Lösningen inskriptionen Shugborough Hall

DEN FÖRBORGADE SKRIFTEN

Kap. 24 - Nyckelstölders samband med tredje ögat, samt glädje och sorg

Leta efter honoratiores löd den tidigare uppmaningen. Eftersom jag inte visste vart jag skulle vända mej letade jag inte alls. Jag hade dessutom redan lytt den vidhängande uppmaningen att sprätta iväg och därmed på sätt och vis hamnat bland de förnämsta med sina diamanter fastsatta i DNA-stammen. Därför var jag helt oförberedd på det som hände. Vid ett besök i livsmedelsaffären stod jag en dag i kön och väntade på min tur när blicken föll på ett ställ med ljudböcker som nyligen placerats i närheten av kassorna. Där naglades den fast, i den bruna lilla fyrkanten med sina vita bokstäver. Jag som nästan aldrig faller för frestelsen att göra oplanerade spontanköp fick finna mej i att ena handen alldeles av sej själv plockade ner ljudboken i varukorgen medan ögonen hypnotiskt satt fast i omslagets text. Författaren hette Selma Lagerlöf, den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, och titeln på ljudboken var Gravskriften men den innehöll även ytterligare berättelser Ur novellsamlingen Osynliga länkar. Namnet på företaget som givit ut boken var Strange Publishing, tillverkningsåret var samma som det innevarande, 2012.

Det var kanske inte så konstigt att titeln fångade mitt intresse, eller hur? Resten av orden på omslaget kändes också passande på mitt eget anträdda livsspår som handen i handsken, och att det dessutom var Selma Lagerlöf, som i vissa av sina alster är en ypperlig gestaltare av gränslandet mellan vår värld och Det Okända, gjorde inte saken sämre. Hon är ett lysande exempel på författare som troligen fått hjälp av de luciferiska energierna i sitt skapande. Men nu var det inte henne det handlade om utan det lockande omslagets text. Ja ni förstår alldeles säkert vad jag gjorde. Bland allt möjligt och omöjligt som poppade upp återfanns KARMALAGEN AVSKRIVER INGENTING, LAG-TARIFFER REGLERAR ”LÖNEN” tätt följt av ILSKA GER INGEN EFFEKT, EGALT, så det tjänade inget till att bli förbannad heller, något jag inte riktigt levde upp till eftersom jag kände mej helt uppryckt ur det traditionella tänkandet/vetandet och lämnad att sväva helt ensam i osäkerhetens ingenmansland där den fasta marken är ett okänt fenomen. Emellanåt dök en argsint sida upp ur mitt inre som inte alls var med på noterna. Lämna mej ifred skrek den men vad hjälpte det. Situationen var ju som den var. Suck!
OVE INGEN VANLIG ÄNGEL upplyste vidare de underliggande orden. Det paradoxala påståendet att OSYNLIGE OVE VILL SYNAS UR ALLA VINKLAR verkade sjukt, men eftersom ordet VARG fanns där på samma ställe som MASK var det lätt att tänka både på upplevelsen hos schamanen där vargen som visade sej från alla vinklar tydligen var mitt totemdjur och daggmaskens fantastiska uppvisning bland förgätmigejen. Ove var antagligen ansvarig för båda dessa spektakulära upplevelser, den enda förklaring jag kunde hitta, för hur hade de annars kunnat hända? Dessutom uppenbarade han sej den tredje gången som tomte, ett ord som jag först nu insåg blir ”totem” om man kastar om bokstäverna. Lekfullt faktiskt. Hm. Och därmed smått avväpnande. Bäddade antagligen för nästa såkallade meddelande:
MR VARG GER RENERIA GRAL-SKRIFTEN, SKA LAGA KRISEN, SKA BLI ETT TRICKSTER-PAR, MALLIGA RENERIA SKA SÄGA JA! Nä dra nånstans. Jag måste väl ändå få bestämma själv! Vicken rackare! Sen såg jag att ARRANGEMANGET AVSES BLI RIFIFI-KUPP UR OVE-LIGANS SYNVINKEL, och kunde därmed slappna av igen, det var ju naturligtvis bara lustiga skojerier. Ordet GRAL återfanns på två olika ställen och jag måste säga att det såg läckert ut där till höger där GRAL-SKRIFT, RENERIA, TRE G samt RIFIFI låg klustrade tätt tillsammans. Mitt i alltihopa satt bokstäverna E, F och G, FEG, vilket är reneria i ett nötskal.

Ovanstående avsnitt ger inte precis seriösaste intrycket och borde förstås absolut tas bort säger min allvarstyngda inbyggda kritiker som emellertid inte kommer med ett enda användbart förslag på hur jag istället ska kunna förklara det som faktiskt förklaras på detta ovanliga sätt. Jag har inte hittat på detta, orden dök upp spontant och utan svårighet. En lekfull kommunikation med den där Ove verkade stundvis dyka upp via detta underliga sätt att läsa. Delvis en humoristisk anspelning på temat "hitta den rätte", blandat med mer seriösa upplysningar framställda på ett mycket otraditionellt skämtsamt sätt. Det där med att malliga reneria skulle säga ja till att bli "Mr Vargs" trickster-partner var förstås inget annat än ett lureri värdigt en trickster. Jag understryker än en gång att dessa fynd inte är åstadkomna av ett medvetet fantiserande från min sida. Att jag blir påverkad att se vissa saker, att hitta vissa ord och meningar, det är jag tämligen övertygad om på grund av min häpnad över vad som kommer fram ur texterna, men därmed inte säkert att jag fattar rätt alla gånger. Kanske inte nån gång alls, säger min inre osäkerhet, antagligen understödd av hur många förnuftiga människor som helst där de står stadigt förankrade i den inlärda verklighetsuppfattningen.

Vadå trickster, undras eventuellt. Vad är det för nåt? - Men herregud, människan är ju inte riktigt klok, utbrister kanske istället de som vet vad ordet innebär. Det kan inte hjälpas. Avsnittet måste med eftersom det innehåller förklaringen till de konstiga upplevelserna alternativt händelserna i mitt liv, fast levererade på ett tämligen ovanligt sätt.
För dem som inte kommit i kontakt med termen trickster kan jag berätta att det är en gestalt förekommande i folklig dikt och påtagligt ofta i fabler, som med list lurar andra och får dem att göra bort sej. Som huvudperson i en berättelse fungerar trickstern som en sorts antihjälte, allt enligt Wikipedian. I de flesta kulturers mytologier och sagotraditioner finns tricksters; i västerlandet är det räven och ofta björnen som spelar denna roll, i Nordamerika prärievargen och i Västafrika spindeln. I nordisk mytologi hade Loke en liknande funktion, han var även en såkallad shapeshifter, en formskiftare. Påminner om rishis med sina siddhi-krafter - min kommentar.
Den engelskspråkiga Wikipedian berättar att denne trickster anses vara innehavare av ett enastående intellekt, alternativt hemlig kunskap och beskrivs som gränsöverskridare i och med att han/hon ofta överskrider fysiska lagar och bryter mot sociala regler. Trickstern skapar oordning på ett lekfullt sätt i det normala livet för att sedan återetablera det på en ny basis. Brytandet mot reglerna tar ofta form som trick och stölder. Tricksters kan vara sluga, smarta, dåraktiga, öppnar upp frågeställningar och skämtar med överheten. De tycker om att bryta mot regler, skryta, och lura både människor och gudar. Lockar gärna till skratt.

Det finns ett gammalt ordspråk som säger "ingen rök utan eld". Hur kommer det sej att denne tricksterfigur kan hittas i myterna och sagorna? På nåt sätt måste det finnas en grund till detta. Har denne figur en gång i tiden existerat på riktigt, ungefär som dessa otroliga rishis som det berättas om i de hinduiska heliga skrifterna? Är de i själva verket ett och detsamma? Tricksterns överskridande av de fysiska lagarna och rishis siddhi-krafter låter allt ganska snarlikt, eller hur! Och i så fall, vad är det som säger att de inte finns även nu? Det kanske inte alls är så omöjligt som det vid första tanken kan verka.

I vår västerländska kulturtradition hittas inte nån som helst information om vare sej reinkarnation eller kroppens energisystem med dess chakran, vilket skulle kunna tolkas som att dessa företeelser inte existerar, men samtidigt hittas bådadera bland annat inom den österländska religionssfären.
Bokmalen reneria har inte själv sysslat med någon källforskning, bara läst böcker och annat som dykt upp under resans gång. Material att fläta samman. Därför hänvisar jag till ett mycket intressant alster författat av svensken Sture Lönnerstrand, Shanti Devi en berättelse om reinkarnation. Titeln talar för sej själv. Intressant i sammanhanget är att det tillsattes en sanningskommission på initiativ av Mahatma Gandhi för att undersöka Shanti Devi's berättelse om sitt tidigare liv. Kommissionen övertygades om att berättelsen i alla avseenden var trovärdig och sann, "ett till fullo bevisat fall av reinkarnation" var undersökningskommissionens slutsats.
I Lönnerstrands alster hittas uppgifter om att reinkarnationsläran i det förgångna var allmänt omfattad överallt i Asien, Afrika, Amerika och Europa. Det var även aboriginernas, det australiska ursprungsfolkets tro. Större delen av jordens befolkning trodde alltså på reinkarnation av någon anledning. Att utan bevisföring diktatoriskt fördöma detta som nån slags hednisk okunskap är att göra det alltför lätt för sej eftersom inga bevis finns för motsatsen. Följande är plockat ur kapitlet Reinkarnationsläran i historiskt perspektiv:

"Kristna kyrkofäder, som i regel hade sina rötter i den grekiska kultursfären, trodde på reinkarnationsläran. Denna trosuppfattning gällde för övrigt, enligt Hieronymus, "större delen av västerlandet". - (Hieronymus var kyrkofader och bibelöversättare, levde från cirka 347 till 420.)

"Majoriteten av de första kristna trodde på läran om reinkarnation."

"Reinkarnationstanken hör intimt samman med judisk mystisk filosofi. I den svåråtkomliga boken Zohar, "Glansens bok" står det att "den som inte hunnit fullborda sitt öde sänds tillbaka till livet för att fullborda det".

"Trots denna långvariga och överväldigande trostradition lyckades alltså medeltida munkar med konststycket att bannlysa reinkarnationsläran. Ännu märkligare är det att denna dogm fortfarande står sig efter snart 1500 år, att den tas på allvar i vårt upplysta tidevarv. Det gick inte på en gång att bryta den nedärvda, djupt rotade insikten om återfödelsens sanning. Det skedde i etapper och befästes slutgiltigt genom det officiella fördömandet av kyrkofadern Origenes på det ekumeniska konsiliet i Konstantinopel på 550-talet. Det har spekulerats mycket över varför det var så viktigt för kyrkan att trumfa igenom ett beslut som inte bara gick på tvärs mot dess egna rötter, mot uppfattningen hos dess egna fäder, utan också mot en mångtusenårig trostradition i alla delar av världen. Vid mitten av 500-talet hade kyrkan hunnit bli en maktfaktor i det mäktiga östromerska riket under kejsar Justinianus. En hypotes som har framförts, är att det var enklare för kyrkan att utöva sin makt och härska över människor genom att hota med evig pina och förbannelse efter detta enda liv som kyrkan fattat beslut om, ifall människorna inte gjorde som prästerna sa, och att locka med himmelrikets fröjder för alla som följde de prästerliga föreskrifterna utan att bråka, än att låta människor själva ta det fulla ansvaret för sina liv och handlingar. Men detta är självfallet en spekulation. Vilka politiska hänsynstaganden och överväganden - av bland andra kejsaren själv - som ledde till detta beslut som hade oöverskådliga konsekvenser för västerlandet och därmed för hela världen, får vi aldrig veta. Oavsett vilka motiven än må ha varit så är de för länge sedan överspelade. Kyrkan är fri att återvända till fädernas tro."
Det var reinkarnationen. Vidare till människans dolda energisystem om vilket det inte berättas någonting i våra skolor, kunskapen finns inte utan får sökas på annat håll, förutom i österländska religioner även hos Amerikas ursprungsbefolkning. Den västerländska sjukvården har, trots att detta inte ingår i vår traditionella kunskapsbank, faktiskt anammat en behandlingsmetod som är grundad på just detta energisystem. Akupunkturen. Metoden härrör från traditionell kinesisk medicin och innebär manipulering av just dessa subtila energier som rör sej genom kroppens meridianer. Observera att detta inte är vetenskapligt belagt men att metoden fungerar alldeles utmärkt när det gäller till exempel olika typer av smärtlindring.

Numera finns det emellertid gott om litteratur som handlar om människans energinatur, inte bara Caroline Myss Andens anatomi och Alberto Villoldos Schamansk healing. Ett riktigt praktverk, rikligt illustrerat, om människans energisystem, anledningarna till sjukdomars uppkomst och möjligheterna att hela oss när vi blir sjuka, till och med innan, så vi slipper drabbas av ohälsa, gavs ut 1988, Hands of Light; A Guide to Healing Through the Human Energy Field, författare Barbara Ann Brennan. Hon har en masterexamen inom fysik som grund och tillhör världens mest kända och inflytelserika helare. Tack vare dessa pionjärer sprids nu kunskapen som tidigare eventuellt ansågs alltför omstörtande för att kunna spridas bland allmänheten. New age-vågens uppgift.
Eftersom allting hela tiden utvecklas måste det självfallet gälla även vårt energisystem, vårt sätt att fungera. Och det är här svårigheterna uppstår med att ta reda på vart det tar vägen. Uppåt väggarna... nej försök inte... men helt uppåt väggarna är det antagligen inte att anta att den kunskapen eksisterat/eksisterar hos vissa men att den hållits dold, bland annat hos mysterieskolorna och varför inte inom frimureriets högre grader, av anledningar som är omöjliga att veta, eventuellt för att inte skapa rädsla, men är det så måste det nog påpekas att okunskap är den verkliga rädsloskaparen. Troll spricker av solsken säger sagan i sin visdom vilket kan översättas till att rädslofylld vidskepelse försvinner när kunskapen får chansen att sprida sitt ljus.

Mina försök att ta reda på vad som händer vid kundaliniresningen har i alla händelser bara resulterat i uppgiften att människan då blir vad som kallas för upplyst, gudsmedvetande uppstår, men ingen redogörelse för vad detta egentligen innebär. Det är mycket möjligt att en sådan finns nånstans, det är bara det att jag inte har lyckats hitta den. Helt otroligt är det väl inte att resultatet blir en rishi alternativt en trickster och att vissa av dessa personer/andar som gått vidare och utvecklat sej själva och sitt energisystem till andra funktionssätt, mycket främmande för våra förutfattade meningar, har valt att försöka hjälpa oss förstå att vårt kortsynta sätt att se på tillvaron lurar oss tro att det vi ser med vår begränsade syn är alltihop. Metoderna skulle till exempel kunna innebära sådant som nyckelstölder för att symbolisera den hemlighållna kunskapen. "Brytandet mot reglerna tar ofta form som trick och stölder."

Vadå? Och vilka nycklar? Svaret måste bli kunskapen om både reinkarnationen och människans energinatur samt hur den utvecklas under tiden vi avverkar liv efter liv och lär oss mer och mer.
Stölden av syrrans nycklar den där påsken var en stöld av nycklar till adress 42, symboliserande den tappade, förlorade eller eventuellt faktiskt stulna och undanhållna kunskapen. 6 x 7 = 42. Sjätte och sjunde energicentra sitter i hjärnan, platsen för det omtalade tredje ögat, vilket även brukar avbildas sittande högst uppe i toppen på en pyramid. Jämför med första sidan av lösningen till Herdemonumentets bokstavsinskription där ordet "bastu" sitter längst uppe i toppen, det hetaste stället där nyckeln finns gömd enligt leken "gömma nyckeln" som så envetet dök upp i mitt huvud. I nästa kapitel kommer ytterligare en pyramid att dyka upp som säger exakt samma sak men på ett helt annat sätt, dock mycket tydligt. Den pyramiden har så gott som alla tittat på många gånger utan att förmodligen se den. Ja, jag sticker ut hakan och i det läget passar jag även på att lägga ett förslag som innebär att de bakomliggande impulsgivarna till de lekfulla händelserna i mitt liv är Ove och kompani. Han och hans likar är just rishis, eller för all del tricksters om man använder sagovokabulären, eller varför inte demon-änglar? Olika ord men med samma innebörd. Han är väl näppeligen ensam om att ha lyckats komma vidare i utvecklingen. Rififi-kuppen är ett lekfullt sätt att säga att detta Ove-gänget kommer "uppifrån" eftersom de fungerar på högre energifrekvenser än oss vanliga människor som ännu inte fått kundaliniresningen. Den fullt fungerande merkaban är förmodligen deras. Detta är våra livsguider och de som är ansvariga för den ovanliga andliga satsningen som senare avslöjades.

Denna teori har successivt vuxit fram ur mina ibland oförklarliga livsupplevelser som jag har försökt återberätta på ett sätt som åtminstone lämnar dörren öppen för den eventuella trovärdigheten. Fast utan det efterföljande diagramarbetet hade jag inte kommit fram till detta, det ska villigt erkännas. Vad gäller dessa upplevelser har jag ingen som helst anledning att hitta på en massa saker, vad skulle jag vinna på det? Eventuell berömmelse? Har aldrig intresserat. En följd av aspergerläggningen. Det mesta av livet har dessutom redan passerat. Eventuellt införtjänade kronor på mina skriverier skulle förstås kunna förgylla ålderdomen med en tjusigare rullator men jag klarar mej förmodligen lika bra med standardmodellen. Suget efter grejor är minimalt, jag behöver inte särskilt mycket såna. Oss emellan: ju färre grejor desto lättsammare liv.

Ingen respons har hittills kunnat noteras från någon av de personer jag muntligt berättat för om de händelser ni fått ta del av i dessa mina skriverier. Det har varit mycket jobbigt att inte bli trodd, att inte bli tagen på allvar, men samtidigt förstår jag naturligtvis hur svårt det måste vara att tro på något som verkar totalt verklighetsfrämmande. Om dessa människor dessutom inte själva har fått erfara liknande händelser är tröskeln troligvis av himalaya-storleken. Jag kravlar själv runt på svårforcerade bergssluttningar titt som tätt. En av mina före detta vänner sa till sist helt uppbragt att "om livet skulle fungera på det sätt som du vill påskina då rasar hela min verklighetsuppfattning och då kan jag inte leva längre". Hon var mycket upprörd. Brandvarnaren utlöste samtidigt utan att någon rök fanns i rummet. Men vad hjälpte det. Hennes avståndstagande och rädsla hindrade henne från att kunna göra kopplingen till hennes eget emotionella tillstånd samt att se på händelsen med humor. Detta intermezzo hjälpte mej inse hur rädsla kan förlama och omöjliggöra all vilja till utforskning av okända områden.

Teorierna om Ove-gänget utvecklas inte närmare i detta alster, men det kommer mer senare om deras intentioner och min förmåga är möjliga att kombinera på ett läsvänligt sätt, artiklar komna ur meanderslingrande textdiagram tillverkade enligt den bruksanvisning som Herdemonumentets inskription visade sej innehålla. Humorimpregnerade små stycken som till en början antogs vara enbart min egen privata träning i diagramläsning men som relativt snabbt förändrade innehållet på ett sätt som pekade åt offentliggörande. Tokigt nog och absolut inte min avsikt när jag startade nedskrivandet av det som allt oftare dök upp både i huvudet och sågs i diagrammen. Gott om tillfällen till skratt emellertid. Jag ska villigt erkänna att jag alltid haft lätt för att skratta, men de inledande smekmånaderna med sonettdiagrammen, ja jag hade äntligen nått destinationen, Shakespeares sonetter, var helt underbara i och med alla fnoskiga ordsammansättningar som dök upp. Så himla roligt! Grannarna måste ha undrat över mina högljudda skrattsalvor som kunde avlossas sent på kvällarna, till och med mitt i nätterna, det var svårt att slita sej från detta intressanta, helt oväntade som kommit i min väg. Skratten var tämligen välbehövliga för att balansera upp vad som hände strax innan, på sensommaren 2012, då jag genom att använda mej av DM-metoden på en granne blev så fruktansvärt rädd att jag trodde hjärtat skulle stanna. Detta är vad som hände:

En av odlarkompisarna berättade helt plötsligt och utan vidare anledning om vad denne granne i sin tur berättat för henne om sej själv. Utan den informationen hade jag aldrig kommit på tanken att använda metoden på vare sej honom eller nån annan. Det räckte så bra med grävandet i familjens och släktens namndiagram och jag har aldrig varit särskilt nyfiken på andra människors privatliv som ju är deras ensak. Han hade berättat för henne om sin kriminella bakgrund samt några märkliga saker som var ganska uppseendeväckande, bland annat det faktum att han hade två identiteter. Det som emellertid var avgörande för min användning av DM-metoden på honom det var vad som hände långt innan, när han stod framför mej första gången. "Denne man har ett kriminellt förflutet". Vetskapen dök upp i huvudet som om nån inre informatör talat fast utan hörbara ord. Inget mer kom emellertid, och eftersom han verkade trevlig överdrev jag inte min hantering av denna upplysning. Jag menar att jag pratade med honom som med vilken granne som helst men undvek noggrannt hans trevande kontaktförsök som upprepades med jämna mellanrum. Han var ingen nyttig bekantskap sa känslan. Det var nåt riktigt otrevligt som utstrålade från honom, hans ansiktsuttryck fick mej att ibland rysa invärtes fast jag förstod aldrig varför. Han pratade och log som andra människor, och ändå...

Allt detta sammantaget gjorde att jag senare föll för frestelsen och skapade några olika varianter på namndiagram. Jag har nog aldrig tidigare blivit så fasansfullt rädd. Mannen hade blod på sina händer enligt diagramupplysningarna. Men det gastkramande var att jag förutom mitt eget namn även hittade en av mina grannkompisars namn i diagrammet. Tankarna lamslogs av en enorm rädsla som vällde upp ur mej som en störtflod. Resultatet blev ett rent instinktivt handlande, här gällde det att rädda liv! Och jag rusade iväg som en vettvilling och varnade både denna grannkompis och hennes syster utan att vänta tills jag hade lugnat ner mej så pass att det sunda förnuftet kunde få ett ord med i laget. För vad var det som sa att det omedelbart skulle hända nåt fruktansvärt eller att det överhuvudtaget skulle hända nåt nångång alls?! Diagramläsningsmetoden var helt ny för mej och jag visste ju egentligen inte vad den innebar. Att kunna få fram information om olika människor på detta vis framstår så här efteråt som en oerhört svårbemästrad syssla. Det kan nog vara möjligt men i så fall endast om man har nollställt sej totalt och därmed försatt sej själv i kanaliseringsläge, det är vad jag tänker nu.

Jag skrämde alltså upp särskilt grannkompisen rejält förutom mej själv. Hennes syster ställde sej mer kallsinnig till det hela och sa rätt snabbt åt mej på skarpen att inte ta upp detta nåt mera. Hon trodde uppenbarligen ingenting på denna varning som inte verkade rimlig för mej heller i och med att ingenting hände som rättfärdigade mitt desperata handlande. Åren gick och det enda resultatet var att jag i stort sett kvaddade våra relationer. Ångern var enorm men gjort var gjort. Jag började hålla mej ändå mer för mej själv eftersom jag inte ville bli orsak till att förstöra andra människors liv med mina underligheter som vid eftertankens kranka blekhet förmodligen bara var inbillningssjuka. Den underliga situationen uppstod att sorgen över de förstörda relationerna blandades med skratten från träningen med diagramläsandet. Utan dessa skratt vet jag inte vart det hade tagit vägen.

En mindre rolig sak var att i många sonettdiagram sågs namnen på grannen med de dubbla identiteterna, ofta sittande på samma ställe, obs både för- och efternamn, samt andra ord i anknytning som låg i linje med den redan upphämtade informationen. Plus nåt helt vedervärdigt som... jag absolut inte ville varken tro eller tänka på. Jag försökte resonera med mej själv om att inte ta detta på nåt som helst allvar, att jag förmodligen bara såg detta eftersom jag redan blivit så rädd, men olustkänslan låg hela tiden på lur. De tidigare ensliga skogspromenaderna upphörde. Där skulle jag inte gå längre. Händelser från de tidigare åren dök upp i diagrammen, flera smått olustiga och alla i samma del av den lilla skog där jag oftast företog mina skogspromenader, den mest avlägsna delen. Kanske var det intuitiv information, kanske inbillade jag mej, men hur som helst, bäst att vara försiktig.

Ensamheten blev större och så även resignationen. Jag hade berättat och ingen hade trott mej. I detta inbegrips mitt tidigare berättande om synkroniciteter och händelser typ daggmasken och så förstås det indragna alstret som jag ångrade så jag nästan hade kunnat gråta blod istället för de vanliga tårarna som nu rann i strida floder över mej själv och mitt idiotiska beteende, istället för över avsaknaden av hjärtevän.
Livslusten var i avtagande. Isoleringen gjorde sitt. Utan vänner, nära och kära är man ingenting. Skratten som framlockades ur de tokiga diagramfynden var räddningen trots att delad glädje egentligen är den enda sanna glädjen och jag hade ingen att dela dessa skratten med. Kattimånser skrattar tyvärr inte ens undantagsvis. Det enda som höll mej uppe var det fascinerande sonettdiagramsarbetet. Letandet och hittandet. Samt kattimånsens ihärdiga spinnande.

Diagramläsandet upptog all min lediga tid. Alla tidigare intressen bleknade bort, till och med böckerna och odlandet. Till all lycka försåg mej det inkännande livet med en perfekt sysselsättningsplats, den tredje, där jag tillbringade två år med kreativa göromål typ teckna, måla, jobba med keramik. En ren höjdare alltså men inte bara sett ur den vinkeln. Hur det egentligen var möjligt vet jag inte, det stred nog mot arbetsförmedlingens bestämmelser vad jag kunde förstå, men jag var bara där några dagar i veckan, och då endast några timmar åt gången. Den tiden blev så småningom förlängd men min egen fritid var stor vilket jag var innerligt tacksam över. Träningen i diagramläsandet behövde all tid som gick att skrapa ihop. Den snabbhet som annars kännetecknade mycket av det jag gjorde var nu som bortblåst. Trots snigelfarten var det både lustfyllt, intressant och helt nödvändigt att förkovra mej i detta underliga lässätt av nån anledning som jag från början inte medvetet förstod, det var bara helt nödvändigt att fortsätta med diagramutforskningen.
När fler och fler illustrationer dök upp ur sonettdiagrammen, skapade av namn, titlar och annat, tillkom helt naturligt en förstärkning av drivkraften att fortsätta. Och när den första bilden skapad av bland annat mitt eget strängsittande namn hittades, då var det läge att hissna rejält igen. Det skulle dyka upp fler liknande, där mitt och/eller mina anförvanters namn använts, ibland tillsammans med ortsnamn eller annat. Helt oförståeligt men samtidigt en slags förklaring på de tidigare egendomliga händelserna som nu framstod som pådrivare mot det som utan tvekan måste anses vara en sentillkommen livsuppgift. Jag kan nog inte begära att någon ska tro mej ännu, det jag berättar verkar hur osannolikt som helst, helt omöjligt, det tycker jag själv. Sonetterna utkom 1609 så hur kan våra personnamn alternativt andra saker som tillhör 1900-talet ingå i dessa diagramillustrationer som är mycket tydliga och alls inte nåt diffust bokstavsmoln som "liknar" ditten och datten.
Diagramfynden föder onekligen en del intressanta funderingar beträffande tiden. Lever vi i en tidsbubbla som kan observeras från "utsidan", det blir den oundvikliga frågan tillsammans med ytterligare frågor om hur existensen egentligen fungerar. Min nyfikenhet är mycket stor, det får lov att erkännas.
Åtskilliga uppgifter hittade i diagrammen kommer att testamenteras eftersom de annars skulle undanröja min och mina anhörigas anonymitet, det vill säga fynden är alltför spektakulära för att lämnas åt mitt ignorerande, och varken jag eller släktingarna har något som helst intresse för att bli utsatta för någon personlig uppmärksamhet som tydligen kan bli hur negativ som helst med tanke på hatattackerna i de sociala medierna.

Rätt säkert kommer jag av vissa att bedömas som otroligt naiv som reagerade som jag gjorde, att jag tog de inledande diagramfynden på så pass stort allvar att jag fortsatte mina undersökningar. Och samtidigt: eftersom metoden verkade vara nåt liknande som den berömda Bibelkoden, upptäckt av matematikern Eliyahu Rips och dokumenterad av författaren och journalisten Michael Drosnin, så var det egentligen inte så lätt att veta om det bara var strunt när även jag på detta vis hittade sammanhörande ord. Skillnaden var att bibelkoden använder sej av överhoppningssekvenser och läser orden linjärt, alltså vågrätt, lodrätt eller diagonalt men alltid spikrakt, medan DM-metoden använder angränsande bokstäver respektive angränsande ord, alltså där ett ord slutar börjar nästa ord, och de sammanhörande orden hittas sammanklustrade. Rips och Drosnin samt massor av människor däribland dessa analyserande statistiker tog de hittade orden på största allvar eftersom de verkade peka på att de sista dagarna var nära i form av ett kärnvapenkrig, så det var eventuellt inte så underligt att även jag tog mina upptäckter på största, faktiskt blodigaste allvar eftersom jag var ute på helt okänt område. En kritiker skulle kunna påpeka att Rips och Drosnin faktiskt hittade sina fynd i Bibeln, en av våra allra heligaste böcker, medan mina fynd främst kommer ur Shakespeare's sonetter som visserligen hör till världslitteraturens mest kända litterära verk men inte i religiöst hänseende. Men vad är det som säger att man inte kan hitta liknande fynd i all skriven text? Är inte hela skapelsen med allt vad den innehåller helig? Men för att kunna undersöka saken måste man ha tillgång till Rips dataprogram, vilket jag inte har. Det är bara kortare texter man klarar av att hantera manuellt. Förmodligen är det inte speciellt svårt att skapa ett liknande program för en intresserad person... Kroken har kastats ut. Får se om det nappar.

På grund av hittegodset i sonetterna som hela tiden utökades tilltog den inre vissheten om att detta faktiskt var min tilldelade livsuppgift, därför blev läget desperat när tvåårsperioden på den fantastiskt förmånliga sysselsättningsplatsen tog slut och jag tilldelades en ny på ett jobbcoach-företag där jag skulle vistas åtta timmar per dag. Helt orimligt ur min synvinkel, både av den anledningen att ett förnyat ältande av redan tillägnade färdigheter, skrivandet av personliga brev och CV:n designade på olika förföriska (?) sätt nog knappast skulle rendera mej en ny anställning vid dryga 60 års ålder, och dels att tidsåtgången till återupprepandet skulle slå undan möjligheterna att ägna den behövliga tiden åt den tilldelade livsuppgiften. Sonettdiagramsläsande var synnerligen tidskrävande för nybörjaren reneria. Efter enorma tankevåndor och ett idogt räknande fram och tillbaks, - om mina sparslantar skulle räcka, - hoppade jag av från arbetsförmedlingens välmenande men resultatlösa repetitionsnötande. Utan fallskärm. Ut i tomheten. Och därmed en ännu större ensamhet. Nåt annat agerande kändes emellertid inte möjligt om jag skulle följa den inre vägledningen. Fritt fall således.

Men hur kom det sej att sonetterna hittades när de inte ens tillhörde mina litterära erfarenheter? De återfanns alltså inte bland alla böckerna i mina bokhyllor och hade heller aldrig lånats på biblioteket. Svaret är att jag följde de inre impulserna som steg för steg puffade mej närmare målet.



Nästa kapitel

Innehållsförteckningen

LÄNGST UPP


Copyright © 2012 reneria - All Rights Reserved