förvånad över eftersom jag visste att mamma också hade haft väldigt lätt för sej och därför alltid undgick den hemska lärarinnans luggar och slag som flitigt delades ut till dem som inte ”kunde rabbla katekesen utantill som ett rinnande vatten” – mammas benämning på skolans inlärning som faktiskt gick ut på att bland annat lära sej den där katekesen utantill. Till vilken nytta kan man undra.
Orden ”skolsalen, skoltaket, kasse”, dök upp och ”testa takstolen”. Vidare stirrande på kryptot gav ”äggskalen ska kastas” och nåt om nån ”skata”. Det där verkade skumt. Kanske var förklaringen till det där öknamnet att de längre tillbaks i tiden åt skator när det var ont om mat, ”skatstek” gick att se om man nu ville det samt orden ”kallt stelle” och uppgifter som tydde på att morbror var så ensam trots ekorrar och ungdomar. Han kunde nog verkligen ha varit en trollkarl, en sådan som trollade med orden och därmed lyckades få oss att skratta och tro att han hade det så bra där borta vid vägs ände, när han i själva verket var utsvulten på kärlek och omtanke, vilket öknamnet på stugan antydde.

Antagligen inbillade jag mej, men envisa tankar cirkulerade runt ungar som gömmer smågrejer i nåt gömställe. Själv gömde jag färgade glasbitar, vackra stenar och liknande i en stenmur där jag växte upp som barn. Man kan antagligen fortfarande hitta saker och ting instoppade i muren om man tittar efter. Jag började känna mej lite nyfiken på om det var så att morbror under skoltiden hade haft en skattgömma i den gamla byskolan. Men det var en ganska befängd tanke att jag skulle åka dit och kolla nåt som egentligen var en struntsak. Och om det fanns nån skattgömma borde den egentligen hellre vara i huset där han bott. Fast där hade vi ju redan letat rätt grundligt. Äh det var säkert bara strunt, en ingivelse av fantasin.
Kryptot talade också om att tallskogen skulle bort och nånting om Telenor. Enligt pyramiduppställningen verkade det som att morbror fått brått att så att säga ”ta adjö”, att han med berått mod skottat ihjäl sej. Anledningen skulle ha varit att han fått reda på att storskogen som utgjorde hela hans värld skulle avverkas, och enligt storasyster som var dit några år efter hans bortgång var skogen borta då.
Där gav jag upp och kände mej både trött och bestört över alla uppgifter som kom fram via kryptot. Överst stod ”ta sats” och ”volt i tenkandet”. Men vadå? Betydde antagligen ingenting. Dessutom insåg jag hur lätt det är göra tolkningar utifrån hur man helst skulle vilja ha det. I ett enda kluster satt orden JA, NEJ, JO, ELLER. Det gällde kanhända att försöka hålla en mittlinje där man var så neutral som möjligt utan personliga värderingar eller tankar om nån tillförlitlig information skulle kunna erhållas.
En konstig sak var att "lejonet Aslan" fanns där, skaparlejonet i Narnia-sagorna, och även Kattimånsens riktiga namn, samt uppgifter om att nån satt lojt i solstolen – det var väl jag själv, eller kanske gjorde morbror likadant?
Min godtrogenhet avtog tack och lov så småningom, ordet solstol är vanligt i diagrammen, liksom skata och ... alltihopa. Det är inte särskilt roligt att berätta om min enastående naivitet, men samtidigt förstår jag också att utan den hade jag inte gått vidare utan bara avfärdat alltsammans som rent nonsens och därmed inhiberat den häpnadsväckande och otänkbara fortsättningen, för otroligt nog ledde detta så småningom till en del fascinerande upptäckter allteftersom jag blev skickligare i detta hitochdit-läsandet, och eventuellt också nollställandet. Det smått fantastiska med denna min så negativa egenskap framstår nu efteråt i sin opolerade klarhet. Utan godtrogenheten hade nämligen den andliga satsningen antagligen omintetgjorts, åtminstone min insats.

Dan efter dessa omskakande upptäckter undvek jag kryptot då jag insåg att det liksom måste få sätta sej. Jag gick istället en långpromenad tillsammans med en kompis. Vi hade precis passerat kyrkan och det tillbommade skolmuseet och var på väg nerför en backe när vi på håll fick se en yngre man komma gående mot oss på andra sidan vägen. Så fort han fick ögonen på oss ändrade han kurs, sneddade över vägen och prejade oss med en snabb fråga var skolmuseet fanns och om det var öppet. Vi blev nog ganska förvånade eftersom det var i mitten på maj och museet bara brukade vara öppet under semestertiden i juli om ens det. När vi berättade vad vi visste vände han tvärt gångriktningen medan han kastade en fråga över axeln om hembygdsmuseet kanske var öppet. Det trodde vi inte eftersom det var inrymt i hembygdsgården som var lika tillbommad som skolmuseet och oftast bara öppen under semestertiden den med. Då vände han tvärt igen och började gå uppför backen mot skolmuseet och brydde sej inte om att vi fortfarande pratade med honom. Han uppförde sej konstigt, det tyckte vi båda två, och hans utseende var också en aning ovanligt med en nästan genomskinligt ljus hy och en ljus, tjock och mycket lockig hårman.

Vi fortsatte vår promenad med hembygdsgården i sikte några hundratals meter bort, men hann inte särskilt långt förrän hans ovanliga fråga liksom kopplades ihop med gårdagens funderingar över om morbror hade haft en skattgömma i nåt av husen. Att byskolan där han och mamma satt och rabblade katekesen var omgjord till skolmuseum trodde jag mej veta, och att mannen uppträtt lika hastigt och nervöst som den där tjejen som bad om 42 kronor den där påsken när syrran blev av med sina nycklar, det var helt uppenbart. Hon visade sej också i en backe. Det låg nåt lurt i luften.
När jag senare på kvällen tog en titt på morbrors krypto såg jag återigen ”testa takstolen”, och ”leta skolsalens takstolar. Kunde det finnas nåt undanstoppat där som av nån anledning ville komma fram. Skulle jag verkligen bli tvungen att åka dit för att kolla? Nu började det kännas jobbigt. Nästa titt på kryptot sa ”ska steka skatan” en replik jag inte kunde göra annat än skratta åt. Alltså var Ove fortfarande i farten. Inte underligt då att en replik från Harry Potter-filmerna dykt upp inne i huvet under den senaste tiden; Färdigt för fuffens!
En helt igenom vansinnig idé började ta fart inne i mitt rådbråkade tänkande. Om Ove tänkte steka skatan då borde det väl finnas en anledning, eller? Ja antingen var han utsvulten stackarn, om nu en sån som han kunde vara hungrig, för utsvulten på kärlek kunde det knappast vara om han var demon, eller också… Syrrans nycklar! Men… En helt orimlig tanke. Vi hade visserligen funderat över om nyckelknippan kunde ha stulits av en skata, de är ju kända för att lägga sej till med sånt som blänker. Men... inte kunde väl syrrans nycklar hittas där, på ett helt annat ställe... fast om det var demoner i farten då var det säkert ingen match att lägga nycklarna precis var som helst. Trots att förnuftet insåg att nu hade tankevolterna fört mej ut i sagovärlden insåg det också att jag skulle bli tvungen att åka dit för att leta, i diametralt motsatt riktning mot syrrans bostadsort, bara för att få tyst på dessa enfaldiga undringar. Men när jag tänkte på den obebodda skolans takstolar såg jag för min inre syn hur där hängde en hel massa fladdermöss. Dessutom dök orden ”kvälls-tajm bäst” upp ur kryptot. Varför var kvällen bättre? Och de där två typerna som hade så bråttom, hade de svårt att stå ut med dagsljus?
Nu blev jag riktigt illa till mods igen. Fy, jag ville inte vara med längre. Om det fanns nåt sätt att få till ett slut på detta underliga händelseförlopp då ville jag det av hela mitt hjärta, ett avslut med ett påföljande liv i ljus och glädje där jag kunde lägga hela denna otroliga historia bakom mej som ett fantastiskt minne.

I ett försök att ta rädslan vid hornen kom jag på idén att göra ett nytt ordkrypto av den underlige mannens frågeställningar, skolmuséet och hembygdsgården som allteftersom utökades med ytterligare sevärdheter som ligger alldeles i närheten. Idén dök upp eftersom mina tidigare undersökningar av den koniska triangeln på stenen jag hittade efter den inre uppmaningen visade att den pekade rakt mot norr och vid en koll på kartan pekade den mot detta område. Det var åtminstone förnuftets förklaring, men vad vet vi om idéernas ursprung, är alla idéer och tankar verkligen individens egna? Den undran har senare växt till sej i omfång och styrka. Jaja, det blev hur som helst en fantastisk pyramid, alltför omfattande för att ta med här, ni skulle antagligen somna av leda. Mycket var såkallat ego-hittande som bara är intressant för mej själv, men märkligt nog hittades medulla oblongata, talamus och amygdala i pyramiden. Förlängda märgen eller hjärnstammens nedersta del, samt områden i hjärnan. Underligt. Kryptot uppgav också att "rätt utvecklad är hjärnan gralens guldskatt", samt att mannen vi träffade som frågade efter skolmuséet mycket väl skulle kunna kallas för en änglademon. Wow, sa barnasinnet medan förnuftet försökte upprätthålla nån slags vinglig balans där i de yttersta gränsstrakterna till Det Okända.
Dessutom dök uppgiften om en tredje skattgömma upp återigen. Det gick inte nonchalera längre. Jag företog därför en liten resa.